Firestarter

Uppfylld efter två dagar i Örebro tillsammans med elva av mina närmaste vänner vilka delar samma grundläggande värderingar och samma tro som jag själv ligger jag i soffan med min make och njuter av känslan att vara omhändertagen av både Gud och människor.

Jag önskar att jag i korthet kunde redogöra för vad jag får uppleva på daglig basis, att jag kunde smitta av mig av känslan av att vara helt trygg oavsett vad livet kastar i min väg, den totala förtröstan på att så länge jag så långt jag kan gör det jag tror är Guds vilja med mitt liv så ser Han till att jag inte behöver sakna någonting.

Jag har insett att just det - att ta emot omsorg från både Gud och människor - är det som är allra svårast för mig. Jag har generellt inga problem att handskas med mörker, med smärta, med depression, med utmaningar och med lidande, men att ta emot kärlek och hjälp...det är inte lika enkelt. Jag har under några år mer eller mindre ropat från hustaken att Gud är god och att Han är kärlek och bara kärlek, men de här två dagarna har öppnat mina ögon för hur jag begränsar både Honom och mig själv och också hur jag faktiskt förvägrar människor möjligheten att få välsigna mig, för det är exakt det jag gör när jag inte ber om hjälp när jag har det svårt.

Jag ÄLSKAR när jag kan göra något för någon som har det svårt, oavsett om det är att finnas som känslomässigt stöd, en axel att gråta mot, att hjälpa till med pengar när jag har, att hjälpa till med praktiska saker - ja, vad jag än kan göra för att hjälpa till fyller mig med en enorm känsla av tillfredsställelse och lycka, men jag förvägrar ihärdigt människor omkring mig att känna samma sak eftersom jag är så dålig på att sträcka ut min hand och be om hjälp när jag behöver det.

Varför? För att jag är stolt. För att jag är rädd. För att jag köper lögnen att jag är till besvär om jag skulle uttrycka att jag har behov. För att jag är fast i ett fattigdomstänk som inte har någonting att göra med vem jag är *egentligen*.

Sanningen är att Gud är god. Sanningen är att om jag litar på Hans ord och lutar mig mot Hans löften och låter Honom verka genom de människor Han satt i min väg så behöver jag aldrig sakna någonting. Sanningen är att jag är övermåttan älskad och att det finns människor som med glädje rusar till min hjälp om jag bara tillåter dem. Sanningen är att Gud ser till att jag är omhändertagen på alla sätt om jag bara låter Honom.

Sanningen är att jag är barn till en älskande Pappa som har gett mig hela himlen, det enda jag behöver göra är att sträcka ut mina händer och ta emot.

Två dagar i Örebro inspirerade mig, gav mig ny energi, gav mig fler andliga syskon, gav mig vila och öppnade mina ögon för fler områden i mitt liv jag behöver ge till Gud att beskära.

Ljuvligt är det. Ljuvligt.

Och du... Du är lika älskad som jag är. Han vill ta hand om dig på alla sätt. Be om det, bara. Han längtar efter att få möta alla dina behov.

Tillbaka till brottsplatsen

Så...för att göra en lång historia väldigt kort så tillbringade jag nästan fyra år i USA. Fyra år som förändrade mig i grunden på både gott och ont. Under en tid trodde jag att jag hade hittat hem, sådär *hem* som jag kände mig i New York fast ännu bättre; bergen och dalarna och floderna och cikadorna och de gula linjerna på vägarna och framför allt MÄNNISKORNA i West Virginia talade till djupet av min själ på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare. För en stund var jag odelat lycklig. 

Det gick över. Några detaljer tänker jag inte gå in på här och nu, men låt oss bara säga att det hade ingenting alls att göra med USA som sådant, men allt att göra med det umgänge jag hade där. Sakta men säkert dog jag inuti, den fantastiska kontakt jag hade med Gud och människor fick ge vika för det jag var tvungen att göra för att överleva i den situation jag hade satt mig i. Många gånger tvivlade jag på att jag skulle ta mig därifrån alls, men även om jag tog steg efter steg bort från Gud så slutade Han aldrig att se efter mig. Han sände människor i min väg som till slut fick mig att förstå vad det var jag behövde göra, jag fick kraft att göra det och till slut landade jag både bokstavligt och själsligt i trygga Sverige igen.

Min kärlek till det stora landet i väst är lika stark och kraftfull som någonsin, men det kommer med största sannolikhet att dröja innan jag kan åka tillbaka. Sorgligt - absolut! - men faktum är att den allra största delen av mitt hjärta numera är här.

Mycket har hänt under de här fyra åren, bland annat steriliserade jag mig med en metod som visade sig vara allt annat än säker, och jag blev väldigt sjuk. Det tog nästan tre år för mig att lista ut vad felet var, men nu är även det åtgärdat och mitt nya korståg är att medvetandegöra Sverige om farorna med Essure, som produkten heter. Min önskan är att inga fler kvinnor ska behöva lida som jag led.
Jag, och många med mig, är överkänsliga mot nickel, och den här specifika steriliseringsmetoden går till så att man lägger in ca fyra cm långa inlägg i äggledarna - inlägg som är gjorda av 55% nickel. Förutom nickel består de också av andra ämnen som är kända för att vara rent skadliga för människokroppen, bland annat PET-plast, tenn och teflon. Jag har förstått att sjukvården visste det lika lite som jag, men nu börjar det komma upp till ytan och jag är glad att mitt lidande kan vara någon annan till nytta.
I mitt specifika fall krävdes en ganska omfattande operation för att bli av med Essure-inläggen, det krävdes att man opererade bort nästan alla inre organ som är specifika för oss kvinnor: livmodern, livmoderhalsen och äggledarna. Det är en sorg i sig. Inte för att jag ville ha fler barn, men det hände onekligen något med mig efter operationen. Det positiva är att de 40 biverkningar jag hade kvällen innan operationen var spårlöst försvunna när jag vaknade ur narkosen. Nu fick jag ju några nya bekymmer, men inget jag inte kan leva med.

På daglig basis kämpar jag en del med min rygg (som fortfarande har åsikter om tillvaron) och nu också en ganska svår variant av C-PTSD. Jag är inte säker på hur mycket av det jag kommer att gå in på här, men det lär väl visa sig.

Nu till det positiva: genom en mycket märklig räcka omständigheter (läs: Facebook) träffade jag en man PRECIS när jag hade kommit sams med tanken på att vara singel till jag är minst 57. Det visade sig vara en långhårig, tatuerad, gitarrspelande, gudomligt sjungande Gudsman med det varmaste, renaste, godaste hjärta jag mött. Han har burit mig igenom det senaste halvåret med sjukdomar och operation, han håller mig genom ångestnätter, vet oftast vad jag behöver innan jag gör det själv, han är sams med sina känslor och är inte rädd för att uttrycka dem, och som grädde på moset har jag har fått en alldeles ljuvlig liten bonusson på 9 år.

Få saker är konstanta i mitt liv - det är så det vanligen ser ut - men Gud, min älskade son (som hunnit bli 16!) denna ljuvliga man och hans son som jag nu får förmånen att älska, familjen Ådahl och min älskade vän Jonna - utan er vet jag inte vad jag skulle göra.

Kanske betyder det här att jag är tillbaka i bloggosfären. Kanske inte. Den som lever får se.

En tanke, bara.

Hur vore det om det fanns en personlig Gud för just dig? Om det fanns ett Högsta Väsen som är allsmäktigt, allestädes närvarande, som ser dig, hör dig, som känner dina allra innersta tankar och drömmar och som alltid - alltid - har ditt allra bästa för ögonen?

Hur vore det om denna Kraft gav dig gåvor av det övernaturliga slaget, om du skulle komma på dig själv med att fyllas av en känsla av liv och skratt så till den milda grad att det enda du kan göra är skratta hjälplöst eller fälla varma, mjuka tårar av sinnesrörelse? Hur vore det om du hörde dig själv säga saker du egentligen inte har en aning om, till människor du knappt känner - och de bekräftar att du har rätt?

Hur skulle det vara om du vaknade mitt i natten av en inre röst som talar om för dig att du ska stänga av mobiltelefonen, ha den avstängd i 48 timmar och tillbringa de 48 timmarna i bön för en människa du just träffat? Skulle du göra som Rösten säger - hur galet det än verkar?

Hur skulle det vara om du pratade med en människa för första gången och den människan tillbringade tio minuter med att berätta hur du är, vad du tänker, vilka dina hinder är, vilka mardrömmar som hemsöker dig på nätterna, om den personen pratade om dina allra innersta tankar och skamligaste hemligheter med kärlek och förståelse - och den människan säger "Jag går med Gud"...skulle du tro då?

Gud är verklig.

Han är levande.

Han är här.

Han är nu.

Och framför allt:

Han kallar på dig.

Ja, just dig ja.

Svarar du?

Om att följa sin kallelse.

Det är alltid rädslan som stått i vägen. Rädslan för att inte duga, för att inte vara tillräcklig, för att inte göra nog, för att inte vara nog, för vad människor ska tycka, för vad jag ska tycka, för att allt det där som jag känner i mitt hjärta egentligen inte är mitt hjärta utan mitt ego, för att jag ska göra fel, för att jag ska säga fel, för att de där sanningarna som kommer till mig inte ska vara sanningar utan mitt eget påhitt, för vem är jag att vara ett Guds barn?
Är det inte intressant att rädslan alltid, alltid, ALLTID är lögner?

Sanningen är att jag självklart är ett Guds barn. Det är du också! Alla är Guds barn. Sanningen är att om jag väljer att lyssna på den där Rösten och följa den, om jag gör som Den säger att jag ska göra så är jag ledd, beskyddad och så innerligt älskad. Det betyder inte att det alltid är lätt, att det alltid går som jag hoppas, men det betyder att jag kan alltid vila helt trygg i att Gud tar hand om mig och ser till varenda litet behov jag har - så länge jag vågar släppa taget och helt och fullt överlämna mig till Honom. Varför ska jag oroa mig för mig? Det är min sak att tänka på Gud, och Guds sak att tänka på mig.

Natten i natt har varit en kamp mellan rädsla och kärlek och jag kan inte beskriva mina upplevelser i ord, men när jag vaknade till ordentligt framåt sju-tiden i morse så kände jag mig renad. Helad. Återupprättad. Som om den där ryggsäcken jag burit på i så många år faktiskt blev bortlyft igår - precis som alla de där människorna sa. Oron är borta. Den där svarta, kletiga ångesten som i tjugoåtta år legat strax under huden är...inte där längre. Jag kan andas obehindrat. Den där känslan av att vara separerad från er andra är helt och totalt som bortblåst och den har ersatts av en total visshet att vi alla är bröder och systrar - det finns ingen hierarki, ingen överhet, ingen människa att svara inför. Det finns bara kärlek.

Gud har gett mig en uppgift, och Han har gett dig en uppgift. Sök, lyssna, hitta din grej - och gör den! Du behövs - precis exakt som du är.

Jag vet vad jag ska göra och jag längtar efter att gå ut och göra det. Precis som jag är - för det är så Gud vill ha mig. Jag ska inte trixa och försöka göra om mig för att passa in, för om Gud hade velat ha mig på något annat sätt än precis såhär som jag är så hade Han nog ordnat med det. Detsamma gäller för dig.

Du är hel. Du är fri. Gå ut i livet med all den kraften du har fått.
Vi ses!