Tillbaka till brottsplatsen

Så...för att göra en lång historia väldigt kort så tillbringade jag nästan fyra år i USA. Fyra år som förändrade mig i grunden på både gott och ont. Under en tid trodde jag att jag hade hittat hem, sådär *hem* som jag kände mig i New York fast ännu bättre; bergen och dalarna och floderna och cikadorna och de gula linjerna på vägarna och framför allt MÄNNISKORNA i West Virginia talade till djupet av min själ på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare. För en stund var jag odelat lycklig. 

Det gick över. Några detaljer tänker jag inte gå in på här och nu, men låt oss bara säga att det hade ingenting alls att göra med USA som sådant, men allt att göra med det umgänge jag hade där. Sakta men säkert dog jag inuti, den fantastiska kontakt jag hade med Gud och människor fick ge vika för det jag var tvungen att göra för att överleva i den situation jag hade satt mig i. Många gånger tvivlade jag på att jag skulle ta mig därifrån alls, men även om jag tog steg efter steg bort från Gud så slutade Han aldrig att se efter mig. Han sände människor i min väg som till slut fick mig att förstå vad det var jag behövde göra, jag fick kraft att göra det och till slut landade jag både bokstavligt och själsligt i trygga Sverige igen.

Min kärlek till det stora landet i väst är lika stark och kraftfull som någonsin, men det kommer med största sannolikhet att dröja innan jag kan åka tillbaka. Sorgligt - absolut! - men faktum är att den allra största delen av mitt hjärta numera är här.

Mycket har hänt under de här fyra åren, bland annat steriliserade jag mig med en metod som visade sig vara allt annat än säker, och jag blev väldigt sjuk. Det tog nästan tre år för mig att lista ut vad felet var, men nu är även det åtgärdat och mitt nya korståg är att medvetandegöra Sverige om farorna med Essure, som produkten heter. Min önskan är att inga fler kvinnor ska behöva lida som jag led.
Jag, och många med mig, är överkänsliga mot nickel, och den här specifika steriliseringsmetoden går till så att man lägger in ca fyra cm långa inlägg i äggledarna - inlägg som är gjorda av 55% nickel. Förutom nickel består de också av andra ämnen som är kända för att vara rent skadliga för människokroppen, bland annat PET-plast, tenn och teflon. Jag har förstått att sjukvården visste det lika lite som jag, men nu börjar det komma upp till ytan och jag är glad att mitt lidande kan vara någon annan till nytta.
I mitt specifika fall krävdes en ganska omfattande operation för att bli av med Essure-inläggen, det krävdes att man opererade bort nästan alla inre organ som är specifika för oss kvinnor: livmodern, livmoderhalsen och äggledarna. Det är en sorg i sig. Inte för att jag ville ha fler barn, men det hände onekligen något med mig efter operationen. Det positiva är att de 40 biverkningar jag hade kvällen innan operationen var spårlöst försvunna när jag vaknade ur narkosen. Nu fick jag ju några nya bekymmer, men inget jag inte kan leva med.

På daglig basis kämpar jag en del med min rygg (som fortfarande har åsikter om tillvaron) och nu också en ganska svår variant av C-PTSD. Jag är inte säker på hur mycket av det jag kommer att gå in på här, men det lär väl visa sig.

Nu till det positiva: genom en mycket märklig räcka omständigheter (läs: Facebook) träffade jag en man PRECIS när jag hade kommit sams med tanken på att vara singel till jag är minst 57. Det visade sig vara en långhårig, tatuerad, gitarrspelande, gudomligt sjungande Gudsman med det varmaste, renaste, godaste hjärta jag mött. Han har burit mig igenom det senaste halvåret med sjukdomar och operation, han håller mig genom ångestnätter, vet oftast vad jag behöver innan jag gör det själv, han är sams med sina känslor och är inte rädd för att uttrycka dem, och som grädde på moset har jag har fått en alldeles ljuvlig liten bonusson på 9 år.

Få saker är konstanta i mitt liv - det är så det vanligen ser ut - men Gud, min älskade son (som hunnit bli 16!) denna ljuvliga man och hans son som jag nu får förmånen att älska, familjen Ådahl och min älskade vän Jonna - utan er vet jag inte vad jag skulle göra.

Kanske betyder det här att jag är tillbaka i bloggosfären. Kanske inte. Den som lever får se.

J, här är inlägget du har väntat på.

Jag vet att du läser här och att du undrar om jag inte ska ta och skriva om vårt möte nån gång snart. Jag har tänkt på det i flera dagar, men du vet; ibland sker saker som är så kraftfulla att det blir svårt att hitta orden. Känslorna far som flipperkulor och jag hinner inte med och det smäller och blinkar och låter och jag tappar bort dem och jag hinner inte trycka in de där knapparna på sidorna som man trycker på för att fälla upp bommarna och hålla dem kvar - inte ens för en sekund. Det går så fort.

Det har gått två år, min vän. Mycket vatten har runnit under dina broar och under mina. Både du och jag har förstått saker som vi inte förstod då, vi har båda gjort misstag både mot varandra och i övrigt. Vi har båda fått bekräftat gång efter annan att vi fortfarande är högst mänskliga och att det är framsteg och inte fullkomlighet som är grejen, och jag är tacksam att det dröjde tills nu innan våra vägar sammanflätades igen, för jag hade nog inte klarat något annat. Vilken tur att Gud vet när det är dags och att saker och ting inte sker enligt min tidtabell, för om det hade skett enligt min plan så hade jag nog gjort sönder oss.

Om det är något jag har förstått under de här två åren - och det beror inte bara på det som hände mellan oss - så är det hur jag fungerar i relationer. Jag har blivit tvungen att möta både en och annan obehaglig sanning om mig själv och även om det har varit både smärtsamt och arbetsamt så har det gjort mig friare och tydligare.

Vår vackra silvertråd av vänskap har visat sig vara stark nog att både hålla för ett avstånd som i perioder har känts oändligt, för tystnad, för sårbarhet och för närhet. Den silvertråden sitter mellan din själ och min, för vi har delat saker med varandra som ingen av oss delat med någon annan - det är en enorm styrka och det gör oss också väldigt nakna inför varandra. Ja, jag har varit livrädd för den sortens nakenhet, och det var därför jag inte (bildligt talat) kedjade fast dig när du blev rädd och ville gå. Jag lät det hända, jag lät dig gå. Jag har låtit det hända i andra relationer också, men jag vet inte om det någonsin har varit så smärtsamt som med dig.
Du har fattats mig.

Jag är så glad att jag har dig i mitt liv igen, och du vet lika väl som jag att det är mycket som händer nu, många som kommer tillbaka, cirklar som sluts. Att meditera tillsammans med dig häromdagen var inget mindre än mirakulöst - tänkte du på att vi satt där tillsammans, vi som satt någon annanstans och mediterade ihop för ett par år sedan? Jag tänkte på det och blev alldeles överväldigad. Jag har förresten fortfarande kvar mina meditiationspapper från då, och jag ser ditt namn på tusen ställen och jag minns hur du och jag satt i mitt kök och mediterade och hur nära dig jag kände mig och hur trygg jag var i det. Nu är jag nära dig igen, och även om det är fantastiskt så är det lite trixigt att handskas med, för det blir liksom glädje galore och för mig är det lite skrämmande.

Välkommen tillbaka, min vackra väninna. Du var den första kvinna som kom in i mitt liv i vuxen ålder som jag vågade ha riktigt nära mig och jag har saknat dig. Mer än du anar.

Förflutet.

Det sitter två personer i bilen; Föraren som varit ifrån de där äckliga kvartarna en tid, och Passageraren som ganska nyligen kommit ut efter en ganska lång volta, en volta han bland annat tagit för någon annans räkning. Det skymmer, senvinterns kyla tränger igenom bilens plåt, någon vrider upp värmen, båda ryser till, pratar om allt utom det de står inför.

Avfarten närmar sig, och när man äntligen kommit in på vägen man ska åka på är där naturligtvis en gammal traktor med timmerlast, och den kör i 20 km/h.
"Välkommen till landsbygden" mumlar Passageraren.
"Ja, det är ju så jävla typiskt" säger Föraren - klart spänd - och kör om.

Under några sekunder är det alldeles tyst - en tystnad som är öronbedövande.

"Ja, jag vet ju inte riktigt vad det är jag går in till" säger plötsligt Passageraren eftertänksamt, "de har ju sökt mig där".

De. De där människorna man inte gärna vill vara ovän med. De som i vissa lägen hänger på sig västar av både kevlar och skinn, som går tungt beväpnade, som inte backar för något, som inte bryr sig om något. De som inte har något kvar att förlora och alltså inte har några begränsningar.

Föraren är tyst, vet mycket väl hur det kan se ut i situationer som den här. Går igenom alla möjliga scenarion, ber ännu en bön och frågar sen "Vill du att jag går med dig in?"

"Nej, för fan. Det är lugnt."
"Är du säker?"
"Jaja. Det är lugnt."

Resten av färden sker under tryckande tystnad. Rädslan som båda känner men ingen vill kännas vid, gör atmosfären i bilen till någon slags kletig, tjärliknande variant av syre, och Föraren finner det svårt att andas.

Väl framme på parkeringen finner de båda vännerna en utbrunnen bil. Passageraren säger att det är hans, Föraren tänker att den där kolhögen till bilvrak är ett minnesmärke över ett liv och en situation där man verkligen blir utbrunnen - på alla plan och på alla sätt. Vilken ironi.

Passageraren lämnar bilen, och Föraren sitter kvar - hela tiden med handen på nyckeln för att kunna starta och dra så fort som möjligt om det skulle behövas. Tusen tankar trängs i huvudet, på om man eventuellt kanske skulle haft något vapen med sig, på om det finns något i bilen som i nödfall kan tjänstgöra, på vad fan man säger om Passageraren blir mulad såhär en senvinterkväll. Vad fan säger man till hans familj, vad säger man till sin egen?

Klockan - eller tiden som sådan - känns som en livs levande sadist; sekunderna släpar sig fram, minuterna känns som flera dagar.


Varför kommer han inte? Har det blivit knas?

Utsida vs Insida

Hittills idag har det varit en ganska...tja...sorgsen dag. Vaknade med känslomässig baksmälla galore efter en underbar eftermiddag och kväll igår, men så kommer verkligheten smygande och även om jag vet att det är kort tid kvar och även om det nu är dagar jag kan räkna och inte månader så är det så fruktansvärt smärtsamt.

Att ha sin bästa vän i världen bakom murar och galler och eländig taggtråd är ingen situation jag önskar någon alls. Det är en så märklig upplevelse att ena stunden vara på bowlinghallen och möta sin djupaste rädsla (fånigt kanske, men så är det) i sällskap med min familj och bästa vännen och hans familj och några timmar senare se honom gå in genom grindarna och veta att jag inte kommer att höra ifrån honom på flera veckor igen.
Nog för att jag gillar när det svänger, men de här svängningarna är lite väl kraftiga.

En annan fin vän sa idag att "Jamen se det som att du har fått låna honom från Kriminalvården en stund, och nu ska du lämna tillbaka honom. Och är det inte bättre att lämna tillbaka honom dit, än till det liv han levde innan? Dessutom är det ju bara sjutton dagar kvar tills han kommer ut på riktigt" och visst har hon rätt. Visst är det så. Han är snart ute igen.
Men ibland hjälper inte förnuftet - alls.

Jag känner mig förresten lite dum också, som att jag inte har rätt att tycka att det gör ont när jag vet att hon har gått igenom det så många fler gånger och har så mycket mer investerat i honom på så många andra sätt - men det är som det är.
Jag är ledsen.
Jag saknar honom.
Det gör ont.

Hans sista ord innan han gick in igen var "När jag kommer ut ska jag installera mig där jag ska vara...och sen rullar vi igen". Jag längtar.

Det där jag ville säga

I nästan ett och ett halvt år har jag varje dag varit beredd på Samtalet. Samtalet som talar om för mig att någon har hittat dig i något dike någonstans, samtalet som berättar att en av de som står mig närmast i hela världen faktiskt är borta för alltid.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte försökt förbereda mig. Jag har tänkt på vad jag skulle säga till den som levererade nyheten, på hur jag skulle handskas med det, jag har tänkt på vad jag skulle ha för kläder på mig på din begravning, jag har till och med tänkt på vilka ögonblick under vår vänskap som är mest signifikativa för dig som person och som jag skulle kunna prata om på minnesstunden.

De gånger jag har träffat dig under den här tiden har jag nästan desperat försökt att lägga varje minut på minnet, varje ord, varje skiftning i ditt ansikte, varje doft, alla detaljer...allt för att kunna minnas så mycket som möjligt - om du nu ska försvinna från den här existensformen så vill jag försöka konservera så mycket jag kan.

När dagarna har blivit till veckor utan att jag hört något ifrån dig så har jag ibland satt mig ner vid datorn och lyssnat på de där låtarna jag vet att du älskar. Jag har kollat på trailers från filmer vi har sett, jag har sjunkit ner i soffan och gråtit och tänkt tillbaka på när vi åkte till Stockholm över en helg, jag har vältrat mig i minnen av ett oändligt antal teaterrepetitioner, meditationsstunder på lunchen, varma Polly-godisar, underbart kaffe, associationsövningar utan censur och värderingar. Jag har med enorm värme och saknad tänkt på ditt stöd när jag stått i begrepp att leverera sanning från de djupaste delarna av min själ, när vi tillsammans gjort tillitsövningar som tvingat oss båda att möta demoner från det förflutna. Jag minns fler timmar än jag kan räkna i bilar och bussar på väg någonstans för att försöka att sprida hopp till människor som inget hopp har - eller 'bara' för att väcka tankar. Jag har inte kunnat glömma hur du bäddade ner mig i din soffa och gav mig din sons nalle när jag var mer rädd än jag någonsin varit dittills - jag minns att din lägenhet var det enda ställe jag kände mig trygg på.

Ja, jag har varit förbannad också. Jag har förbannat att du försvann, att du var så jävla självisk och blind, jag har varit nära nog vansinnig för alla sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor av tid som du har stulit från mig - tid som jag har tillbringat i oro och ångest för din skull.

Men.

När du sträckte upp handen till en hälsning på andra sidan grinden, när du kramade mig, när du överlämnade presenter som är från ditt hjärta till mitt, när jag äntligen fick sitta och lyssna på dig, när jag nu ikväll fick tillbringa tid med dig och se att du faktiskt verkligen lever, att du är här, att du är tillbaka - på riktigt - då försvann allt det där arga och det enda som fanns kvar var den där rena, okonstlade glädjen och kärleken som jag faktiskt inte upplever med så särskilt många här i världen.

Nu är det bara sex veckor kvar tills jag får börja umgås med dig på riktigt igen. Jag ser fram emot filmkvällar och roadtrips, jag längtar efter att skapa tillsammans med dig, jag vill upptäcka ny och gammal musik, jag vill lära mig mer om mig själv och om dig - jag saknar och längtar efter dynamiken i vår vänskap. Jag älskar hur du utmanar och provocerar mig och liksom tvingar mig utanför min trygghetszon. Det finns vissa människor som tycks ha en förmåga att göra mig lite bättre än vad jag egentligen är, och du är en av dem. Våra olikheter tvingar oss att växa, och jag tycker faktiskt väldigt mycket om den jag är när jag umgås med dig. Jag älskar den du är. Alltid.

Jag vet vad du tycker om sånt här "känslodravel", men jag vill att du ska veta att du är en av de bästa vänner jag någonsin haft, jag skulle lägga mitt liv i dina händer vilket ögonblick som helst och jag skulle lika lätt offra mitt liv för dig. Det finns ingenting jag inte skulle göra för dig.

Välkommen hem, min vän. Du är älskad.