Det slutar aldrig att förvåna mig hur snabbt det kan gå från att jag är lycklig, tillfreds, trygg och känner mig *så* älskad, till att jag är fullständigt konsumerad av den bottenlösa, nattsvarta, iskalla ensamheten jag känner så väl.
Ikväll var det nog personbästa: det gick bokstavligt talat på en enda sekund och det finns ingen som helst rimlig förklaring till varför.
Jag låg med armen om min kärlek, vi hade sagt god natt och tanken var att jag skulle sova. Jag tänkte på coola Gudgrejer, att jag är så glad att sommaren snart är här, hur lycklig jag är över min familj och mina vänner - och poff!! Svärta.
Det spelar liksom ingen roll att jag någonstans faktiskt *vet* att jag inte är ensam, att jag på något plan förstår att allt det som mitt huvud försöker säga mig är lögner, för känslan är så fruktansvärt verklig.
Tankarna far som en flipperkula från det ena hjärtslitande scenariot till det andra medan mitt rationella jag desperat försöker hejda, avleda, prata tillrätta.
Det går inte.
Så jag gråter tyst för att inte väcka den här ljuvliga mannen vid min sida, vet att han vill att jag *ska* väcka honom när det blir såhär, men jag kan bara inte. Jag kan inte ens förklara varför jag inte kan, men jag kan inte. Som förstenad ligger jag och gråter tysta tårar i skenet av telefondisplayen, skriver, lyssnar på mitt huvuds ändlösa malande, ber och hoppas att det ska släppa snart.
Snälla Gud, låt det släppa snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar