tag:blogger.com,1999:blog-82788227612710100092024-02-20T13:26:37.456+01:00Ur hjärtatOm min resa.Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.comBlogger19125tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-15081128139969188962016-10-01T22:52:00.001+02:002016-10-01T22:52:52.318+02:00Firestarter<p dir="ltr">Uppfylld efter två dagar i Örebro tillsammans med elva av mina närmaste vänner vilka delar samma grundläggande värderingar och samma tro som jag själv ligger jag i soffan med min make och njuter av känslan att vara omhändertagen av både Gud och människor. </p>
<p dir="ltr">Jag önskar att jag i korthet kunde redogöra för vad jag får uppleva på daglig basis, att jag kunde smitta av mig av känslan av att vara helt trygg oavsett vad livet kastar i min väg, den totala förtröstan på att så länge jag så långt jag kan gör det jag tror är Guds vilja med mitt liv så ser Han till att jag inte behöver sakna någonting. </p>
<p dir="ltr">Jag har insett att just det - att ta emot omsorg från både Gud och människor - är det som är allra svårast för mig. Jag har generellt inga problem att handskas med mörker, med smärta, med depression, med utmaningar och med lidande, men att ta emot kärlek och hjälp...det är inte lika enkelt. Jag har under några år mer eller mindre ropat från hustaken att Gud är god och att Han är kärlek och bara kärlek, men de här två dagarna har öppnat mina ögon för hur jag begränsar både Honom och mig själv och också hur jag faktiskt förvägrar människor möjligheten att få välsigna mig, för det är exakt det jag gör när jag inte ber om hjälp när jag har det svårt.</p>
<p dir="ltr">Jag ÄLSKAR när jag kan göra något för någon som har det svårt, oavsett om det är att finnas som känslomässigt stöd, en axel att gråta mot, att hjälpa till med pengar när jag har, att hjälpa till med praktiska saker - ja, vad jag än kan göra för att hjälpa till fyller mig med en enorm känsla av tillfredsställelse och lycka, men jag förvägrar ihärdigt människor omkring mig att känna samma sak eftersom jag är så dålig på att sträcka ut min hand och be om hjälp när jag behöver det.</p>
<p dir="ltr">Varför? För att jag är stolt. För att jag är rädd. För att jag köper lögnen att jag är till besvär om jag skulle uttrycka att jag har behov. För att jag är fast i ett fattigdomstänk som inte har någonting att göra med vem jag är *egentligen*.</p>
<p dir="ltr">Sanningen är att Gud är god. Sanningen är att om jag litar på Hans ord och lutar mig mot Hans löften och låter Honom verka genom de människor Han satt i min väg så behöver jag aldrig sakna någonting. Sanningen är att jag är övermåttan älskad och att det finns människor som med glädje rusar till min hjälp om jag bara tillåter dem. Sanningen är att Gud ser till att jag är omhändertagen på alla sätt om jag bara låter Honom.</p>
<p dir="ltr">Sanningen är att jag är barn till en älskande Pappa som har gett mig hela himlen, det enda jag behöver göra är att sträcka ut mina händer och ta emot.</p>
<p dir="ltr">Två dagar i Örebro inspirerade mig, gav mig ny energi, gav mig fler andliga syskon, gav mig vila och öppnade mina ögon för fler områden i mitt liv jag behöver ge till Gud att beskära.</p>
<p dir="ltr">Ljuvligt är det. Ljuvligt.</p>
<p dir="ltr">Och du... Du är lika älskad som jag är. Han vill ta hand om dig på alla sätt. Be om det, bara. Han längtar efter att få möta alla dina behov.</p>
Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-16395702298942210732016-09-01T01:59:00.001+02:002016-09-01T01:59:15.877+02:00PTSD<p dir="ltr">Det som syns på utsidan är kanske hur lättskrämd jag är, att jag gärna sätter mig med ryggen fri även där jag intellektuellt vet att jag är trygg, att jag reagerar starkt på plötsliga ljud, att jag drar mig undan stora folksamlingar, att jag ryggar tillbaka när du vill ge mig en kram. Du märker kanske att det finns dagar då jag inte svarar när du ringer och jag läser ditt meddelande men inte svarar, jag glömmer att ringa tillbaka, jag glömmer att vi skulle ses och du känner dig besviken och åsidosatt och som att jag sviker. Jag kan inte i ord förklara hur ledsen jag är för det, men faktum är att det är så mycket som händer som inte syns på utsidan.</p>
<p dir="ltr">Du ser inte att jag inte sover på nätterna utan ligger i någon slags mardrömslik dvala där våldet, förnedringen och skräcken inte bara finns där i form av drömmar, utan det är som att jag upplever det igen. Och igen. Och igen. Hjärnan blir som tuggummi, jag får svårt att hålla ihop, paniken ligger alldeles under huden all min vakna tid och det krävs så lite för att det ska spricka och jag faller igenom. Men det ser du inte.</p>
<p dir="ltr">Du ser inte skammen jag känner när jag möter någon på stan, känner igen deras ansikten men för mitt liv inte kan minnas hur jag känner honom eller henne. Skammen när jag inser att jag glömt viktiga saker vi upplevt tillsammans - sånt där som man bara inte glömmer! - eller när min traumafyllda hjärna blockerar ut saker som antingen är helt meningslöst att blockera ut, eller sånt som är så extremt avgörande att ingen vettig människa skulle kunna glömma.</p>
<p dir="ltr">Du ser inte skuldkänslorna när jag inser att jag överreagerat på något du sa eller gjorde och jag inte vet hur jag ska kunna förklara utan att framstå som sinnessjuk, för tro mig, jag förstår bättre än någon hur sinnessjuk jag framstår.</p>
<p dir="ltr">Du ser inte ensamheten, kraftlösheten, sorgen, frustrationen, känslan av att vara på väg att förlora greppet om precis allt och inte ha förmågan att göra något åt det utan bara stå maktlös - liksom bredvid mig själv - och se det hända. Så beter sig inte en frisk människa.<br>
Jag är inte en frisk människa.</p>
<p dir="ltr">Efter år av våld och övergrepp blev min hjärna till slut permanent förändrad. Jag kan inte lita helt på den längre. Vissa dagar är bättre, andra sämre, men jag kan inte avgöra eller förutspå när minnesluckorna kommer och vad de gäller, jag kan inte välja när paniken slår klorna i mig, jag kan inte välja vilka symptom som dyker upp när - jag kan bara omge mig med människor som jag hoppas och tror ska förstå vad som händer. Ibland kommer du inte att förstå. Oftast förstår inte JAG vad som händer, och ibland inser jag inte förrän långt senare.</p>
<p dir="ltr">Jag tar ansvar för det så långt jag kan, men jag misslyckas ibland. Min hjärna sviker mig, och tro mig; ingen avskyr det mer än jag. Medvetenheten glappar, orken tryter, förmågan att hålla mig själv i schack brister. </p>
<p dir="ltr">Det har ett namn: Posttraumatiskt Stressyndrom. Det stjäl min nattsömn, det stjäl min glädje, det stjäl min vila. Det stjäl förmågan att vara social, att ha människor verkligt nära mig, det stjäl relationer och det har grusat fler av mina drömmar och ambitioner än jag kan räkna.</p>
<p dir="ltr">Ibland önskar jag att jag bara kunde ge upp, men Gud har tydligen andra planer, så jag kliver ur sängen morgon efter morgon och hoppas att den stundande dagen ska fortlöpa utan några större haverier. Ibland går det inte som jag önskar, men jag försöker. Gud ska veta att jag försöker!</p>
<p dir="ltr">Alla människor har en historia. Alla människor bär på sår. Det syns inte på utsidan alltid. Ibland syns det mycket tydligare än man önskar, och mitt största sår - PTSD - drabbar ibland mina medmänniskor på sätt som jag skulle offra min högra hand för att slippa, men lika lite som jag valde de situationer som orsakat de skador jag fått, lika lite väljer jag hur det yttrar sig.</p>
<p dir="ltr">Så, när jag inte svarar när du ringer, när jag drar mig undan, när jag inte kommer på middag eller kaffe, när jag glömmer något viktigt eller säger något märkligt eller svettas okontrollerat av ingenting så kanske du kan försöka komma ihåg att det inte är personligt, att det inte handlar om dig, att det inte säger någonting alls om våran relation utan att det helt enkelt är min själ som blöder. </p>
<p dir="ltr">Och att jag inte väljer.</p>
Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-29576439277397953232016-05-25T01:04:00.001+02:002016-05-25T01:04:14.221+02:00Shhhhh, han sover. <p dir="ltr">Det slutar aldrig att förvåna mig hur snabbt det kan gå från att jag är lycklig, tillfreds, trygg och känner mig *så* älskad, till att jag är fullständigt konsumerad av den bottenlösa, nattsvarta, iskalla ensamheten jag känner så väl.</p>
<p dir="ltr">Ikväll var det nog personbästa: det gick bokstavligt talat på en enda sekund och det finns ingen som helst rimlig förklaring till varför.</p>
<p dir="ltr">Jag låg med armen om min kärlek, vi hade sagt god natt och tanken var att jag skulle sova. Jag tänkte på coola Gudgrejer, att jag är så glad att sommaren snart är här, hur lycklig jag är över min familj och mina vänner - och poff!! Svärta.</p>
<p dir="ltr">Det spelar liksom ingen roll att jag någonstans faktiskt *vet* att jag inte är ensam, att jag på något plan förstår att allt det som mitt huvud försöker säga mig är lögner, för känslan är så fruktansvärt verklig.</p>
<p dir="ltr">Tankarna far som en flipperkula från det ena hjärtslitande scenariot till det andra medan mitt rationella jag desperat försöker hejda, avleda, prata tillrätta. <br>
Det går inte. </p>
<p dir="ltr">Så jag gråter tyst för att inte väcka den här ljuvliga mannen vid min sida, vet att han vill att jag *ska* väcka honom när det blir såhär, men jag kan bara inte. Jag kan inte ens förklara varför jag inte kan, men jag kan inte. Som förstenad ligger jag och gråter tysta tårar i skenet av telefondisplayen, skriver, lyssnar på mitt huvuds ändlösa malande, ber och hoppas att det ska släppa snart.</p>
<p dir="ltr">Snälla Gud, låt det släppa snart. </p>
Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-81730623538282300142016-05-18T01:24:00.001+02:002016-05-18T01:24:03.216+02:00Ännu en natt.<p dir="ltr">Hemsökt av mitt förflutna vaknar jag i panik ännu en gång. Sambon sitter vid datorn, hör att jag vaknar och frågar om jag vill att han ska komma och lägga sig. Jag känner mig som en smittbärare och klarar inte av hans renhet, hans glasklara kärlek, äcklad av drömmen borrar jag ner ansiktet i kattens mjuka päls och försöker glömma. Hans dova spinnande, det silkeslena pälsfluffet och hans sträva tunga mot min hand tar mig sakta tillbaka till verkligheten, till nutiden.</p>
<p dir="ltr">Jag drar på mig en klänning, smeker sambons tatuerade rygg när jag går förbi, blir tårögd av hur omedveten han är om väldigheten i hans kärlek, går ut på balkongen och tänder en cigg.</p>
<p dir="ltr">Ett par minuter senare är pulsen normal, den tjäraktiga känslan av drömmen börjar blekna och jag går in. Lägger mig i sängen, andas in doften av nytvättade lakan, klappar katten som kommer och lägger sig på mitt bröst. Som om han vet.</p>
<p dir="ltr">Det var en dröm. Min verklighet är här, med fantastiska människor och en ljuvlig katt. Jag är älskad. Trygg. </p>
Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-80173019578225356722016-05-14T12:59:00.001+02:002016-05-14T12:59:29.844+02:00(O-)Hälsa<p dir="ltr">Jo jag gjorde ju en hysterektomi för ett par månader sedan. Det i sig var nog det bästa jag någonsin har gjort för min kropp; att bli av med Essure-inläggen som förgiftade mig 24/7, att bli av med all inflammerad vävnad och inte minst att slippa mens varenda månad. Eftersom jag inte ville hamna i klimakteriet vid 36 års ålder så valde jag att behålla äggstockarna, vilket resulterar i ingen mens - men PMS slipper jag inte undan. Det kan vara så att jag inbillar mig, men jag tycker att PMS:en faktiskt har blivit värre efter hysterektomin, jag är *ännu* känsligare än vanligt, brösten ökar två kupstorlekar och gör F R U K T A N S V Ä R T ont, jag får sådana matcravings - företrädesvis choklad och Dillchips - att jag nästan börjar gråta, det håller i sig i ungefär en vecka och är vidrigt. Jag lider med min familj som måste stå ut med mig, men deras medicin är ju som vanligt att bara älska på mig lite extra. </p>
<p dir="ltr">Förutom PMS:en så kämpar jag med min PTSD. Mardrömmarna är plågsamma och jag önskar att jag en enda morgon kunde få vakna utan att känna mig...skitig. Utan skam. Utan skuld. Att jag kunde få vakna med lugn. </p>
<p dir="ltr">Nästa steg är att försöka få hjälp med trauma-fokuserad terapi, men det verkar ta sin tid. Fram till dess så tar jag dag för dag, ibland andetag för andetag. Med Gud, familjen och vänner så ska det nog gå det här med.</p>
Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-28383105473370890282016-05-04T09:56:00.001+02:002016-05-04T09:56:22.672+02:00New York City 25/8 - 31/8 2010<p dir="ltr">Det här skrev jag <u>för</u> snart sex år sedan:</p>
<p dir="ltr">"Central Park med vänner, ändlösa samtal, möten, sena kvällar och tidiga mornar på Times Square, en oförglömlig middag på TGI Friday’s, känslorna som vaknade av att stå vid Ground Zero, shoppa på Pier 17, solen, en trumcirkel som lämnade djupa spår i hjärtat hos alla som upplevde den, tid tillbringad med en kvinna som med kärlek tvingade mig att se mitt sanna jag, SoHo, äta cheescake på en restaurang när klockan passerar midnatt, regnet, alla upptagna människor på Wall Street, hettan, att träffa människor jag vet kommer att finnas i mitt hjärta för alltid, luftfuktigheten, de spontana konversationerna med främlingar medan jag väntade på tunnelbanan eller stod i kö för en Cinnamon Dolce Latte på Starbucks, ljusen, att sitta utanför Mariott Marquis och röka alldeles för många cigaretter medan jag utbytte erfarenheter med nya vänner, Times Square Church, ljudet, ett par hjältar som räddade en liten flicka från att bli separerad från sin familj i tunnelbanan, att meditera<b> </b>till ljudet av New York City på en vacker terass på 24:e våningen på Wall Street, någon som höll om mig när jag gick sönder av insikten att jag inte skulle stanna för evigt, människor som faktiskt möter varandras blickar när de samtalar – mångfalden, pulsen, intensiteten.</p>
<p dir="ltr">William Somerset Maugham har sagt det så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna:</p>
<p dir="ltr"><i>”I have an idea that some men are born out of their due place.</i></p>
<p dir="ltr"><i>Accident has cast them amid certain surroundings, but they have always a nostalgia for a home they know not.</i></p>
<p dir="ltr"><i>They are strangers in their birthplace, and the leafy lanes they have known from childhood or the populous streets in which they have played, remain but a place of passage.</i></p>
<p dir="ltr"><i>They may spend their whole lives aliens among their kindredand remain aloof among the only scenes they have ever known.Perhaps it is this sense of strangeness that sends men far and wide in the search for something permanent, to which they may attach themselves.</i></p>
<p dir="ltr"><i>Perhaps some deeprooted atavism urges the wanderer back to lands which his ancestors left in the dim beginnings of history.</i></p>
<p dir="ltr"><i>Sometimes a man hits upon a place to which he mysteriously feels that he belongs. Here is the home he sought, and he will settle amid scenes that he has never seen before, among men he has never known, as though they were familiar to him from his birth.</i></p>
<p dir="ltr"><i>Here at last he finds rest.”</i></p>
<p dir="ltr">En del av mitt hjärta stannade kvar utanför The 46th Street Clubhouse i New York City. <br>
En vacker dag ska jag tillbaka."</p>
<p dir="ltr">Tamejsjutton. <br>
En vacker dag <b>ska</b> jag tillbaka!</p>
Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-92157497960981159632016-05-03T21:33:00.001+02:002016-05-04T09:38:10.169+02:00Tillbaka till brottsplatsen <p dir="ltr">Så...för att göra en lång historia väldigt kort så tillbringade jag nästan fyra år i USA. Fyra år som förändrade mig i grunden på både gott och ont. Under en tid trodde jag att jag hade hittat hem, sådär *hem* som jag kände mig i New York fast ännu bättre; bergen och dalarna och floderna och cikadorna och de gula linjerna på vägarna och framför allt MÄNNISKORNA i West Virginia talade till djupet av min själ på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare. För en stund var jag odelat lycklig. </p>
<p dir="ltr">Det gick över. Några detaljer tänker jag inte gå in på här och nu, men låt oss bara säga att det hade ingenting alls att göra med USA som sådant, men allt att göra med det umgänge jag hade där. Sakta men säkert dog jag inuti, den fantastiska kontakt jag hade med Gud och människor fick ge vika för det jag var tvungen att göra för att överleva i den situation jag hade satt mig i. Många gånger tvivlade jag på att jag skulle ta mig därifrån alls, men även om jag tog steg efter steg bort från Gud så slutade Han aldrig att se efter mig. Han sände människor i min väg som till slut fick mig att förstå vad det var jag behövde göra, jag fick kraft att göra det och till slut landade jag både bokstavligt och själsligt i trygga Sverige igen.</p>
<p dir="ltr">Min kärlek till det stora landet i väst är lika stark och kraftfull som någonsin, men det kommer med största sannolikhet att dröja innan jag kan åka tillbaka. Sorgligt - absolut! - men faktum är att den allra största delen av mitt hjärta numera är här.</p>
<p dir="ltr">Mycket har hänt under de här fyra åren, bland annat steriliserade jag mig med en metod som visade sig vara allt annat än säker, och jag blev väldigt sjuk. Det tog nästan tre år för mig att lista ut vad felet var, men nu är även det åtgärdat och mitt nya korståg är att medvetandegöra Sverige om farorna med Essure, som produkten heter. Min önskan är att inga fler kvinnor ska behöva lida som jag led.<br>
Jag, och många med mig, är överkänsliga mot nickel, och den här specifika steriliseringsmetoden går till så att man lägger in ca fyra cm långa inlägg i äggledarna - inlägg som är gjorda av 55% nickel. Förutom nickel består de också av andra ämnen som är kända för att vara rent skadliga för människokroppen, bland annat PET-plast, tenn och teflon. Jag har förstått att sjukvården visste det lika lite som jag, men nu börjar det komma upp till ytan och jag är glad att mitt lidande kan vara någon annan till nytta. <br>
I mitt specifika fall krävdes en ganska omfattande operation för att bli av med Essure-inläggen, det krävdes att man opererade bort nästan alla inre organ som är specifika för oss kvinnor: livmodern, livmoderhalsen och äggledarna. Det är en sorg i sig. Inte för att jag ville ha fler barn, men det hände onekligen något med mig efter operationen. Det positiva är att de 40 biverkningar jag hade kvällen innan operationen var spårlöst försvunna när jag vaknade ur narkosen. Nu fick jag ju några nya bekymmer, men inget jag inte kan leva med.</p>
<p dir="ltr">På daglig basis kämpar jag en del med min rygg (som fortfarande har åsikter om tillvaron) och nu också en ganska svår variant av C-PTSD. Jag är inte säker på hur mycket av det jag kommer att gå in på här, men det lär väl visa sig.</p>
<p dir="ltr">Nu till det positiva: genom en mycket märklig räcka omständigheter (läs: Facebook) träffade jag en man PRECIS när jag hade kommit sams med tanken på att vara singel till jag är minst 57. Det visade sig vara en långhårig, tatuerad, gitarrspelande, gudomligt sjungande Gudsman med det varmaste, renaste, godaste hjärta jag mött. Han har burit mig igenom det senaste halvåret med sjukdomar och operation, han håller mig genom ångestnätter, vet oftast vad jag behöver innan jag gör det själv, han är sams med sina känslor och är inte rädd för att uttrycka dem, och som grädde på moset har jag har fått en alldeles ljuvlig liten bonusson på 9 år.</p>
<p dir="ltr">Få saker är konstanta i mitt liv - det är så det vanligen ser ut - men Gud, min älskade son (som hunnit bli 16!) denna ljuvliga man och hans son som jag nu får förmånen att älska, familjen Ådahl och min älskade vän Jonna - utan er vet jag inte vad jag skulle göra.</p>
<p dir="ltr">Kanske betyder det här att jag är tillbaka i bloggosfären. Kanske inte. Den som lever får se.</p>
Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-36199327089751826462011-04-30T20:50:00.008+02:002016-05-03T13:37:11.897+02:00Det här hade ju blivit ett löjligt långt sms.Jo det blir såhär ibland. Ibland blir det så påtagligt, både hur glad jag är att du faktiskt inte dog därute men också hur förbannad jag är över att det ens behövde gå dit.<div><br><div>Ibland vill jag ge dig en smäll så du hjular till Norge, för all den där oron och ångesten och rädslan och förtvivlan som jag har känt (men oftast förnekat) när du har varit borta liksom slår mig med full kraft. Jag trodde i min enfald att jag hade lämnat allt det där till Gud, att jag verkligen inte oroade mig, att jag hade släppt taget, att jag någonstans alltid visste att du skulle komma tillbaka, men jag hade inte det och jag visste inte det...och gånger som den här blir det så smärtsamt tydligt.</div></div><div><br></div><div>Jojo, kärlekstourettes i alla ära...men du om någon vet att ibland är kärleken inte bara mild och rosa och glitter och bomull och kramar och regnbågar och mys. Nej, ibland sliter den upp med rötterna, den kastar omkull och vänder upp och ner på alla begrepp och den vänder ut och in och den jagar och flåsar en i nacken och tränger in en i ett hörn och jag tror att kärlekens innersta väsen är att <b><i>vare sig man vill eller inte så lämnar den inte en ifred</i></b>. Man kommer inte undan. Inte ens när man vill. Kanske <i>särskilt</i> inte när man vill.</div><div><br></div><div>Tro mig, det har verkligen funnits stunder när jag har önskat att du inte skulle komma att bli min bror - för du<i> är</i> verkligen min bror på alla sätt som räknas. Det må vara att det inte är rent biologiskt, men den som sa att blod är tjockare än vatten var verkligen <b>helt</b> ute och cyklade.</div><div><br></div><div>Ibland har jag förbannat den där dagen jag klev ner i källarlokalen och du satt där med alla dina gaddningar (de har blivit fler med åren) och mohikanfrisyren och öppnade munnen så all värme och mjukhet bara ramlade ut - ditt yttre till trots - och jag har försökt tränga undan minnet av alla filmkvällar och alla gånger när jag har varit så obekväm så jag nästan dött (eller velat dö - en stund i alla fall) och du bara har stått där och tagit emot mig sådär fantastiskt som du gör.</div><div><br></div><div>Jag har av och till hatat att jag har kunnat vara så sårbar med dig -<i>så fruktansvärt jävla naken</i> - och att du aldrig har kastat det i ansiktet på mig, aldrig straffat mig, aldrig belagt mig med skam, aldrig gjort annat än verkligen <b><i>visat </i></b>vad det faktiskt är att vara kärleksfull. Du har aldrig gett mig en anledning att bli tillräckligt förbannad för att be dig dra åt helvete och det störde mig så fruktansvärt under den där (evighetslånga) tiden som du var borta, för på samma sätt som min emo-kärlek och strykningar över ryggen och oprovocerade vänliga ord och okynneskramar och allt annat jag pysslar med gör <i>dig</i> obekväm, så gör ditt mycket mer handfasta sätt att visa kärlek <i>mig</i> obekväm. </div><div>Vafan, liksom?!</div><div><br></div><div>Jag har klarat mig själv sedan jag var en tvärhand hög, och så kom du plötsligt för några år sedan och helt oprovocerat började <i>hjälpa</i> mig med prylar. Du har skruvat upp hyllor, burit grejer, lagat bilar, bäddat ner mig i soffan när jag varit rädd och liten, köpt bilar, lagat mat, hjälpt mig andas när jag varit så stressad så jag nästan imploderat, tvingat mig att gå emot mina största rädslor...du har älskat mig på extremt konkreta sätt och det gör mig vansinnigt obekväm. Glad såklart - men obekväm. </div><div>För vet du? <i>Jag kommer inte heller undan</i>.</div><div>Det är fan inte rosenrött att vara bästa vänner jämt.</div><div><br></div><div>Ju längre tiden går, ju mer kommer du att betyda för mig och ju viktigare blir du och ju räddare blir jag att du ska börja glömma igen. Jag menar, självklart har jag tänkt tanken - konstigt vore väl annars? Och tro mig, trots att jag vet att det inte funkar att banka in vett i huvudet på folk och allt det där, så är det ju ändå så att jag - med all respekt - ta mig sjutton inte riktigt vet vad jag skulle ta mig till om du började skeva ur igen. En vis man sa till mig för några år sedan att "<i>...ibland, Pia, så måste man tala med bönder på bönders språk</i>" och du vet lika väl som jag att du och jag pratar <b>exakt</b> samma språk när saker och ting väl ställs på sin spets.</div><div><br></div><div>För jo, du vet att jag skulle ge mitt liv för dig vilken sekund som helst. Du vet att det inte finns något jag inte skulle göra för dig om du bad mig. Du vet att det inte finns någonting jag inte skulle göra för dig även om du inte bad mig. Du <i>vet</i> att jag älskar dig. </div><div>Och - för att vara fullständigt ärlig så är det inte alltid helt lätt att älska en tjurskallig, norrländsk, finsk/samisk gammal gangster vars sätt att visa kärlek är lika bekant för mig som Azerbajdzjans inrikespolitik.</div><div><br></div><div>Men. Hur krångligt det än är ibland så är det få saker som har berikat mitt liv så otroligt som att ha dig i det. Få människor kan få mig både ur och i balans, men du är en av dem.</div><div>Och förresten; att se dig tillsammans med din kvinna gör mig så glad så jag knappt kan andas, för tillsammans med henne är du dig själv. Kanske lite mer dig själv än annars, för på samma sätt som du tvingar mig att bli lite bättre, lite mer, lite modigare, så gör hon det med dig.</div><div>Det är vackert. </div><div><br></div><div>Jo, jag älskar dig käraste bror.</div><div>Faktiskt så mycket så jag nästan går sönder ibland.</div><div>Idag är en sån dag.</div><div>.</div><div>.</div><div>.</div><div>.</div><div>.</div><div><i><span class="Apple-style-span">Håll med; det hade blivit ett löjligt långt sms, eller hur?</span></i></div>Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-48710880903709141132011-04-19T08:10:00.005+02:002011-04-19T08:27:11.068+02:00En tanke, bara.Hur vore det om det fanns en personlig Gud för just dig? Om det fanns ett Högsta Väsen som är allsmäktigt, allestädes närvarande, som ser dig, hör dig, som känner dina allra innersta tankar och drömmar och som alltid - <b><i>alltid</i></b> - har ditt allra bästa för ögonen?<div><br /></div><div>Hur vore det om denna Kraft gav dig gåvor av det övernaturliga slaget, om du skulle komma på dig själv med att fyllas av en känsla av liv och skratt så till den milda grad att det enda du kan göra är skratta hjälplöst eller fälla varma, mjuka tårar av sinnesrörelse? Hur vore det om du hörde dig själv säga saker du egentligen inte har en aning om, till människor du knappt känner - <i>och de bekräftar att du har rätt? </i></div><div><i><br /></i></div><div>Hur skulle det vara om du vaknade mitt i natten av en inre röst som talar om för dig att du ska stänga av mobiltelefonen, ha den avstängd i 48 timmar och tillbringa de 48 timmarna i bön för en människa du just träffat? <i>Skulle du göra som Rösten säger - hur galet det än verkar?</i></div><div><br /></div><div>Hur skulle det vara om du pratade med en människa för första gången och den människan tillbringade tio minuter med att berätta hur du är, vad du tänker, vilka dina hinder är, vilka mardrömmar som hemsöker dig på nätterna, om den personen pratade om dina allra innersta tankar och skamligaste hemligheter <i>med kärlek och förståelse</i> - och den människan säger "<i>Jag går med Gud</i>"...skulle du tro då?</div><div><br /></div><div>Gud är verklig. </div><div>Han är levande. </div><div>Han är här. </div><div>Han är nu. </div><div><br /></div><div>Och framför allt:</div><div>Han kallar på dig. </div><div>Ja, just dig ja. </div><div><i><br /></i></div><div><i>Svarar du?</i></div>Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-11489881736702086782011-03-20T11:04:00.005+01:002011-03-20T12:13:56.071+01:00Om att följa sin kallelse.Det är alltid rädslan som stått i vägen. Rädslan för att inte duga, för att inte vara tillräcklig, för att inte göra nog, för att inte <span style="font-style: italic;">vara</span> nog, för vad människor ska tycka, för vad <span style="font-style: italic;">jag</span> ska tycka, för att allt det där som jag känner i mitt hjärta egentligen inte <span style="font-style: italic;">är</span> mitt hjärta utan mitt ego, för att jag ska göra fel, för att jag ska säga fel, för att de där sanningarna som kommer till mig inte ska vara sanningar utan mitt eget påhitt, för vem är jag att vara ett Guds barn?<br /><span style="font-style: italic;">Är det inte intressant att rädslan alltid, alltid, ALLTID är lögner?</span><br /><br />Sanningen är att jag självklart är ett Guds barn. Det är du också! Alla är Guds barn. Sanningen är att om jag väljer att lyssna på den där Rösten och följa den, om jag gör som Den säger att jag ska göra så är jag ledd, beskyddad och så innerligt älskad. Det betyder inte att det alltid är lätt, att det alltid går som jag hoppas, men det betyder att jag kan <span style="font-weight: bold;">alltid</span> vila helt trygg i att Gud tar hand om mig och ser till varenda litet behov jag har - så länge jag vågar släppa taget och helt och fullt överlämna mig till Honom. Varför ska jag oroa mig för mig? Det är min sak att tänka på Gud, och Guds sak att tänka på mig.<br /><br />Natten i natt har varit en kamp mellan rädsla och kärlek och jag kan inte beskriva mina upplevelser i ord, men när jag vaknade till ordentligt framåt sju-tiden i morse så kände jag mig renad. Helad. Återupprättad. Som om den där ryggsäcken jag burit på i så många år faktiskt <span style="font-style: italic;">blev </span>bortlyft igår - precis som alla de där människorna sa. Oron är borta. Den där svarta, kletiga ångesten som i tjugoåtta år legat strax under huden är...inte där längre. Jag kan andas obehindrat. Den där känslan av att vara separerad från er andra är helt och totalt som bortblåst och den har ersatts av en total visshet att vi alla är bröder och systrar - det finns ingen hierarki, ingen överhet, ingen människa att svara inför. Det finns bara kärlek.<br /><br />Gud har gett mig en uppgift, och Han har gett dig en uppgift. Sök, lyssna, hitta din grej - och gör den! Du behövs - precis exakt som du är.<br /><br />Jag vet vad jag ska göra och jag längtar efter att gå ut och göra det. Precis som <span style="font-style: italic;">jag</span> är - för det är så Gud vill ha mig. Jag ska inte trixa och försöka göra om mig för att passa in, för om Gud hade velat ha mig på något annat sätt än precis såhär som jag är så hade Han nog ordnat med det. Detsamma gäller för dig.<br /><br />Du är hel. Du är fri. Gå ut i livet med all den kraften du har fått.<br />Vi ses!Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-70577303982260434232011-03-19T11:16:00.005+01:002011-03-19T12:53:59.982+01:00J, här är inlägget du har väntat på.Jag vet att du läser här och att du undrar om jag inte ska ta och skriva om vårt möte nån gång snart. Jag har tänkt på det i flera dagar, men du vet; ibland sker saker som är så kraftfulla att det blir svårt att hitta orden. Känslorna far som flipperkulor och jag hinner inte med och det smäller och blinkar och låter och jag tappar bort dem och jag hinner inte trycka in de där knapparna på sidorna som man trycker på för att fälla upp bommarna och hålla dem kvar - inte ens för en sekund. <span style="font-style: italic;">Det går så fort</span>.<br /><br />Det har gått två år, min vän. Mycket vatten har runnit under dina broar och under mina. Både du och jag har förstått saker som vi inte förstod då, vi har båda gjort misstag både mot varandra och i övrigt. Vi har båda fått bekräftat gång efter annan att vi fortfarande är högst mänskliga och att det är framsteg och inte fullkomlighet som är grejen, och jag är tacksam att det dröjde tills nu innan våra vägar sammanflätades igen, för jag hade nog inte klarat något annat. Vilken tur att Gud vet när det är dags och att saker och ting inte sker enligt min tidtabell, för om det hade skett enligt min plan så hade jag nog gjort sönder oss.<br /><br />Om det är något jag har förstått under de här två åren - och det beror inte bara på det som hände mellan oss - så är det hur jag fungerar i relationer. Jag har blivit tvungen att möta både en och annan obehaglig sanning om mig själv och även om det har varit både smärtsamt och arbetsamt så har det gjort mig friare och tydligare.<br /><br />Vår vackra silvertråd av vänskap har visat sig vara stark nog att både hålla för ett avstånd som i perioder har känts oändligt, för tystnad, för sårbarhet och för närhet. Den silvertråden sitter mellan din själ och min, för vi har delat saker med varandra som ingen av oss delat med någon annan - det är en enorm styrka och det gör oss också väldigt nakna inför varandra. Ja, jag har varit livrädd för den sortens nakenhet, och det var därför jag inte (bildligt talat) kedjade fast dig när du blev rädd och ville gå. Jag lät det hända, jag lät dig gå. Jag har låtit det hända i andra relationer också, men jag vet inte om det någonsin har varit så smärtsamt som med dig.<br />Du har fattats mig.<br /><br />Jag är så glad att jag har dig i mitt liv igen, och du vet lika väl som jag att det är mycket som händer nu, många som kommer tillbaka, cirklar som sluts. Att meditera tillsammans med dig häromdagen var inget mindre än mirakulöst - tänkte du på att vi satt där tillsammans, vi som satt någon annanstans och mediterade ihop för ett par år sedan? Jag tänkte på det och blev alldeles överväldigad. Jag har förresten fortfarande kvar mina meditiationspapper från då, och jag ser ditt namn på tusen ställen och jag minns hur du och jag satt i mitt kök och mediterade och hur nära dig jag kände mig och hur trygg jag var i det. Nu är jag nära dig igen, och även om det är fantastiskt så är det lite trixigt att handskas med, för det blir liksom glädje galore och för mig är det lite skrämmande.<br /><br />Välkommen tillbaka, min vackra väninna. Du var den första kvinna som kom in i mitt liv i vuxen ålder som jag vågade ha riktigt nära mig och jag har saknat dig. Mer än du anar.Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-32075548088222927952011-03-07T20:27:00.003+01:002011-03-07T20:57:22.357+01:00Förflutet.Det sitter två personer i bilen; Föraren som varit ifrån de där äckliga kvartarna en tid, och Passageraren som ganska nyligen kommit ut efter en ganska lång volta, en volta han bland annat tagit för någon annans räkning. Det skymmer, senvinterns kyla tränger igenom bilens plåt, någon vrider upp värmen, båda ryser till, pratar om allt utom det de står inför.<br /><br />Avfarten närmar sig, och när man äntligen kommit in på vägen man ska åka på är där naturligtvis en gammal traktor med timmerlast, och den kör i 20 km/h.<br />"Välkommen till landsbygden" mumlar Passageraren.<br />"Ja, det är ju så jävla typiskt" säger Föraren - klart spänd - och kör om.<br /><br />Under några sekunder är det alldeles tyst - en tystnad som är öronbedövande.<br /><br />"Ja, jag vet ju inte riktigt vad det är jag går in till" säger plötsligt Passageraren eftertänksamt, "de har ju sökt mig där".<br /><br />De. De där människorna man inte gärna vill vara ovän med. De som i vissa lägen hänger på sig västar av både kevlar och skinn, som går tungt beväpnade, som inte backar för något, som inte bryr sig om något. De som inte har något kvar att förlora och alltså inte har några begränsningar.<br /><br />Föraren är tyst, vet mycket väl hur det kan se ut i situationer som den här. Går igenom alla möjliga scenarion, ber ännu en bön och frågar sen "Vill du att jag går med dig in?"<br /><br />"Nej, för fan. Det är lugnt."<br />"Är du säker?"<br />"Jaja. Det är lugnt."<br /><br />Resten av färden sker under tryckande tystnad. Rädslan som båda känner men ingen vill kännas vid, gör atmosfären i bilen till någon slags kletig, tjärliknande variant av syre, och Föraren finner det svårt att andas.<br /><br />Väl framme på parkeringen finner de båda vännerna en utbrunnen bil. Passageraren säger att det är hans, Föraren tänker att den där kolhögen till bilvrak är ett minnesmärke över ett liv och en situation där man verkligen blir utbrunnen - på alla plan och på alla sätt. Vilken ironi.<br /><br />Passageraren lämnar bilen, och Föraren sitter kvar - hela tiden med handen på nyckeln för att kunna starta och dra så fort som möjligt om det skulle behövas. Tusen tankar trängs i huvudet, på om man eventuellt kanske skulle haft något vapen med sig, på om det finns något i bilen som i nödfall kan tjänstgöra, på vad fan man säger om Passageraren blir mulad såhär en senvinterkväll. Vad fan säger man till hans familj, vad säger man till sin egen?<br /><br />Klockan - eller tiden som sådan - känns som en livs levande sadist; sekunderna släpar sig fram, minuterna känns som flera dagar.<br /><br /><br />Varför kommer han inte? Har det blivit knas?Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-18324942758851042942011-03-03T23:01:00.003+01:002016-05-02T09:10:55.593+02:00En kvällspromenad i Minnenas AlléDet händer alltid när jag ser <a href="http://www.youtube.com/watch?v=UKJpWfSHEs4">den där filmen</a>. Flashbacks. Jag minns så tydligt hur det var - hur det kändes. Nu har jag varit nykter något längre än jag var sjuk, men det är fortfarande så<span style="font-style: italic;">...tydligt.<br>.<br>.<br>.<br>[mitten och slutet på 90-talet, samt några dimmiga månader 2000]</span><br><br><span style="font-weight: bold;">Fas 1 (jag kallar den Våren)</span><br>Idel solsken, vårkänslor, allt går som det ska. Pengarna rullar in, männen älskar mig (eller är i alla fall dumma nog att manipuleras så jag får det jag vill ha: nämligen mera pengar och allt kemiskt som kan ta mig ifrån där jag är), kläderna är snygga, jag är smal och vacker och när jag ser mig i spegeln glittrar ögonen av spänning, av liv. <span style="font-style: italic;">Jag är på topp, det här kommer att bli så <span style="font-weight: bold;">jävla</span> bra!</span><br><br><span style="font-weight: bold;">Fas 2 (jag kallar den Sommaren)</span><br>Sommar, hetta, varmt och svettigt, det börjar bli segt, solen som tidigare återspeglades i mina ögon och som värmde min hud så skönt, bränner plötsligt. <span style="font-style: italic;">Jag börjar söka skugga.</span><br><br><span style="font-weight: bold;">Fas 3 (jag kallar den Hösten)</span><br>Löven faller, frosten biter tag i marken, i grenarna, i mig. Dagarna blir allt kortare och nätterna allt längre (<span style="font-size:85%;">till slut kommer hela livet vara natt, men det vet jag inte ännu</span>). Glittret i ögonen - det som var mitt kännetecken - är svårt att finna. Det är kallt. Alla människor är kalla. <span style="font-style: italic;">Jag är kall.</span><br><br><span style="font-weight: bold;">Fas 4 (jag kallar den Vintern)</span><br>Det är bottenfruset i alla riktningar. Storm. Bara mörker och kyla, och om det pågår i dagar, veckor, månader eller år vet jag inte, men varenda minut känns som en livstid. Det svider och värker i lungorna för varje andetag, hur ska jag orka? Snön är mjuk och vit och pudrig, jag luras att tro att den ska ta hand om mig, att den ska ta emot mig när jag faller. Jag lägger mig i en driva eftersom benen knappt bär mig längre, jag fryser. Jag är genomkyld, kall överallt. Så händer det plötsligt: där i drivan slutar jag huttra och skaka och börjar i stället fyllas av en känsla av värme och trygghet. Jag öppnar jackan. Tar av mig vantarna och halsduken. Hur kunde jag någonsin tycka att det var kallt? Svetten rinner nerför min panna, vidare längs halsen och jag blir plötsligt så otroligt trött. Den här drivan av det här vita pulvret...jag menar pudret...känns plötsligt så välkomnande. Mjukt. Och jag är så in i döden trött. <span style="font-style: italic;">Jag ska bara vila lite.</span><br><div><span style="font-style: italic;"><br></span></div><div><span style="font-style: italic;">.</span></div><div><span style="font-style: italic;">.</span></div><div><span style="font-style: italic;">.</span></div><div><span style="font-style: italic;">.</span></div><div><span style="font-style: italic;">[RIDÅ]</span></div>Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-13746753093610844512011-02-19T21:00:00.004+01:002011-02-19T21:29:18.421+01:00Klicka på länken! Gör't bara.Jag har gillat honom länge men Grammy-galan avgjorde det hela; det var nära nog en andlig upplevelse när jag snubblade över videon på YouTube idag. <a href="http://www.youtube.com/watch?v=8eHMraeOw-E&feature=related">Klicka här</a><a href="http://www.youtube.com/watch?v=8eHMraeOw-E&feature=related"> för sju minuter och sex sekunder av ren njutning</a> - och lyssna på publiken! Jag kan inte förstå, men med tanke på min historia så är det i alla fall inte helt omöjligt att föreställa sig vilken fantastisk känsla det måste vara för honom efter alla förödmjukelser, allt självförakt, all kamp och nu hans uppstigande som värsta fågel Fenix! Jag börjar nästan gråta bara jag skriver om det. Fantastiskt! Och kärleksförklaringen till Dr Dre är ju bara...wow. Magi, mina vänner. Musikmagi.<br /><br />Och ja, Rihanna kan ju vara bland det vackraste Gud har skapat.Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-72379206171098948662011-02-12T21:54:00.005+01:002011-02-12T22:25:23.968+01:00Houston, Houston, we have a problem.känslorna är utanpå huden<br />jag hittar små öglor att haka fast mig i<br /><span style="font-style: italic;">jag klarar inte kaoset</span><br />dränker virrvarret av abstrakter<br />i det som är konkret<br />på papper;<br />det som <span style="font-weight: bold;">är</span><br />det (som) är tryggt<br /><br /><br /><br /><br /><div style="text-align: right;"><span style="font-size:85%;"><span style="font-style: italic;">O</span><span style="font-style: italic;">m jag byter ut ett ord där</span></span><br /><span style="font-size:85%;"><span style="font-style: italic;">ändrar den där formuleringen</span></span><br /><span style="font-size:85%;"><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">om jag knäcker koden</span></span><span style="font-style: italic;"><br /></span><span style="font-size:85%;"><span style="font-style: italic;">då kan jag lära ut till andra</span></span><br /><span style="font-size:85%;"><span style="font-style: italic;">det så många hade behövt för länge sedan</span></span><br /><br /><br />Även om man inte tror det kanske<br />så kan ett avtal<br />(ett till synes vanligt affärsavtal)<br />vara skillnaden mellan liv och död<br /></div><div style="text-align: right;"><span style="font-style: italic;font-size:85%;" >den enes död, den andres bröd - är det inte tragiskt?</span><br /></div><br /><br /><br /><br /><br />Människor kommer och går<br />jag släpper in<br />får en kniv i ryggen<br /><span style="font-style: italic;">blir lurad</span><br />och faller<br />jag tror att jag ska döden dö<br />men så blir det naturligtvis inte<br /><span style="font-style: italic;">den här gången heller</span><br />så jag borstar av mig dammet<br />reser mig igen<br />och bestämmer mig för att aldrig göra om samma misstag<br />aldrig öppna den där dörren<br />aldrig blotta hjärtat<br /><br /><span style="font-weight: bold;">men jag är ju inte byggd enligt den modellen</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">jag kan inte knäcka min egen kod</span><span style="font-style: italic;"><br />jag är inget konkret på ett papper</span><br /><br />ibland önskar jag mig mer av den där sjukdomen jag har drag av<br />jag önskar att jag kunde vara helt svart eller helt vit<br />att det inte fanns något mellanting<br />att jag och <a href="http://www.youtube.com/watch?v=xW1lkjfCTgg">Simon</a> inte bara var skruvade åt samma håll<br />utan stöpta i samma form<br /><span style="font-style: italic;">men så är det inte</span><br /><br />ibland är det liksom lite ansträngande att vara lite skruvad inuti<br />men se slät ut på utsidan<br /><br /><span style="font-weight: bold; font-style: italic;">det hade varit så mycket enklare om allt hade suttit ihop</span>Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-82230681939145902292011-02-12T12:38:00.005+01:002011-02-12T12:56:49.523+01:00Utsida vs InsidaHittills idag har det varit en ganska...tja...sorgsen dag. Vaknade med känslomässig baksmälla galore efter en underbar eftermiddag och kväll igår, men så kommer verkligheten smygande och även om jag vet att det är kort tid kvar och även om det nu är dagar jag kan räkna och inte månader så är det så fruktansvärt smärtsamt.<br /><br />Att ha sin bästa vän i världen bakom murar och galler och eländig taggtråd är ingen situation jag önskar någon alls. Det är en så märklig upplevelse att ena stunden vara på bowlinghallen och möta sin djupaste rädsla (fånigt kanske, men så är det) i sällskap med min familj och bästa vännen och hans familj och några timmar senare se honom gå in genom grindarna och veta att jag inte kommer att höra ifrån honom på flera veckor igen.<br />Nog för att jag gillar när det svänger, men de här svängningarna är lite väl kraftiga.<br /><br />En annan fin vän sa idag att "<span style="font-style: italic;">Jamen se det som att du har fått låna honom från Kriminalvården en stund, och nu ska du lämna tillbaka honom. Och är det inte bättre att lämna tillbaka honom dit, än till det liv han levde innan? Dessutom är det ju bara sjutton dagar kvar tills han kommer ut på riktigt</span>" och visst har hon rätt. Visst är det så. Han är snart ute igen.<br />Men ibland hjälper inte förnuftet - alls.<br /><br />Jag känner mig förresten lite dum också, som att jag inte har rätt att tycka att det gör ont när jag vet att hon har gått igenom det så många fler gånger och har så mycket mer investerat i honom på så många andra sätt - men det är som det är.<br />Jag är ledsen.<br />Jag saknar honom.<br />Det gör ont.<br /><br />Hans sista ord innan han gick in igen var "<span style="font-style: italic;">När jag kommer ut ska jag installera mig där jag ska vara...och sen rullar vi igen</span>". Jag längtar.Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-53208165904290429622011-02-11T10:12:00.006+01:002016-05-02T08:53:03.342+02:00Oj förlåt! Är jag för lycklig nu igen?Jag har varit hemlös. Jag har varit kliniskt död fem gånger. Jag har sovit under broar. Jag har levt i relationer som tagit ifrån mig allt av värdighet och mänsklighet. Jag har själv utsatt människor för saker som varit långt under deras människovärde. Jag blev tvungen att vara åtskild från min son i flera år. Jag har suttit under ett bord i en knarkarkvart och slagit i mig droger <span style="font-style: italic;">mot min vilja</span> och gråtit och bett att Gud ska ta hem mig, för jag orkade inte leva så - inte längre - inte en enda sekund till. Jag har mött människors fördömanden, jag har mött myndigheters fördömanden, jag har blivit förskjuten av min familj och räknad som död av mina vänner. Jag har suttit i rullstol i flera år. Jag har levt med en värk som jag inte kan beskriva i ord. Jag har förlorat allt - flera gånger om.<br>.<br>.<br>.<br>Idag kan jag gå. Varje kväll får jag säga god natt till min son, pussa hans mjuka lilla kind och krama honom. Varje morgon får jag möta tillsammans med min familj. Visst har jag ont i ryggen, men inte ens i närheten av hur det var. Jag går en utbildning som jag tycker är helt fantastisk och min klass består av människor jag tycker om. Jag har vänner som älskar mig. Jag är välkommen i min familj. <span style="font-weight: bold; font-style: italic;">Jag</span> <span style="font-weight: bold; font-style: italic;">lever</span>. Jag har en lägenhet som är ett hem, vilket jag delar med min familj och mina vänner. Jag behöver inte vara hungrig en enda minut någon enda dag.<br>.<br>.<br>.<br>Ja, jag har lite svårt att bli grinig över saker som andra tycks bli väldigt upprörda över, jag är faktiskt generellt otroligt lycklig. Jag lägger inte så stor energi på myndigheters göranden och låtanden, jag bryr mig inte så mycket om huruvida det snöar eller regnar (även om jag såklart hellre skulle ha strålande sol, molnfritt och 30 grader varmt för jämnan), det är inte så viktigt för mig om jag inte kan köpa nyaste kläderna eller flashigaste mobilen; jag slipper frysa och jag har en telefon alls - det funkar för mig. Jag kräver inte att andra ska se saker på samma sätt, men jag har lärt mig att om man blir glad för lite så har man mycket att vara glad över. Så tråkigt om det är provocerande eller om det gör någon obekväm, men så är det.<br><br>Det säger i alla fall mer om dem än om mig.Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-54173106171717818302011-02-08T02:47:00.004+01:002016-05-02T09:17:49.346+02:00Längst därinne.<span style="font-weight: bold; font-style: italic;">[en natt för inte så länge sedan]</span><br><br><br>Ibland kommer det tillbaka med full kraft. Jag vet att det kommer att gå över, att det kommer med all sannolikhet att kännas bra igen i morgon, men när jag har haft sådär riktigt bra dagar, då är det som att minnena vräker sig över mig och jag kan liksom inte värja mig. Det har gått tio år, men fortfarande kommer det tillbaka, mer och mer sällan förvisso, men det kommer tillbaka.<br><br><span style=";font-family:";font-size:100%;"><span style="font-family:georgia;">Jag tänker på de människor jag sårat. Ibland mår jag jättedåligt av det, ibland vill jag skriva till dem, ringa dem, ta mitt ansvar, göra rätt för mig. Men så vet jag att jag därigenom kan vålla ännu större skada, och jag har inte rätt att lätta mitt eget samvete på någon annans bekostnad. Det är en svår balansgång, det där.</span><br><br><span style="font-family:georgia;"> Jag visste ju inte bättre. Jag visste inte att jag var så självupptagen (snacka om självupptagen!!), jag förstod inte att jag sårade. Jag var förblindad av min egen bitterhet, konsumerad av min självömkan, jag krävde och krävde och krävde - åt åt åt - och gav inget. Sen spydde jag upp det jag ätit och klagade på att eftersmaken var bitter. </span><span style="font-family:georgia;">Jag äcklas av mig själv. </span><br><br><span style="font-family:georgia;"> Ibland tycker jag att jag har klarat mig så lindrigt undan, att jag borde ha skadats mer - fått mera stryk - av hur jag for fram under de där åren. </span><br><span style="font-family:georgia;"> Jag tycker att jag har kommit så billigt undan. </span></span><br><br><br><strong>Men så minns jag.</strong><br><br>Ljudet som uppstår när en knuten näve träffar mitt käkben.<br><em>Det låter inte alls som på film.<br></em><br>Känslan när revbenen går av.<br><em>Den smärtan är särskilt obehaglig. Man kan liksom inte andas.</em><br><br>Doften av bränd hud.<br><em>Den sticker liksom i näsan.</em><br><span style=";font-family:";font-size:100%;"><br><span style="font-family:georgia;"> Slagen, sparkarna, att inte känna igen min spegelbild, ljudet - och känslan - av skelett som går sönder, händer, läppar, tunga och kön som tvingar sig på, som kräver och äter och äger, cigarettglöden som lämnar bubblande, illaluktande, bränd hud - och så småningom ärr - på min kropp, misstänksamheten, ständig skräck, förtvivlan, mardrömmar, förödmjukelse.</span></span> Handbojorna som skär in i handlederna, knivseggen som delar huden i flikar, blodsmaken i munnen, det öronbedövande ljudet när näsbenet går av, blodet som rinner varmt ur ett sprucket ögonbryn - och orden. Alla de där orden. Orden är värst, för de sitter djupast. De påverkar allt jag gör, allt jag tänker, allt jag tillåter mig och allt jag förnekar mig.<br><em><br>“Jag fattar inte hur du tänker” “Din jävla hora” “Du behöver lära dig att lida” “Smärta är när vekheten rinner ur kroppen” “Sluta skrika” “Jag trycker av om du inte håller käften” “Du är så jävla dum i huvudet” “Varför kan du inte bara dö?” “Berättar du så dödar jag dig, och du vet att jag menar det” “Om vi någonsin ses igen, så är det bara en av oss som går levande därifrån - och det är inte du” “Du är slut. Ingen kommer någonsin att vilja ha dig” “Du ska vara jävligt tacksam att jag är tillsammans med dig”</em><br><br>Jag har hört det tusen gånger och även om det har gått flera år sedan sist och jag <span style="font-weight: bold;">vet</span> att det inte är sant så känns det sant ibland. Fortfarande. Hur tvättar man bort det?<br><span style="font-weight: bold;">Snälla gode Gud, tvätta bort det! </span><br>.<br>.<br>.<span style="font-size:100%;"><br>När de här tankarna slår rot och tar plats, när minnena vägrar låta mig vila och jag inte vågar gå och lägga mig och när det känns som att jag helst vill krypa ur mitt eget skinn, då skäms jag. Jag skäms för att jag låter någon röra vid mig alls, för ni - alla - är så vackra och rena och fulla av allt det där fantastiska som jag under såna här nätter tänker att jag aldrig kommer att bli, och jag blir så rädd att allt det här ruttna i mig ska smitta av sig på er.<br></span><br>Herregud, hur kan jag ens tro att den där värmen hos er är något som rätteligen tillkommer mig? Hur kan jag vara så förmäten att jag tror att det inte kommer att straffa sig att jag njuter av er närvaro i mitt liv? Vad är det för sjuka idéer som gör att jag tror att det ni säger är sant när ni säger att jag förtjänar att må bra, att jag förtjänar all den lycka jag upplever just nu.<br><br>Jag tänker att ni inte vet vad ni pratar om. Om ni förstod hur smutsig jag är, hur förbrukad jag är, hur vansinnigt förstörd jag är - då skulle ni vända och gå.<br><span style="font-size:100%;"><br></span><span style=";font-family:";font-size:100%;"><span style="font-family:georgia;">Ibland känns det som att jag aldrig nånsin kommer att bli hel, att jag alltid kommer att plågas av vissa saker, att det för all framtid kommer att finnas nätter som den här. Nätter då tankarna aldrig kommer till ro, då böner och meditation inte hjälper, då försök till fokusering inte tjänar något till. Kanske kommer det alltid att vara så. Kanske är det priset jag får betala. Kanske är <span class="il">minnena</span> hårdvaluta. </span><br><span style="font-style: italic;font-family:georgia;"></span><br><br><span style="font-style: italic;font-family:georgia;"> Jag har kanske inte kommit så billigt undan ändå. </span></span><br>.<br>.<br>.<br>I såna här lägen är det lättare att vara den som går först, för då slipper jag få mina största rädslor bekräftade. Det gör mindre ont (inbillar jag mig) att hålla mig på avstånd från människor - att fortsätta vara ensam - än att släppa folk nära och sen tvingas se dem gå åt andra hållet.<br><span style="font-style: italic;"><br><br></span><span style="font-style: italic;">(nej, jag </span><span style="font-weight: bold; font-style: italic;">vet</span><span style="font-style: italic;"> att folk inte kommer att gå, jag vet att </span><span style="font-style: italic;">mina vänner älskar mig </span><span style="font-style: italic;">för</span><span style="font-style: italic;"> den jag är och inte </span><span style="font-style: italic;">trots</span><span style="font-style: italic;"> den jag är, i förnuftet </span><span style="font-weight: bold; font-style: italic;">vet</span><span style="font-style: italic;"> jag att det är så, men det hjälper inte i dessa “mentala blinda fläckar” som det pratas om i en bra bok jag läser. det känns verkligen som att alla - </span><span style="font-style: italic;">utan undantag</span><span style="font-style: italic;"> - skulle försvinna om jag pratade om det här. så ser det ut i huvudet på mig en natt som denna...och kanske den största ironin i det här är att en del människor tycks tro att jag inte är mänsklig, att jag inte har känslor som alla andra, att jag alltid är på topp och att ingenting kan komma under huden på mig. vilken lögn!)</span><br><div style="color: rgb(0, 0, 0); font-family: georgia;" class="left540"> <a href="http://sv.netlog.com/Gytha_Ogg/blog/blogid=214978#blog"><em></em></a></div>Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-8278822761271010009.post-66582044244035924612011-01-15T01:36:00.004+01:002011-01-15T02:25:21.392+01:00Det där jag ville sägaI nästan ett och ett halvt år har jag varje dag varit beredd på Samtalet. Samtalet som talar om för mig att någon har hittat dig i något dike någonstans, samtalet som berättar att en av de som står mig närmast i hela världen faktiskt är borta för alltid. <div><br /></div><div>Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte försökt förbereda mig. Jag har tänkt på vad jag skulle säga till den som levererade nyheten, på hur jag skulle handskas med det, jag har tänkt på vad jag skulle ha för kläder på mig på din begravning, jag har till och med tänkt på vilka ögonblick under vår vänskap som är mest signifikativa för dig som person och som jag skulle kunna prata om på minnesstunden. </div><div><br /></div><div>De gånger jag har träffat dig under den här tiden har jag nästan desperat försökt att lägga varje minut på minnet, varje ord, varje skiftning i ditt ansikte, varje doft, alla detaljer...allt för att kunna minnas så mycket som möjligt - om du nu ska försvinna från den här existensformen så vill jag försöka konservera så mycket jag kan.</div><div><br /></div><div>När dagarna har blivit till veckor utan att jag hört något ifrån dig så har jag ibland satt mig ner vid datorn och lyssnat på de där låtarna jag vet att du älskar. Jag har kollat på trailers från filmer vi har sett, jag har sjunkit ner i soffan och gråtit och tänkt tillbaka på när vi åkte till Stockholm över en helg, jag har vältrat mig i minnen av ett oändligt antal teaterrepetitioner, meditationsstunder på lunchen, varma Polly-godisar, underbart kaffe, associationsövningar utan censur och värderingar. Jag har med enorm värme och saknad tänkt på ditt stöd när jag stått i begrepp att leverera sanning från de djupaste delarna av min själ, när vi tillsammans gjort tillitsövningar som tvingat oss båda att möta demoner från det förflutna. Jag minns fler timmar än jag kan räkna i bilar och bussar på väg någonstans för att försöka att sprida hopp till människor som inget hopp har - eller 'bara' för att väcka tankar. Jag har inte kunnat glömma hur du bäddade ner mig i din soffa och gav mig din sons nalle när jag var mer rädd än jag någonsin varit dittills - jag minns att din lägenhet var det enda ställe jag kände mig trygg på.</div><div><br /></div><div>Ja, jag har varit förbannad också. Jag har förbannat att du försvann, att du var så jävla självisk och blind, jag har varit nära nog vansinnig för alla sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor av tid som du har stulit från mig - tid som jag har tillbringat i oro och ångest för din skull.</div><div><br /></div><div>Men.</div><div><br /></div><div>När du sträckte upp handen till en hälsning på andra sidan grinden, när du kramade mig, när du överlämnade presenter som är från ditt hjärta till mitt, när jag äntligen fick sitta och lyssna på dig, när jag nu ikväll fick tillbringa tid med dig och se att du faktiskt verkligen lever, att du är <b>här</b>, att du är tillbaka - <i>på riktig</i>t - då försvann allt det där arga och det enda som fanns kvar var den där rena, okonstlade glädjen och kärleken som jag faktiskt inte upplever med så särskilt många här i världen.</div><div><br /></div><div>Nu är det bara sex veckor kvar tills jag får börja umgås med dig på riktigt igen. Jag ser fram emot filmkvällar och roadtrips, jag längtar efter att skapa tillsammans med dig, jag vill upptäcka ny och gammal musik, jag vill lära mig mer om mig själv och om dig - jag saknar och längtar efter dynamiken i vår vänskap. Jag älskar hur du utmanar och provocerar mig och liksom tvingar mig utanför min trygghetszon. Det finns vissa människor som tycks ha en förmåga att göra mig lite bättre än vad jag egentligen är, och du är en av dem. Våra olikheter tvingar oss att växa, och jag tycker faktiskt väldigt mycket om den jag är när jag umgås med dig. Jag älskar den <b>du</b> är. Alltid.</div><div><br /></div><div>Jag vet vad du tycker om sånt här "känslodravel", men jag vill att du ska veta att du är en av de bästa vänner jag någonsin haft, jag skulle lägga mitt liv i dina händer vilket ögonblick som helst och jag skulle lika lätt offra mitt liv för dig. Det finns ingenting jag inte skulle göra för dig.</div><div><br /></div><div>Välkommen hem, min vän. Du är älskad.</div>Piahttp://www.blogger.com/profile/12632287507753072652noreply@blogger.com0