Klicka på länken! Gör't bara.

Jag har gillat honom länge men Grammy-galan avgjorde det hela; det var nära nog en andlig upplevelse när jag snubblade över videon på YouTube idag. Klicka här för sju minuter och sex sekunder av ren njutning - och lyssna på publiken! Jag kan inte förstå, men med tanke på min historia så är det i alla fall inte helt omöjligt att föreställa sig vilken fantastisk känsla det måste vara för honom efter alla förödmjukelser, allt självförakt, all kamp och nu hans uppstigande som värsta fågel Fenix! Jag börjar nästan gråta bara jag skriver om det. Fantastiskt! Och kärleksförklaringen till Dr Dre är ju bara...wow. Magi, mina vänner. Musikmagi.

Och ja, Rihanna kan ju vara bland det vackraste Gud har skapat.

Houston, Houston, we have a problem.

känslorna är utanpå huden
jag hittar små öglor att haka fast mig i
jag klarar inte kaoset
dränker virrvarret av abstrakter
i det som är konkret
på papper;
det som är
det (som) är tryggt

Om jag byter ut ett ord där
ändrar den där formuleringen
om jag knäcker koden
då kan jag lära ut till andra
det så många hade behövt för länge sedan


Även om man inte tror det kanske
så kan ett avtal
(ett till synes vanligt affärsavtal)
vara skillnaden mellan liv och död

den enes död, den andres bröd - är det inte tragiskt?

Människor kommer och går
jag släpper in
får en kniv i ryggen
blir lurad
och faller
jag tror att jag ska döden dö
men så blir det naturligtvis inte
den här gången heller
så jag borstar av mig dammet
reser mig igen
och bestämmer mig för att aldrig göra om samma misstag
aldrig öppna den där dörren
aldrig blotta hjärtat

men jag är ju inte byggd enligt den modellen

jag kan inte knäcka min egen kod
jag är inget konkret på ett papper

ibland önskar jag mig mer av den där sjukdomen jag har drag av
jag önskar att jag kunde vara helt svart eller helt vit
att det inte fanns något mellanting
att jag och Simon inte bara var skruvade åt samma håll
utan stöpta i samma form
men så är det inte

ibland är det liksom lite ansträngande att vara lite skruvad inuti
men se slät ut på utsidan

det hade varit så mycket enklare om allt hade suttit ihop

Utsida vs Insida

Hittills idag har det varit en ganska...tja...sorgsen dag. Vaknade med känslomässig baksmälla galore efter en underbar eftermiddag och kväll igår, men så kommer verkligheten smygande och även om jag vet att det är kort tid kvar och även om det nu är dagar jag kan räkna och inte månader så är det så fruktansvärt smärtsamt.

Att ha sin bästa vän i världen bakom murar och galler och eländig taggtråd är ingen situation jag önskar någon alls. Det är en så märklig upplevelse att ena stunden vara på bowlinghallen och möta sin djupaste rädsla (fånigt kanske, men så är det) i sällskap med min familj och bästa vännen och hans familj och några timmar senare se honom gå in genom grindarna och veta att jag inte kommer att höra ifrån honom på flera veckor igen.
Nog för att jag gillar när det svänger, men de här svängningarna är lite väl kraftiga.

En annan fin vän sa idag att "Jamen se det som att du har fått låna honom från Kriminalvården en stund, och nu ska du lämna tillbaka honom. Och är det inte bättre att lämna tillbaka honom dit, än till det liv han levde innan? Dessutom är det ju bara sjutton dagar kvar tills han kommer ut på riktigt" och visst har hon rätt. Visst är det så. Han är snart ute igen.
Men ibland hjälper inte förnuftet - alls.

Jag känner mig förresten lite dum också, som att jag inte har rätt att tycka att det gör ont när jag vet att hon har gått igenom det så många fler gånger och har så mycket mer investerat i honom på så många andra sätt - men det är som det är.
Jag är ledsen.
Jag saknar honom.
Det gör ont.

Hans sista ord innan han gick in igen var "När jag kommer ut ska jag installera mig där jag ska vara...och sen rullar vi igen". Jag längtar.

Oj förlåt! Är jag för lycklig nu igen?

Jag har varit hemlös. Jag har varit kliniskt död fem gånger. Jag har sovit under broar. Jag har levt i relationer som tagit ifrån mig allt av värdighet och mänsklighet. Jag har själv utsatt människor för saker som varit långt under deras människovärde. Jag blev tvungen att vara åtskild från min son i flera år. Jag har suttit under ett bord i en knarkarkvart och slagit i mig droger mot min vilja och gråtit och bett att Gud ska ta hem mig, för jag orkade inte leva så - inte längre - inte en enda sekund till. Jag har mött människors fördömanden, jag har mött myndigheters fördömanden, jag har blivit förskjuten av min familj och räknad som död av mina vänner. Jag har suttit i rullstol i flera år. Jag har levt med en värk som jag inte kan beskriva i ord. Jag har förlorat allt - flera gånger om.
.
.
.
Idag kan jag gå. Varje kväll får jag säga god natt till min son, pussa hans mjuka lilla kind och krama honom. Varje morgon får jag möta tillsammans med min familj. Visst har jag ont i ryggen, men inte ens i närheten av hur det var. Jag går en utbildning som jag tycker är helt fantastisk och min klass består av människor jag tycker om. Jag har vänner som älskar mig. Jag är välkommen i min familj. Jag lever. Jag har en lägenhet som är ett hem, vilket jag delar med min familj och mina vänner. Jag behöver inte vara hungrig en enda minut någon enda dag.
.
.
.
Ja, jag har lite svårt att bli grinig över saker som andra tycks bli väldigt upprörda över, jag är faktiskt generellt otroligt lycklig. Jag lägger inte så stor energi på myndigheters göranden och låtanden, jag bryr mig inte så mycket om huruvida det snöar eller regnar (även om jag såklart hellre skulle ha strålande sol, molnfritt och 30 grader varmt för jämnan), det är inte så viktigt för mig om jag inte kan köpa nyaste kläderna eller flashigaste mobilen; jag slipper frysa och jag har en telefon alls - det funkar för mig. Jag kräver inte att andra ska se saker på samma sätt, men jag har lärt mig att om man blir glad för lite så har man mycket att vara glad över. Så tråkigt om det är provocerande eller om det gör någon obekväm, men så är det.

Det säger i alla fall mer om dem än om mig.

Längst därinne.

[en natt för inte så länge sedan]


Ibland kommer det tillbaka med full kraft. Jag vet att det kommer att gå över, att det kommer med all sannolikhet att kännas bra igen i morgon, men när jag har haft sådär riktigt bra dagar, då är det som att minnena vräker sig över mig och jag kan liksom inte värja mig. Det har gått tio år, men fortfarande kommer det tillbaka, mer och mer sällan förvisso, men det kommer tillbaka.

Jag tänker på de människor jag sårat. Ibland mår jag jättedåligt av det, ibland vill jag skriva till dem, ringa dem, ta mitt ansvar, göra rätt för mig. Men så vet jag att jag därigenom kan vålla ännu större skada, och jag har inte rätt att lätta mitt eget samvete på någon annans bekostnad. Det är en svår balansgång, det där.

Jag visste ju inte bättre. Jag visste inte att jag var så självupptagen (snacka om självupptagen!!), jag förstod inte att jag sårade. Jag var förblindad av min egen bitterhet, konsumerad av min självömkan, jag krävde och krävde och krävde - åt åt åt - och gav inget. Sen spydde jag upp det jag ätit och klagade på att eftersmaken var bitter. Jag äcklas av mig själv.

Ibland tycker jag att jag har klarat mig så lindrigt undan, att jag borde ha skadats mer - fått mera stryk - av hur jag for fram under de där åren.
Jag tycker att jag har kommit så billigt undan.


Men så minns jag.

Ljudet som uppstår när en knuten näve träffar mitt käkben.
Det låter inte alls som på film.

Känslan när revbenen går av.
Den smärtan är särskilt obehaglig. Man kan liksom inte andas.

Doften av bränd hud.
Den sticker liksom i näsan.

Slagen, sparkarna, att inte känna igen min spegelbild, ljudet - och känslan - av skelett som går sönder, händer, läppar, tunga och kön som tvingar sig på, som kräver och äter och äger, cigarettglöden som lämnar bubblande, illaluktande, bränd hud - och så småningom ärr - på min kropp, misstänksamheten, ständig skräck, förtvivlan, mardrömmar, förödmjukelse. Handbojorna som skär in i handlederna, knivseggen som delar huden i flikar, blodsmaken i munnen, det öronbedövande ljudet när näsbenet går av, blodet som rinner varmt ur ett sprucket ögonbryn - och orden. Alla de där orden. Orden är värst, för de sitter djupast. De påverkar allt jag gör, allt jag tänker, allt jag tillåter mig och allt jag förnekar mig.

“Jag fattar inte hur du tänker” “Din jävla hora” “Du behöver lära dig att lida” “Smärta är när vekheten rinner ur kroppen” “Sluta skrika” “Jag trycker av om du inte håller käften” “Du är så jävla dum i huvudet” “Varför kan du inte bara dö?” “Berättar du så dödar jag dig, och du vet att jag menar det” “Om vi någonsin ses igen, så är det bara en av oss som går levande därifrån - och det är inte du” “Du är slut. Ingen kommer någonsin att vilja ha dig” “Du ska vara jävligt tacksam att jag är tillsammans med dig”

Jag har hört det tusen gånger och även om det har gått flera år sedan sist och jag vet att det inte är sant så känns det sant ibland. Fortfarande. Hur tvättar man bort det?
Snälla gode Gud, tvätta bort det!
.
.
.
När de här tankarna slår rot och tar plats, när minnena vägrar låta mig vila och jag inte vågar gå och lägga mig och när det känns som att jag helst vill krypa ur mitt eget skinn, då skäms jag. Jag skäms för att jag låter någon röra vid mig alls, för ni - alla - är så vackra och rena och fulla av allt det där fantastiska som jag under såna här nätter tänker att jag aldrig kommer att bli, och jag blir så rädd att allt det här ruttna i mig ska smitta av sig på er.

Herregud, hur kan jag ens tro att den där värmen hos er är något som rätteligen tillkommer mig? Hur kan jag vara så förmäten att jag tror att det inte kommer att straffa sig att jag njuter av er närvaro i mitt liv? Vad är det för sjuka idéer som gör att jag tror att det ni säger är sant när ni säger att jag förtjänar att må bra, att jag förtjänar all den lycka jag upplever just nu.

Jag tänker att ni inte vet vad ni pratar om. Om ni förstod hur smutsig jag är, hur förbrukad jag är, hur vansinnigt förstörd jag är - då skulle ni vända och gå.

Ibland känns det som att jag aldrig nånsin kommer att bli hel, att jag alltid kommer att plågas av vissa saker, att det för all framtid kommer att finnas nätter som den här. Nätter då tankarna aldrig kommer till ro, då böner och meditation inte hjälper, då försök till fokusering inte tjänar något till. Kanske kommer det alltid att vara så. Kanske är det priset jag får betala. Kanske är minnena hårdvaluta.


Jag har kanske inte kommit så billigt undan ändå.
.
.
.
I såna här lägen är det lättare att vara den som går först, för då slipper jag få mina största rädslor bekräftade. Det gör mindre ont (inbillar jag mig) att hålla mig på avstånd från människor - att fortsätta vara ensam - än att släppa folk nära och sen tvingas se dem gå åt andra hållet.


(nej, jag vet att folk inte kommer att gå, jag vet att mina vänner älskar mig för den jag är och inte trots den jag är, i förnuftet vet jag att det är så, men det hjälper inte i dessa “mentala blinda fläckar” som det pratas om i en bra bok jag läser. det känns verkligen som att alla - utan undantag - skulle försvinna om jag pratade om det här. så ser det ut i huvudet på mig en natt som denna...och kanske den största ironin i det här är att en del människor tycks tro att jag inte är mänsklig, att jag inte har känslor som alla andra, att jag alltid är på topp och att ingenting kan komma under huden på mig. vilken lögn!)