Det här hade ju blivit ett löjligt långt sms.

Jo det blir såhär ibland. Ibland blir det så påtagligt, både hur glad jag är att du faktiskt inte dog därute men också hur förbannad jag är över att det ens behövde gå dit.

Ibland vill jag ge dig en smäll så du hjular till Norge, för all den där oron och ångesten och rädslan och förtvivlan som jag har känt (men oftast förnekat) när du har varit borta liksom slår mig med full kraft. Jag trodde i min enfald att jag hade lämnat allt det där till Gud, att jag verkligen inte oroade mig, att jag hade släppt taget, att jag någonstans alltid visste att du skulle komma tillbaka, men jag hade inte det och jag visste inte det...och gånger som den här blir det så smärtsamt tydligt.

Jojo, kärlekstourettes i alla ära...men du om någon vet att ibland är kärleken inte bara mild och rosa och glitter och bomull och kramar och regnbågar och mys. Nej, ibland sliter den upp med rötterna, den kastar omkull och vänder upp och ner på alla begrepp och den vänder ut och in och den jagar och flåsar en i nacken och tränger in en i ett hörn och jag tror att kärlekens innersta väsen är att vare sig man vill eller inte så lämnar den inte en ifred. Man kommer inte undan. Inte ens när man vill. Kanske särskilt inte när man vill.

Tro mig, det har verkligen funnits stunder när jag har önskat att du inte skulle komma att bli min bror - för du är verkligen min bror på alla sätt som räknas. Det må vara att det inte är rent biologiskt, men den som sa att blod är tjockare än vatten var verkligen helt ute och cyklade.

Ibland har jag förbannat den där dagen jag klev ner i källarlokalen och du satt där med alla dina gaddningar (de har blivit fler med åren) och mohikanfrisyren och öppnade munnen så all värme och mjukhet bara ramlade ut - ditt yttre till trots - och jag har försökt tränga undan minnet av alla filmkvällar och alla gånger när jag har varit så obekväm så jag nästan dött (eller velat dö - en stund i alla fall) och du bara har stått där och tagit emot mig sådär fantastiskt som du gör.

Jag har av och till hatat att jag har kunnat vara så sårbar med dig -så fruktansvärt jävla naken - och att du aldrig har kastat det i ansiktet på mig, aldrig straffat mig, aldrig belagt mig med skam, aldrig gjort annat än verkligen visat vad det faktiskt är att vara kärleksfull. Du har aldrig gett mig en anledning att bli tillräckligt förbannad för att be dig dra åt helvete och det störde mig så fruktansvärt under den där (evighetslånga) tiden som du var borta, för på samma sätt som min emo-kärlek och strykningar över ryggen och oprovocerade vänliga ord och okynneskramar och allt annat jag pysslar med gör dig obekväm, så gör ditt mycket mer handfasta sätt att visa kärlek mig obekväm.

Vafan, liksom?!

Jag har klarat mig själv sedan jag var en tvärhand hög, och så kom du plötsligt för några år sedan och helt oprovocerat började hjälpa mig med prylar. Du har skruvat upp hyllor, burit grejer, lagat bilar, bäddat ner mig i soffan när jag varit rädd och liten, köpt bilar, lagat mat, hjälpt mig andas när jag varit så stressad så jag nästan imploderat, tvingat mig att gå emot mina största rädslor, varit typisk storebror och kollat in (upp?) mannen i mitt liv...du har älskat mig på extremt konkreta sätt och det gör mig vansinnigt obekväm. Glad såklart - men obekväm.

För vet du? Jag kommer inte heller undan.

Det är fan inte rosenrött att vara bästa vänner jämt.

Ju längre tiden går, ju mer kommer du att betyda för mig och ju viktigare blir du och ju räddare blir jag att du ska börja glömma igen. Jag menar, självklart har jag tänkt tanken - konstigt vore väl annars? Och tro mig, trots att jag vet att det inte funkar att banka in vett i huvudet på folk och allt det där, så är det ju ändå så att jag - med all respekt - ta mig sjutton inte riktigt vet vad jag skulle ta mig till om du började skeva ur igen. En vis man sa till mig för några år sedan att "...ibland, Pia, så måste man tala med bönder på bönders språk" och du vet lika väl som jag att du och jag pratar exakt samma språk när saker och ting väl ställs på sin spets.

För jo, du vet att jag skulle ge mitt liv för dig vilken sekund som helst. Du vet att det inte finns något jag inte skulle göra för dig om du bad mig. Du vet att det inte finns någonting jag inte skulle göra för dig även om du inte bad mig. Du vet att jag älskar dig.

Och - för att vara fullständigt ärlig så är det inte alltid helt lätt att älska en tjurskallig, norrländsk, finsk/samisk gammal gangster vars sätt att visa kärlek är lika bekant för mig som Azerbajdzjans inrikespolitik.

Men. Hur krångligt det än är ibland så är det få saker som har berikat mitt liv så otroligt som att ha dig i det. Få människor kan få mig både ur och i balans, men du är en av dem.

Och förresten; att se dig tillsammans med din kvinna gör mig så glad så jag knappt kan andas, för tillsammans med henne är du dig själv. Kanske lite mer dig själv än annars, för på samma sätt som du tvingar mig att bli lite bättre, lite mer, lite modigare, så gör hon det med dig.

Det är vackert.

Jo, jag älskar dig käraste bror.

Faktiskt så mycket så jag nästan går sönder ibland.

Idag är en sån dag.

.

.

.

.

.

Håll med; det hade blivit ett löjligt långt sms, eller hur?

Upp som en sol...

Jag tänker på det där med att vara mångfacetterad. Det är i och för sig en otrolig gåva, men det är fasiken inte lätt alla dagar. För mig betyder att vara mångfacetterad dels att jag har lätt för att anpassa mig till de flesta situationer, att det inte finns särskilt många sammanhang där jag är helt borta och det innebär också att jag oftast har ganska lätt att komma överens med människor oavsett allt sånt där utanpå-skrammel som yrkesgrupp, social status, tro, religion (eller avsaknad av religion), ekonomi - jag är nog helt enkelt inte så svår att ha att göra med tror jag. Å ena sidan.

Å andra sidan betyder det att jag - för jag är ju nyfiken och vill vara med överallt - får rätt mycket att göra och att det blir ganska tvära kast av och till. Som idag. Prata med psykotisk narkoman (dock nykter) på telefon, diskutera kallelse från Gud med pastorn, tänka skolarbete, vara mamma och hustru, vara någon slags andlig rådgivare till någon som känner att de har svårt att upp till alla religiösa traditioner och dogmer som de upplever att de faktiskt aldrig gått med på eller blivit informerad om men som (de känner att) andra kräver, hänga med bästa vännen vilken har samma bakgrund som mig vilket gör en ganska speciell jargong - jag älskar att jag fått gåvan att kunna röra mig ganska fritt mellan olika spelplaner, men ibland blir det lite mycket.

Bland det coolaste som har hänt med mig de senaste åren är att jag faktiskt fått tillräckligt med både självrespekt och självkännedom att jag inte längre anpassar ihjäl mig efter det sammanhang jag för närvarande befinner mig i. Jag menar, grunden i mig är alltid densamma, även om jag självklart slipar till kanterna beroende på var jag är.

Jag har lärt mig att stå rakryggad för det jag tycker även om min åsikt går tvärtemot de andras. För många är det en självklarhet, men kommer man som jag från en ganska (understatement of the year) dysfunktionell familj där man absolut inte pratar om hur det egentligen är, så är det faktiskt en ganska stor grej.

.

.

.

Jag har starka åsikter. Jag är passionerad i allt jag gör. Jag brinner.

När man är en person som brinner så behöver man också återhämta sig ibland. Det är de gångerna jag stänger av telefonen, lägger mig i ett varmt bad, läser en bra bok, låter bli att glo på Facebook, avskärmar mig och låter bli att ta in så mycket intryck. Jag ber. Mediterar. Är med mig själv. Jag behöver det.

Vissa människor blir arga när jag gör så. Andra tycker att jag överger dem. Någon tycker att det är försvar jag använder mig av för att hålla människor på avstånd eftersom jag i grunden är väldigt rädd för att bli övergiven. Jag tänker att det är ett försvar mot att inte gå sönder av allt som händer.

Du kanske inte ser det, du kanske inte vet det, men jag har ADHD med drag av Aspberger och det gör att min hjärna går i 400 blås all min vakna tid. Det är aldrig tyst, det är aldrig stilla. Kombinera det med en alkoholists mentalitet och ett par, tre nådegåvor samt underbart fantastisk närvaro av Gud så får du inte bara ett underbart och väldigt rikt liv; du får också extrem, extrem trötthet med jämna mellanrum.

När den slår mig som ett järnrör i bakhuvudet så drar jag mig undan.

Det är inget personligt. Jag menar inget illa. Jag är bara på väg att ta slut, och i stället för att göra det, i stället för att ta slut och bli förbannad och bete mig illa, så drar jag mig undan ett par dagar. Sen kommer jag tillbaka med full kraft igen, och även om jag ibland har svårt att acceptera att det är sån här jag är, så har jag med tiden mer och mer börjat ta ansvar för det och faktiskt ta den tid jag behöver - även när det händer roliga saker överallt och jag (självklart!) vill vara med där. Överallt.

Det går framåt.

En tanke, bara.

Hur vore det om det fanns en personlig Gud för just dig? Om det fanns ett Högsta Väsen som är allsmäktigt, allestädes närvarande, som ser dig, hör dig, som känner dina allra innersta tankar och drömmar och som alltid - alltid - har ditt allra bästa för ögonen?

Hur vore det om denna Kraft gav dig gåvor av det övernaturliga slaget, om du skulle komma på dig själv med att fyllas av en känsla av liv och skratt så till den milda grad att det enda du kan göra är skratta hjälplöst eller fälla varma, mjuka tårar av sinnesrörelse? Hur vore det om du hörde dig själv säga saker du egentligen inte har en aning om, till människor du knappt känner - och de bekräftar att du har rätt?

Hur skulle det vara om du vaknade mitt i natten av en inre röst som talar om för dig att du ska stänga av mobiltelefonen, ha den avstängd i 48 timmar och tillbringa de 48 timmarna i bön för en människa du just träffat? Skulle du göra som Rösten säger - hur galet det än verkar?

Hur skulle det vara om du pratade med en människa för första gången och den människan tillbringade tio minuter med att berätta hur du är, vad du tänker, vilka dina hinder är, vilka mardrömmar som hemsöker dig på nätterna, om den personen pratade om dina allra innersta tankar och skamligaste hemligheter med kärlek och förståelse - och den människan säger "Jag går med Gud"...skulle du tro då?

Gud är verklig.

Han är levande.

Han är här.

Han är nu.

Och framför allt:

Han kallar på dig.

Ja, just dig ja.

Svarar du?

"Everything I judge, I have to walk through"

Allt jag dömer, måste jag gå igenom.

Känn på den. Tänk på den lite. Ta ett djupt andetag.

Lyssna igen och fråga dig själv om det är sant.

För mig är det verkligen det.

Allt jag dömer, måste jag gå igenom.

Jag började döma alkoholister och narkomaner väldigt tidigt.

När jag var elva blev jag förälskad i alkohol och ägnade de följande tio åren åt att hängivet dricka så mycket jag kunde, orkade och hann. Jag sårade människor på vägen, svek, bedrog och ljög - jag blev en människa jag absolut inte ville vara. Alkoholist. Narkoman.

Jag dömde de som vände sig till Gud.

Varje morgon när jag vaknar ber jag - innan jag klivit ur sängen.

Jag dömde särskilt kyrkfolk och deras förehavanden

- särskilt de som kallades "predikanter" eller "pastorer".

Ikväll ska jag predika i kyrkan.

Livet är bra spännande.

Hej, Herr Ångest.

Det var ett tag sedan. Jo, jag vet att jag har varit ganska onåbar ett tag, men tydligen fann du din väg tillbaka mig i alla fall. Det är faktiskt rent otroligt att du alltid hittar mig trots att jag tycker att jag gömmer mig så bra och trots att jag har det mäktigaste beskyddet man kan tänka sig. Nej, du är inte välkommen idag heller. Jag önskar att jag kunde sparka dig hårt i skrevet och skicka ut dig och aldrig behöva se dig igen, men du sipprar liksom tillbaka, som napalm och tjära kladdar du dig fast och bränner, svider, äcklar. Jag hatar dig. Jag hatar dig och jag önskar att jag kunde älska dig, för kanske blir du mer hanterbar om jag kunde lära mig att öppna dörren och välkomna dig när du kommer, om jag kunde omfamna dig och inte hela tiden föra ett sådant bittert krig emot dig. Men jag kan inte. Jag hatar dig och du skrämmer mig och du äcklar mig och du viskar lögner i mitt öra och jag vet inte hur du gör, men du lyckas alltid få mig att tro på dem.

Vet du, något av det värsta du gör mot mig varenda gång är att du får mig att avskärma mig från mina vänner och från min familj. När du är på besök vågar jag inte ringa någon, jag vågar inte prata med någon, jag vågar inte berätta att du är här, jag isolerar mig i mig själv och med dig, och dina jävla lögner blir till obestridbara sanningar i mitt huvud. Du stjäl allt som är viktigt ifrån mig. Hur lyckas du - varenda gång?

Jag har tur som har en en Gud som håller Sin hand över mig genom de här vidriga sittningarna med dig. Han känns dock väldigt långt borta, för du slår in en kil där med. Du väcker alla mina tvivel och du viskar att Han egentligen inte vill ha mig, att jag inte duger, att jag är för konstig, för annorlunda, att jag måste göra om mig för att Han ska vilja ha mig. Jag har lyssnat på ditt skitsnack i så många år och jag har tagit det för sanning hela tiden, men efter den där grejen jag var på, efter den där natten med Gud, så kommer du inte åt mig på samma sätt längre. Ja, jag tvivlar på mig själv och mitt värde, men jag tvivlar inte längre på att Gud faktiskt är större än allt det där, att Han är större än dig och att Hans ord faktiskt väger tyngre än ditt. Jag vet att trots allt som pågår i mitt huvud så är Han där och vaggar mig, älskar mig och bär mig.

Och förresten, den där skammen du pratar om, den är faktiskt inte min att bära - för inget av det var mitt fel. Och vet du vad? Om Gud hade velat ha mig på något annat sätt än precis såhär så hade Han skapat mig annorlunda. Jag är faktiskt skitbra, för Gud gör inget skräp.

Du kan ta den här skammen, det här mörkret, den här skräcken, den här hopplösheten, det här förbannade självföraktet, den här apatin och så kan du stoppa ner det i de där äckligt stinkande liksäckarna de kom i, och så kan du släpa med dig alltihopa tillbaka till den där vidriga hålan du kröp upp ur. Dra åt helvete. Bokstavligen.

My Master kan kick your masters' ass.

och nu...

det snurrar så fort, det här livet
ja, jag tycker om när det händer mycket
men ibland slår det över
och jag orkar inte

tappar fokus, tappar ork
blir liksom trött i anden

får ny energi av att säga sanningen
jag går liksom i baklås när jag tiger

får ny energi av böner, av människor, av kärleken
har nog aldrig känt mig så nära Gud
och
- tyvärr -
så långt ifrån vissa människor som tidigare stod mig nära
(nej, J - inte du)

får energi av att se mina vänner lyckliga
påminns om tafatthet, sårbarhet, om hur det känns att vara så skör att man nästan går sönder av en blick, av ett andetag,

hjärtat sväller när jag ser blyga blickar, försiktiga beröringar, när jag hör dubbeltydiga ord och det där skrattet som bygger broar mellan själar

jag ser på mitt liv
och undrar hur det kunde bli så fullt
så rikt
så vackert
så hälsosamt
så sunt
så starkt

för oavsett vad som händer
oavsett omständigheter
oavsett hur jag mår
oavsett ALLT

så har jag Gud
jag är skyddad
jag har min familj
mina vänner
jag behöver aldrig oroa mig för någonting alls
för jag är så innerligt älskad
.
.
.
och det, mina vänner
betyder allt

Om att följa sin kallelse.

Det är alltid rädslan som stått i vägen. Rädslan för att inte duga, för att inte vara tillräcklig, för att inte göra nog, för att inte vara nog, för vad människor ska tycka, för vad jag ska tycka, för att allt det där som jag känner i mitt hjärta egentligen inte är mitt hjärta utan mitt ego, för att jag ska göra fel, för att jag ska säga fel, för att de där sanningarna som kommer till mig inte ska vara sanningar utan mitt eget påhitt, för vem är jag att vara ett Guds barn?
Är det inte intressant att rädslan alltid, alltid, ALLTID är lögner?

Sanningen är att jag självklart är ett Guds barn. Det är du också! Alla är Guds barn. Sanningen är att om jag väljer att lyssna på den där Rösten och följa den, om jag gör som Den säger att jag ska göra så är jag ledd, beskyddad och så innerligt älskad. Det betyder inte att det alltid är lätt, att det alltid går som jag hoppas, men det betyder att jag kan alltid vila helt trygg i att Gud tar hand om mig och ser till varenda litet behov jag har - så länge jag vågar släppa taget och helt och fullt överlämna mig till Honom. Varför ska jag oroa mig för mig? Det är min sak att tänka på Gud, och Guds sak att tänka på mig.

Natten i natt har varit en kamp mellan rädsla och kärlek och jag kan inte beskriva mina upplevelser i ord, men när jag vaknade till ordentligt framåt sju-tiden i morse så kände jag mig renad. Helad. Återupprättad. Som om den där ryggsäcken jag burit på i så många år faktiskt blev bortlyft igår - precis som alla de där människorna sa. Oron är borta. Den där svarta, kletiga ångesten som i tjugoåtta år legat strax under huden är...inte där längre. Jag kan andas obehindrat. Den där känslan av att vara separerad från er andra är helt och totalt som bortblåst och den har ersatts av en total visshet att vi alla är bröder och systrar - det finns ingen hierarki, ingen överhet, ingen människa att svara inför. Det finns bara kärlek.

Gud har gett mig en uppgift, och Han har gett dig en uppgift. Sök, lyssna, hitta din grej - och gör den! Du behövs - precis exakt som du är.

Jag vet vad jag ska göra och jag längtar efter att gå ut och göra det. Precis som jag är - för det är så Gud vill ha mig. Jag ska inte trixa och försöka göra om mig för att passa in, för om Gud hade velat ha mig på något annat sätt än precis såhär som jag är så hade Han nog ordnat med det. Detsamma gäller för dig.

Du är hel. Du är fri. Gå ut i livet med all den kraften du har fått.
Vi ses!