Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte försökt förbereda mig. Jag har tänkt på vad jag skulle säga till den som levererade nyheten, på hur jag skulle handskas med det, jag har tänkt på vad jag skulle ha för kläder på mig på din begravning, jag har till och med tänkt på vilka ögonblick under vår vänskap som är mest signifikativa för dig som person och som jag skulle kunna prata om på minnesstunden.
De gånger jag har träffat dig under den här tiden har jag nästan desperat försökt att lägga varje minut på minnet, varje ord, varje skiftning i ditt ansikte, varje doft, alla detaljer...allt för att kunna minnas så mycket som möjligt - om du nu ska försvinna från den här existensformen så vill jag försöka konservera så mycket jag kan.
När dagarna har blivit till veckor utan att jag hört något ifrån dig så har jag ibland satt mig ner vid datorn och lyssnat på de där låtarna jag vet att du älskar. Jag har kollat på trailers från filmer vi har sett, jag har sjunkit ner i soffan och gråtit och tänkt tillbaka på när vi åkte till Stockholm över en helg, jag har vältrat mig i minnen av ett oändligt antal teaterrepetitioner, meditationsstunder på lunchen, varma Polly-godisar, underbart kaffe, associationsövningar utan censur och värderingar. Jag har med enorm värme och saknad tänkt på ditt stöd när jag stått i begrepp att leverera sanning från de djupaste delarna av min själ, när vi tillsammans gjort tillitsövningar som tvingat oss båda att möta demoner från det förflutna. Jag minns fler timmar än jag kan räkna i bilar och bussar på väg någonstans för att försöka att sprida hopp till människor som inget hopp har - eller 'bara' för att väcka tankar. Jag har inte kunnat glömma hur du bäddade ner mig i din soffa och gav mig din sons nalle när jag var mer rädd än jag någonsin varit dittills - jag minns att din lägenhet var det enda ställe jag kände mig trygg på.
Ja, jag har varit förbannad också. Jag har förbannat att du försvann, att du var så jävla självisk och blind, jag har varit nära nog vansinnig för alla sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor av tid som du har stulit från mig - tid som jag har tillbringat i oro och ångest för din skull.
Men.
När du sträckte upp handen till en hälsning på andra sidan grinden, när du kramade mig, när du överlämnade presenter som är från ditt hjärta till mitt, när jag äntligen fick sitta och lyssna på dig, när jag nu ikväll fick tillbringa tid med dig och se att du faktiskt verkligen lever, att du är här, att du är tillbaka - på riktigt - då försvann allt det där arga och det enda som fanns kvar var den där rena, okonstlade glädjen och kärleken som jag faktiskt inte upplever med så särskilt många här i världen.
Nu är det bara sex veckor kvar tills jag får börja umgås med dig på riktigt igen. Jag ser fram emot filmkvällar och roadtrips, jag längtar efter att skapa tillsammans med dig, jag vill upptäcka ny och gammal musik, jag vill lära mig mer om mig själv och om dig - jag saknar och längtar efter dynamiken i vår vänskap. Jag älskar hur du utmanar och provocerar mig och liksom tvingar mig utanför min trygghetszon. Det finns vissa människor som tycks ha en förmåga att göra mig lite bättre än vad jag egentligen är, och du är en av dem. Våra olikheter tvingar oss att växa, och jag tycker faktiskt väldigt mycket om den jag är när jag umgås med dig. Jag älskar den du är. Alltid.
Jag vet vad du tycker om sånt här "känslodravel", men jag vill att du ska veta att du är en av de bästa vänner jag någonsin haft, jag skulle lägga mitt liv i dina händer vilket ögonblick som helst och jag skulle lika lätt offra mitt liv för dig. Det finns ingenting jag inte skulle göra för dig.
Välkommen hem, min vän. Du är älskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar