Tillbaka till brottsplatsen

Så...för att göra en lång historia väldigt kort så tillbringade jag nästan fyra år i USA. Fyra år som förändrade mig i grunden på både gott och ont. Under en tid trodde jag att jag hade hittat hem, sådär *hem* som jag kände mig i New York fast ännu bättre; bergen och dalarna och floderna och cikadorna och de gula linjerna på vägarna och framför allt MÄNNISKORNA i West Virginia talade till djupet av min själ på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare. För en stund var jag odelat lycklig. 

Det gick över. Några detaljer tänker jag inte gå in på här och nu, men låt oss bara säga att det hade ingenting alls att göra med USA som sådant, men allt att göra med det umgänge jag hade där. Sakta men säkert dog jag inuti, den fantastiska kontakt jag hade med Gud och människor fick ge vika för det jag var tvungen att göra för att överleva i den situation jag hade satt mig i. Många gånger tvivlade jag på att jag skulle ta mig därifrån alls, men även om jag tog steg efter steg bort från Gud så slutade Han aldrig att se efter mig. Han sände människor i min väg som till slut fick mig att förstå vad det var jag behövde göra, jag fick kraft att göra det och till slut landade jag både bokstavligt och själsligt i trygga Sverige igen.

Min kärlek till det stora landet i väst är lika stark och kraftfull som någonsin, men det kommer med största sannolikhet att dröja innan jag kan åka tillbaka. Sorgligt - absolut! - men faktum är att den allra största delen av mitt hjärta numera är här.

Mycket har hänt under de här fyra åren, bland annat steriliserade jag mig med en metod som visade sig vara allt annat än säker, och jag blev väldigt sjuk. Det tog nästan tre år för mig att lista ut vad felet var, men nu är även det åtgärdat och mitt nya korståg är att medvetandegöra Sverige om farorna med Essure, som produkten heter. Min önskan är att inga fler kvinnor ska behöva lida som jag led.
Jag, och många med mig, är överkänsliga mot nickel, och den här specifika steriliseringsmetoden går till så att man lägger in ca fyra cm långa inlägg i äggledarna - inlägg som är gjorda av 55% nickel. Förutom nickel består de också av andra ämnen som är kända för att vara rent skadliga för människokroppen, bland annat PET-plast, tenn och teflon. Jag har förstått att sjukvården visste det lika lite som jag, men nu börjar det komma upp till ytan och jag är glad att mitt lidande kan vara någon annan till nytta.
I mitt specifika fall krävdes en ganska omfattande operation för att bli av med Essure-inläggen, det krävdes att man opererade bort nästan alla inre organ som är specifika för oss kvinnor: livmodern, livmoderhalsen och äggledarna. Det är en sorg i sig. Inte för att jag ville ha fler barn, men det hände onekligen något med mig efter operationen. Det positiva är att de 40 biverkningar jag hade kvällen innan operationen var spårlöst försvunna när jag vaknade ur narkosen. Nu fick jag ju några nya bekymmer, men inget jag inte kan leva med.

På daglig basis kämpar jag en del med min rygg (som fortfarande har åsikter om tillvaron) och nu också en ganska svår variant av C-PTSD. Jag är inte säker på hur mycket av det jag kommer att gå in på här, men det lär väl visa sig.

Nu till det positiva: genom en mycket märklig räcka omständigheter (läs: Facebook) träffade jag en man PRECIS när jag hade kommit sams med tanken på att vara singel till jag är minst 57. Det visade sig vara en långhårig, tatuerad, gitarrspelande, gudomligt sjungande Gudsman med det varmaste, renaste, godaste hjärta jag mött. Han har burit mig igenom det senaste halvåret med sjukdomar och operation, han håller mig genom ångestnätter, vet oftast vad jag behöver innan jag gör det själv, han är sams med sina känslor och är inte rädd för att uttrycka dem, och som grädde på moset har jag har fått en alldeles ljuvlig liten bonusson på 9 år.

Få saker är konstanta i mitt liv - det är så det vanligen ser ut - men Gud, min älskade son (som hunnit bli 16!) denna ljuvliga man och hans son som jag nu får förmånen att älska, familjen Ådahl och min älskade vän Jonna - utan er vet jag inte vad jag skulle göra.

Kanske betyder det här att jag är tillbaka i bloggosfären. Kanske inte. Den som lever får se.

Det här hade ju blivit ett löjligt långt sms.

Jo det blir såhär ibland. Ibland blir det så påtagligt, både hur glad jag är att du faktiskt inte dog därute men också hur förbannad jag är över att det ens behövde gå dit.

Ibland vill jag ge dig en smäll så du hjular till Norge, för all den där oron och ångesten och rädslan och förtvivlan som jag har känt (men oftast förnekat) när du har varit borta liksom slår mig med full kraft. Jag trodde i min enfald att jag hade lämnat allt det där till Gud, att jag verkligen inte oroade mig, att jag hade släppt taget, att jag någonstans alltid visste att du skulle komma tillbaka, men jag hade inte det och jag visste inte det...och gånger som den här blir det så smärtsamt tydligt.

Jojo, kärlekstourettes i alla ära...men du om någon vet att ibland är kärleken inte bara mild och rosa och glitter och bomull och kramar och regnbågar och mys. Nej, ibland sliter den upp med rötterna, den kastar omkull och vänder upp och ner på alla begrepp och den vänder ut och in och den jagar och flåsar en i nacken och tränger in en i ett hörn och jag tror att kärlekens innersta väsen är att vare sig man vill eller inte så lämnar den inte en ifred. Man kommer inte undan. Inte ens när man vill. Kanske särskilt inte när man vill.

Tro mig, det har verkligen funnits stunder när jag har önskat att du inte skulle komma att bli min bror - för du är verkligen min bror på alla sätt som räknas. Det må vara att det inte är rent biologiskt, men den som sa att blod är tjockare än vatten var verkligen helt ute och cyklade.

Ibland har jag förbannat den där dagen jag klev ner i källarlokalen och du satt där med alla dina gaddningar (de har blivit fler med åren) och mohikanfrisyren och öppnade munnen så all värme och mjukhet bara ramlade ut - ditt yttre till trots - och jag har försökt tränga undan minnet av alla filmkvällar och alla gånger när jag har varit så obekväm så jag nästan dött (eller velat dö - en stund i alla fall) och du bara har stått där och tagit emot mig sådär fantastiskt som du gör.

Jag har av och till hatat att jag har kunnat vara så sårbar med dig -så fruktansvärt jävla naken - och att du aldrig har kastat det i ansiktet på mig, aldrig straffat mig, aldrig belagt mig med skam, aldrig gjort annat än verkligen visat vad det faktiskt är att vara kärleksfull. Du har aldrig gett mig en anledning att bli tillräckligt förbannad för att be dig dra åt helvete och det störde mig så fruktansvärt under den där (evighetslånga) tiden som du var borta, för på samma sätt som min emo-kärlek och strykningar över ryggen och oprovocerade vänliga ord och okynneskramar och allt annat jag pysslar med gör dig obekväm, så gör ditt mycket mer handfasta sätt att visa kärlek mig obekväm.

Vafan, liksom?!

Jag har klarat mig själv sedan jag var en tvärhand hög, och så kom du plötsligt för några år sedan och helt oprovocerat började hjälpa mig med prylar. Du har skruvat upp hyllor, burit grejer, lagat bilar, bäddat ner mig i soffan när jag varit rädd och liten, köpt bilar, lagat mat, hjälpt mig andas när jag varit så stressad så jag nästan imploderat, tvingat mig att gå emot mina största rädslor...du har älskat mig på extremt konkreta sätt och det gör mig vansinnigt obekväm. Glad såklart - men obekväm.

För vet du? Jag kommer inte heller undan.

Det är fan inte rosenrött att vara bästa vänner jämt.

Ju längre tiden går, ju mer kommer du att betyda för mig och ju viktigare blir du och ju räddare blir jag att du ska börja glömma igen. Jag menar, självklart har jag tänkt tanken - konstigt vore väl annars? Och tro mig, trots att jag vet att det inte funkar att banka in vett i huvudet på folk och allt det där, så är det ju ändå så att jag - med all respekt - ta mig sjutton inte riktigt vet vad jag skulle ta mig till om du började skeva ur igen. En vis man sa till mig för några år sedan att "...ibland, Pia, så måste man tala med bönder på bönders språk" och du vet lika väl som jag att du och jag pratar exakt samma språk när saker och ting väl ställs på sin spets.

För jo, du vet att jag skulle ge mitt liv för dig vilken sekund som helst. Du vet att det inte finns något jag inte skulle göra för dig om du bad mig. Du vet att det inte finns någonting jag inte skulle göra för dig även om du inte bad mig. Du vet att jag älskar dig.

Och - för att vara fullständigt ärlig så är det inte alltid helt lätt att älska en tjurskallig, norrländsk, finsk/samisk gammal gangster vars sätt att visa kärlek är lika bekant för mig som Azerbajdzjans inrikespolitik.

Men. Hur krångligt det än är ibland så är det få saker som har berikat mitt liv så otroligt som att ha dig i det. Få människor kan få mig både ur och i balans, men du är en av dem.

Och förresten; att se dig tillsammans med din kvinna gör mig så glad så jag knappt kan andas, för tillsammans med henne är du dig själv. Kanske lite mer dig själv än annars, för på samma sätt som du tvingar mig att bli lite bättre, lite mer, lite modigare, så gör hon det med dig.

Det är vackert.

Jo, jag älskar dig käraste bror.

Faktiskt så mycket så jag nästan går sönder ibland.

Idag är en sån dag.

.

.

.

.

.

Håll med; det hade blivit ett löjligt långt sms, eller hur?

En tanke, bara.

Hur vore det om det fanns en personlig Gud för just dig? Om det fanns ett Högsta Väsen som är allsmäktigt, allestädes närvarande, som ser dig, hör dig, som känner dina allra innersta tankar och drömmar och som alltid - alltid - har ditt allra bästa för ögonen?

Hur vore det om denna Kraft gav dig gåvor av det övernaturliga slaget, om du skulle komma på dig själv med att fyllas av en känsla av liv och skratt så till den milda grad att det enda du kan göra är skratta hjälplöst eller fälla varma, mjuka tårar av sinnesrörelse? Hur vore det om du hörde dig själv säga saker du egentligen inte har en aning om, till människor du knappt känner - och de bekräftar att du har rätt?

Hur skulle det vara om du vaknade mitt i natten av en inre röst som talar om för dig att du ska stänga av mobiltelefonen, ha den avstängd i 48 timmar och tillbringa de 48 timmarna i bön för en människa du just träffat? Skulle du göra som Rösten säger - hur galet det än verkar?

Hur skulle det vara om du pratade med en människa för första gången och den människan tillbringade tio minuter med att berätta hur du är, vad du tänker, vilka dina hinder är, vilka mardrömmar som hemsöker dig på nätterna, om den personen pratade om dina allra innersta tankar och skamligaste hemligheter med kärlek och förståelse - och den människan säger "Jag går med Gud"...skulle du tro då?

Gud är verklig.

Han är levande.

Han är här.

Han är nu.

Och framför allt:

Han kallar på dig.

Ja, just dig ja.

Svarar du?

Om att följa sin kallelse.

Det är alltid rädslan som stått i vägen. Rädslan för att inte duga, för att inte vara tillräcklig, för att inte göra nog, för att inte vara nog, för vad människor ska tycka, för vad jag ska tycka, för att allt det där som jag känner i mitt hjärta egentligen inte är mitt hjärta utan mitt ego, för att jag ska göra fel, för att jag ska säga fel, för att de där sanningarna som kommer till mig inte ska vara sanningar utan mitt eget påhitt, för vem är jag att vara ett Guds barn?
Är det inte intressant att rädslan alltid, alltid, ALLTID är lögner?

Sanningen är att jag självklart är ett Guds barn. Det är du också! Alla är Guds barn. Sanningen är att om jag väljer att lyssna på den där Rösten och följa den, om jag gör som Den säger att jag ska göra så är jag ledd, beskyddad och så innerligt älskad. Det betyder inte att det alltid är lätt, att det alltid går som jag hoppas, men det betyder att jag kan alltid vila helt trygg i att Gud tar hand om mig och ser till varenda litet behov jag har - så länge jag vågar släppa taget och helt och fullt överlämna mig till Honom. Varför ska jag oroa mig för mig? Det är min sak att tänka på Gud, och Guds sak att tänka på mig.

Natten i natt har varit en kamp mellan rädsla och kärlek och jag kan inte beskriva mina upplevelser i ord, men när jag vaknade till ordentligt framåt sju-tiden i morse så kände jag mig renad. Helad. Återupprättad. Som om den där ryggsäcken jag burit på i så många år faktiskt blev bortlyft igår - precis som alla de där människorna sa. Oron är borta. Den där svarta, kletiga ångesten som i tjugoåtta år legat strax under huden är...inte där längre. Jag kan andas obehindrat. Den där känslan av att vara separerad från er andra är helt och totalt som bortblåst och den har ersatts av en total visshet att vi alla är bröder och systrar - det finns ingen hierarki, ingen överhet, ingen människa att svara inför. Det finns bara kärlek.

Gud har gett mig en uppgift, och Han har gett dig en uppgift. Sök, lyssna, hitta din grej - och gör den! Du behövs - precis exakt som du är.

Jag vet vad jag ska göra och jag längtar efter att gå ut och göra det. Precis som jag är - för det är så Gud vill ha mig. Jag ska inte trixa och försöka göra om mig för att passa in, för om Gud hade velat ha mig på något annat sätt än precis såhär som jag är så hade Han nog ordnat med det. Detsamma gäller för dig.

Du är hel. Du är fri. Gå ut i livet med all den kraften du har fått.
Vi ses!

J, här är inlägget du har väntat på.

Jag vet att du läser här och att du undrar om jag inte ska ta och skriva om vårt möte nån gång snart. Jag har tänkt på det i flera dagar, men du vet; ibland sker saker som är så kraftfulla att det blir svårt att hitta orden. Känslorna far som flipperkulor och jag hinner inte med och det smäller och blinkar och låter och jag tappar bort dem och jag hinner inte trycka in de där knapparna på sidorna som man trycker på för att fälla upp bommarna och hålla dem kvar - inte ens för en sekund. Det går så fort.

Det har gått två år, min vän. Mycket vatten har runnit under dina broar och under mina. Både du och jag har förstått saker som vi inte förstod då, vi har båda gjort misstag både mot varandra och i övrigt. Vi har båda fått bekräftat gång efter annan att vi fortfarande är högst mänskliga och att det är framsteg och inte fullkomlighet som är grejen, och jag är tacksam att det dröjde tills nu innan våra vägar sammanflätades igen, för jag hade nog inte klarat något annat. Vilken tur att Gud vet när det är dags och att saker och ting inte sker enligt min tidtabell, för om det hade skett enligt min plan så hade jag nog gjort sönder oss.

Om det är något jag har förstått under de här två åren - och det beror inte bara på det som hände mellan oss - så är det hur jag fungerar i relationer. Jag har blivit tvungen att möta både en och annan obehaglig sanning om mig själv och även om det har varit både smärtsamt och arbetsamt så har det gjort mig friare och tydligare.

Vår vackra silvertråd av vänskap har visat sig vara stark nog att både hålla för ett avstånd som i perioder har känts oändligt, för tystnad, för sårbarhet och för närhet. Den silvertråden sitter mellan din själ och min, för vi har delat saker med varandra som ingen av oss delat med någon annan - det är en enorm styrka och det gör oss också väldigt nakna inför varandra. Ja, jag har varit livrädd för den sortens nakenhet, och det var därför jag inte (bildligt talat) kedjade fast dig när du blev rädd och ville gå. Jag lät det hända, jag lät dig gå. Jag har låtit det hända i andra relationer också, men jag vet inte om det någonsin har varit så smärtsamt som med dig.
Du har fattats mig.

Jag är så glad att jag har dig i mitt liv igen, och du vet lika väl som jag att det är mycket som händer nu, många som kommer tillbaka, cirklar som sluts. Att meditera tillsammans med dig häromdagen var inget mindre än mirakulöst - tänkte du på att vi satt där tillsammans, vi som satt någon annanstans och mediterade ihop för ett par år sedan? Jag tänkte på det och blev alldeles överväldigad. Jag har förresten fortfarande kvar mina meditiationspapper från då, och jag ser ditt namn på tusen ställen och jag minns hur du och jag satt i mitt kök och mediterade och hur nära dig jag kände mig och hur trygg jag var i det. Nu är jag nära dig igen, och även om det är fantastiskt så är det lite trixigt att handskas med, för det blir liksom glädje galore och för mig är det lite skrämmande.

Välkommen tillbaka, min vackra väninna. Du var den första kvinna som kom in i mitt liv i vuxen ålder som jag vågade ha riktigt nära mig och jag har saknat dig. Mer än du anar.

Oj förlåt! Är jag för lycklig nu igen?

Jag har varit hemlös. Jag har varit kliniskt död fem gånger. Jag har sovit under broar. Jag har levt i relationer som tagit ifrån mig allt av värdighet och mänsklighet. Jag har själv utsatt människor för saker som varit långt under deras människovärde. Jag blev tvungen att vara åtskild från min son i flera år. Jag har suttit under ett bord i en knarkarkvart och slagit i mig droger mot min vilja och gråtit och bett att Gud ska ta hem mig, för jag orkade inte leva så - inte längre - inte en enda sekund till. Jag har mött människors fördömanden, jag har mött myndigheters fördömanden, jag har blivit förskjuten av min familj och räknad som död av mina vänner. Jag har suttit i rullstol i flera år. Jag har levt med en värk som jag inte kan beskriva i ord. Jag har förlorat allt - flera gånger om.
.
.
.
Idag kan jag gå. Varje kväll får jag säga god natt till min son, pussa hans mjuka lilla kind och krama honom. Varje morgon får jag möta tillsammans med min familj. Visst har jag ont i ryggen, men inte ens i närheten av hur det var. Jag går en utbildning som jag tycker är helt fantastisk och min klass består av människor jag tycker om. Jag har vänner som älskar mig. Jag är välkommen i min familj. Jag lever. Jag har en lägenhet som är ett hem, vilket jag delar med min familj och mina vänner. Jag behöver inte vara hungrig en enda minut någon enda dag.
.
.
.
Ja, jag har lite svårt att bli grinig över saker som andra tycks bli väldigt upprörda över, jag är faktiskt generellt otroligt lycklig. Jag lägger inte så stor energi på myndigheters göranden och låtanden, jag bryr mig inte så mycket om huruvida det snöar eller regnar (även om jag såklart hellre skulle ha strålande sol, molnfritt och 30 grader varmt för jämnan), det är inte så viktigt för mig om jag inte kan köpa nyaste kläderna eller flashigaste mobilen; jag slipper frysa och jag har en telefon alls - det funkar för mig. Jag kräver inte att andra ska se saker på samma sätt, men jag har lärt mig att om man blir glad för lite så har man mycket att vara glad över. Så tråkigt om det är provocerande eller om det gör någon obekväm, men så är det.

Det säger i alla fall mer om dem än om mig.