Det som syns på utsidan är kanske hur lättskrämd jag är, att jag gärna sätter mig med ryggen fri även där jag intellektuellt vet att jag är trygg, att jag reagerar starkt på plötsliga ljud, att jag drar mig undan stora folksamlingar, att jag ryggar tillbaka när du vill ge mig en kram. Du märker kanske att det finns dagar då jag inte svarar när du ringer och jag läser ditt meddelande men inte svarar, jag glömmer att ringa tillbaka, jag glömmer att vi skulle ses och du känner dig besviken och åsidosatt och som att jag sviker. Jag kan inte i ord förklara hur ledsen jag är för det, men faktum är att det är så mycket som händer som inte syns på utsidan.
Du ser inte att jag inte sover på nätterna utan ligger i någon slags mardrömslik dvala där våldet, förnedringen och skräcken inte bara finns där i form av drömmar, utan det är som att jag upplever det igen. Och igen. Och igen. Hjärnan blir som tuggummi, jag får svårt att hålla ihop, paniken ligger alldeles under huden all min vakna tid och det krävs så lite för att det ska spricka och jag faller igenom. Men det ser du inte.
Du ser inte skammen jag känner när jag möter någon på stan, känner igen deras ansikten men för mitt liv inte kan minnas hur jag känner honom eller henne. Skammen när jag inser att jag glömt viktiga saker vi upplevt tillsammans - sånt där som man bara inte glömmer! - eller när min traumafyllda hjärna blockerar ut saker som antingen är helt meningslöst att blockera ut, eller sånt som är så extremt avgörande att ingen vettig människa skulle kunna glömma.
Du ser inte skuldkänslorna när jag inser att jag överreagerat på något du sa eller gjorde och jag inte vet hur jag ska kunna förklara utan att framstå som sinnessjuk, för tro mig, jag förstår bättre än någon hur sinnessjuk jag framstår.
Du ser inte ensamheten, kraftlösheten, sorgen, frustrationen, känslan av att vara på väg att förlora greppet om precis allt och inte ha förmågan att göra något åt det utan bara stå maktlös - liksom bredvid mig själv - och se det hända. Så beter sig inte en frisk människa.
Jag är inte en frisk människa.
Efter år av våld och övergrepp blev min hjärna till slut permanent förändrad. Jag kan inte lita helt på den längre. Vissa dagar är bättre, andra sämre, men jag kan inte avgöra eller förutspå när minnesluckorna kommer och vad de gäller, jag kan inte välja när paniken slår klorna i mig, jag kan inte välja vilka symptom som dyker upp när - jag kan bara omge mig med människor som jag hoppas och tror ska förstå vad som händer. Ibland kommer du inte att förstå. Oftast förstår inte JAG vad som händer, och ibland inser jag inte förrän långt senare.
Jag tar ansvar för det så långt jag kan, men jag misslyckas ibland. Min hjärna sviker mig, och tro mig; ingen avskyr det mer än jag. Medvetenheten glappar, orken tryter, förmågan att hålla mig själv i schack brister.
Det har ett namn: Posttraumatiskt Stressyndrom. Det stjäl min nattsömn, det stjäl min glädje, det stjäl min vila. Det stjäl förmågan att vara social, att ha människor verkligt nära mig, det stjäl relationer och det har grusat fler av mina drömmar och ambitioner än jag kan räkna.
Ibland önskar jag att jag bara kunde ge upp, men Gud har tydligen andra planer, så jag kliver ur sängen morgon efter morgon och hoppas att den stundande dagen ska fortlöpa utan några större haverier. Ibland går det inte som jag önskar, men jag försöker. Gud ska veta att jag försöker!
Alla människor har en historia. Alla människor bär på sår. Det syns inte på utsidan alltid. Ibland syns det mycket tydligare än man önskar, och mitt största sår - PTSD - drabbar ibland mina medmänniskor på sätt som jag skulle offra min högra hand för att slippa, men lika lite som jag valde de situationer som orsakat de skador jag fått, lika lite väljer jag hur det yttrar sig.
Så, när jag inte svarar när du ringer, när jag drar mig undan, när jag inte kommer på middag eller kaffe, när jag glömmer något viktigt eller säger något märkligt eller svettas okontrollerat av ingenting så kanske du kan försöka komma ihåg att det inte är personligt, att det inte handlar om dig, att det inte säger någonting alls om våran relation utan att det helt enkelt är min själ som blöder.
Och att jag inte väljer.
