Det här hade ju blivit ett löjligt långt sms.

Jo det blir såhär ibland. Ibland blir det så påtagligt, både hur glad jag är att du faktiskt inte dog därute men också hur förbannad jag är över att det ens behövde gå dit.

Ibland vill jag ge dig en smäll så du hjular till Norge, för all den där oron och ångesten och rädslan och förtvivlan som jag har känt (men oftast förnekat) när du har varit borta liksom slår mig med full kraft. Jag trodde i min enfald att jag hade lämnat allt det där till Gud, att jag verkligen inte oroade mig, att jag hade släppt taget, att jag någonstans alltid visste att du skulle komma tillbaka, men jag hade inte det och jag visste inte det...och gånger som den här blir det så smärtsamt tydligt.

Jojo, kärlekstourettes i alla ära...men du om någon vet att ibland är kärleken inte bara mild och rosa och glitter och bomull och kramar och regnbågar och mys. Nej, ibland sliter den upp med rötterna, den kastar omkull och vänder upp och ner på alla begrepp och den vänder ut och in och den jagar och flåsar en i nacken och tränger in en i ett hörn och jag tror att kärlekens innersta väsen är att vare sig man vill eller inte så lämnar den inte en ifred. Man kommer inte undan. Inte ens när man vill. Kanske särskilt inte när man vill.

Tro mig, det har verkligen funnits stunder när jag har önskat att du inte skulle komma att bli min bror - för du är verkligen min bror på alla sätt som räknas. Det må vara att det inte är rent biologiskt, men den som sa att blod är tjockare än vatten var verkligen helt ute och cyklade.

Ibland har jag förbannat den där dagen jag klev ner i källarlokalen och du satt där med alla dina gaddningar (de har blivit fler med åren) och mohikanfrisyren och öppnade munnen så all värme och mjukhet bara ramlade ut - ditt yttre till trots - och jag har försökt tränga undan minnet av alla filmkvällar och alla gånger när jag har varit så obekväm så jag nästan dött (eller velat dö - en stund i alla fall) och du bara har stått där och tagit emot mig sådär fantastiskt som du gör.

Jag har av och till hatat att jag har kunnat vara så sårbar med dig -så fruktansvärt jävla naken - och att du aldrig har kastat det i ansiktet på mig, aldrig straffat mig, aldrig belagt mig med skam, aldrig gjort annat än verkligen visat vad det faktiskt är att vara kärleksfull. Du har aldrig gett mig en anledning att bli tillräckligt förbannad för att be dig dra åt helvete och det störde mig så fruktansvärt under den där (evighetslånga) tiden som du var borta, för på samma sätt som min emo-kärlek och strykningar över ryggen och oprovocerade vänliga ord och okynneskramar och allt annat jag pysslar med gör dig obekväm, så gör ditt mycket mer handfasta sätt att visa kärlek mig obekväm.

Vafan, liksom?!

Jag har klarat mig själv sedan jag var en tvärhand hög, och så kom du plötsligt för några år sedan och helt oprovocerat började hjälpa mig med prylar. Du har skruvat upp hyllor, burit grejer, lagat bilar, bäddat ner mig i soffan när jag varit rädd och liten, köpt bilar, lagat mat, hjälpt mig andas när jag varit så stressad så jag nästan imploderat, tvingat mig att gå emot mina största rädslor...du har älskat mig på extremt konkreta sätt och det gör mig vansinnigt obekväm. Glad såklart - men obekväm.

För vet du? Jag kommer inte heller undan.

Det är fan inte rosenrött att vara bästa vänner jämt.

Ju längre tiden går, ju mer kommer du att betyda för mig och ju viktigare blir du och ju räddare blir jag att du ska börja glömma igen. Jag menar, självklart har jag tänkt tanken - konstigt vore väl annars? Och tro mig, trots att jag vet att det inte funkar att banka in vett i huvudet på folk och allt det där, så är det ju ändå så att jag - med all respekt - ta mig sjutton inte riktigt vet vad jag skulle ta mig till om du började skeva ur igen. En vis man sa till mig för några år sedan att "...ibland, Pia, så måste man tala med bönder på bönders språk" och du vet lika väl som jag att du och jag pratar exakt samma språk när saker och ting väl ställs på sin spets.

För jo, du vet att jag skulle ge mitt liv för dig vilken sekund som helst. Du vet att det inte finns något jag inte skulle göra för dig om du bad mig. Du vet att det inte finns någonting jag inte skulle göra för dig även om du inte bad mig. Du vet att jag älskar dig.

Och - för att vara fullständigt ärlig så är det inte alltid helt lätt att älska en tjurskallig, norrländsk, finsk/samisk gammal gangster vars sätt att visa kärlek är lika bekant för mig som Azerbajdzjans inrikespolitik.

Men. Hur krångligt det än är ibland så är det få saker som har berikat mitt liv så otroligt som att ha dig i det. Få människor kan få mig både ur och i balans, men du är en av dem.

Och förresten; att se dig tillsammans med din kvinna gör mig så glad så jag knappt kan andas, för tillsammans med henne är du dig själv. Kanske lite mer dig själv än annars, för på samma sätt som du tvingar mig att bli lite bättre, lite mer, lite modigare, så gör hon det med dig.

Det är vackert.

Jo, jag älskar dig käraste bror.

Faktiskt så mycket så jag nästan går sönder ibland.

Idag är en sån dag.

.

.

.

.

.

Håll med; det hade blivit ett löjligt långt sms, eller hur?

Utsida vs Insida

Hittills idag har det varit en ganska...tja...sorgsen dag. Vaknade med känslomässig baksmälla galore efter en underbar eftermiddag och kväll igår, men så kommer verkligheten smygande och även om jag vet att det är kort tid kvar och även om det nu är dagar jag kan räkna och inte månader så är det så fruktansvärt smärtsamt.

Att ha sin bästa vän i världen bakom murar och galler och eländig taggtråd är ingen situation jag önskar någon alls. Det är en så märklig upplevelse att ena stunden vara på bowlinghallen och möta sin djupaste rädsla (fånigt kanske, men så är det) i sällskap med min familj och bästa vännen och hans familj och några timmar senare se honom gå in genom grindarna och veta att jag inte kommer att höra ifrån honom på flera veckor igen.
Nog för att jag gillar när det svänger, men de här svängningarna är lite väl kraftiga.

En annan fin vän sa idag att "Jamen se det som att du har fått låna honom från Kriminalvården en stund, och nu ska du lämna tillbaka honom. Och är det inte bättre att lämna tillbaka honom dit, än till det liv han levde innan? Dessutom är det ju bara sjutton dagar kvar tills han kommer ut på riktigt" och visst har hon rätt. Visst är det så. Han är snart ute igen.
Men ibland hjälper inte förnuftet - alls.

Jag känner mig förresten lite dum också, som att jag inte har rätt att tycka att det gör ont när jag vet att hon har gått igenom det så många fler gånger och har så mycket mer investerat i honom på så många andra sätt - men det är som det är.
Jag är ledsen.
Jag saknar honom.
Det gör ont.

Hans sista ord innan han gick in igen var "När jag kommer ut ska jag installera mig där jag ska vara...och sen rullar vi igen". Jag längtar.

Det där jag ville säga

I nästan ett och ett halvt år har jag varje dag varit beredd på Samtalet. Samtalet som talar om för mig att någon har hittat dig i något dike någonstans, samtalet som berättar att en av de som står mig närmast i hela världen faktiskt är borta för alltid.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte försökt förbereda mig. Jag har tänkt på vad jag skulle säga till den som levererade nyheten, på hur jag skulle handskas med det, jag har tänkt på vad jag skulle ha för kläder på mig på din begravning, jag har till och med tänkt på vilka ögonblick under vår vänskap som är mest signifikativa för dig som person och som jag skulle kunna prata om på minnesstunden.

De gånger jag har träffat dig under den här tiden har jag nästan desperat försökt att lägga varje minut på minnet, varje ord, varje skiftning i ditt ansikte, varje doft, alla detaljer...allt för att kunna minnas så mycket som möjligt - om du nu ska försvinna från den här existensformen så vill jag försöka konservera så mycket jag kan.

När dagarna har blivit till veckor utan att jag hört något ifrån dig så har jag ibland satt mig ner vid datorn och lyssnat på de där låtarna jag vet att du älskar. Jag har kollat på trailers från filmer vi har sett, jag har sjunkit ner i soffan och gråtit och tänkt tillbaka på när vi åkte till Stockholm över en helg, jag har vältrat mig i minnen av ett oändligt antal teaterrepetitioner, meditationsstunder på lunchen, varma Polly-godisar, underbart kaffe, associationsövningar utan censur och värderingar. Jag har med enorm värme och saknad tänkt på ditt stöd när jag stått i begrepp att leverera sanning från de djupaste delarna av min själ, när vi tillsammans gjort tillitsövningar som tvingat oss båda att möta demoner från det förflutna. Jag minns fler timmar än jag kan räkna i bilar och bussar på väg någonstans för att försöka att sprida hopp till människor som inget hopp har - eller 'bara' för att väcka tankar. Jag har inte kunnat glömma hur du bäddade ner mig i din soffa och gav mig din sons nalle när jag var mer rädd än jag någonsin varit dittills - jag minns att din lägenhet var det enda ställe jag kände mig trygg på.

Ja, jag har varit förbannad också. Jag har förbannat att du försvann, att du var så jävla självisk och blind, jag har varit nära nog vansinnig för alla sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor av tid som du har stulit från mig - tid som jag har tillbringat i oro och ångest för din skull.

Men.

När du sträckte upp handen till en hälsning på andra sidan grinden, när du kramade mig, när du överlämnade presenter som är från ditt hjärta till mitt, när jag äntligen fick sitta och lyssna på dig, när jag nu ikväll fick tillbringa tid med dig och se att du faktiskt verkligen lever, att du är här, att du är tillbaka - på riktigt - då försvann allt det där arga och det enda som fanns kvar var den där rena, okonstlade glädjen och kärleken som jag faktiskt inte upplever med så särskilt många här i världen.

Nu är det bara sex veckor kvar tills jag får börja umgås med dig på riktigt igen. Jag ser fram emot filmkvällar och roadtrips, jag längtar efter att skapa tillsammans med dig, jag vill upptäcka ny och gammal musik, jag vill lära mig mer om mig själv och om dig - jag saknar och längtar efter dynamiken i vår vänskap. Jag älskar hur du utmanar och provocerar mig och liksom tvingar mig utanför min trygghetszon. Det finns vissa människor som tycks ha en förmåga att göra mig lite bättre än vad jag egentligen är, och du är en av dem. Våra olikheter tvingar oss att växa, och jag tycker faktiskt väldigt mycket om den jag är när jag umgås med dig. Jag älskar den du är. Alltid.

Jag vet vad du tycker om sånt här "känslodravel", men jag vill att du ska veta att du är en av de bästa vänner jag någonsin haft, jag skulle lägga mitt liv i dina händer vilket ögonblick som helst och jag skulle lika lätt offra mitt liv för dig. Det finns ingenting jag inte skulle göra för dig.

Välkommen hem, min vän. Du är älskad.