Jo jag gjorde ju en hysterektomi för ett par månader sedan. Det i sig var nog det bästa jag någonsin har gjort för min kropp; att bli av med Essure-inläggen som förgiftade mig 24/7, att bli av med all inflammerad vävnad och inte minst att slippa mens varenda månad. Eftersom jag inte ville hamna i klimakteriet vid 36 års ålder så valde jag att behålla äggstockarna, vilket resulterar i ingen mens - men PMS slipper jag inte undan. Det kan vara så att jag inbillar mig, men jag tycker att PMS:en faktiskt har blivit värre efter hysterektomin, jag är *ännu* känsligare än vanligt, brösten ökar två kupstorlekar och gör F R U K T A N S V Ä R T ont, jag får sådana matcravings - företrädesvis choklad och Dillchips - att jag nästan börjar gråta, det håller i sig i ungefär en vecka och är vidrigt. Jag lider med min familj som måste stå ut med mig, men deras medicin är ju som vanligt att bara älska på mig lite extra.
Förutom PMS:en så kämpar jag med min PTSD. Mardrömmarna är plågsamma och jag önskar att jag en enda morgon kunde få vakna utan att känna mig...skitig. Utan skam. Utan skuld. Att jag kunde få vakna med lugn.
Nästa steg är att försöka få hjälp med trauma-fokuserad terapi, men det verkar ta sin tid. Fram till dess så tar jag dag för dag, ibland andetag för andetag. Med Gud, familjen och vänner så ska det nog gå det här med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar