Uppfylld efter två dagar i Örebro tillsammans med elva av mina närmaste vänner vilka delar samma grundläggande värderingar och samma tro som jag själv ligger jag i soffan med min make och njuter av känslan att vara omhändertagen av både Gud och människor.
Jag önskar att jag i korthet kunde redogöra för vad jag får uppleva på daglig basis, att jag kunde smitta av mig av känslan av att vara helt trygg oavsett vad livet kastar i min väg, den totala förtröstan på att så länge jag så långt jag kan gör det jag tror är Guds vilja med mitt liv så ser Han till att jag inte behöver sakna någonting.
Jag har insett att just det - att ta emot omsorg från både Gud och människor - är det som är allra svårast för mig. Jag har generellt inga problem att handskas med mörker, med smärta, med depression, med utmaningar och med lidande, men att ta emot kärlek och hjälp...det är inte lika enkelt. Jag har under några år mer eller mindre ropat från hustaken att Gud är god och att Han är kärlek och bara kärlek, men de här två dagarna har öppnat mina ögon för hur jag begränsar både Honom och mig själv och också hur jag faktiskt förvägrar människor möjligheten att få välsigna mig, för det är exakt det jag gör när jag inte ber om hjälp när jag har det svårt.
Jag ÄLSKAR när jag kan göra något för någon som har det svårt, oavsett om det är att finnas som känslomässigt stöd, en axel att gråta mot, att hjälpa till med pengar när jag har, att hjälpa till med praktiska saker - ja, vad jag än kan göra för att hjälpa till fyller mig med en enorm känsla av tillfredsställelse och lycka, men jag förvägrar ihärdigt människor omkring mig att känna samma sak eftersom jag är så dålig på att sträcka ut min hand och be om hjälp när jag behöver det.
Varför? För att jag är stolt. För att jag är rädd. För att jag köper lögnen att jag är till besvär om jag skulle uttrycka att jag har behov. För att jag är fast i ett fattigdomstänk som inte har någonting att göra med vem jag är *egentligen*.
Sanningen är att Gud är god. Sanningen är att om jag litar på Hans ord och lutar mig mot Hans löften och låter Honom verka genom de människor Han satt i min väg så behöver jag aldrig sakna någonting. Sanningen är att jag är övermåttan älskad och att det finns människor som med glädje rusar till min hjälp om jag bara tillåter dem. Sanningen är att Gud ser till att jag är omhändertagen på alla sätt om jag bara låter Honom.
Sanningen är att jag är barn till en älskande Pappa som har gett mig hela himlen, det enda jag behöver göra är att sträcka ut mina händer och ta emot.
Två dagar i Örebro inspirerade mig, gav mig ny energi, gav mig fler andliga syskon, gav mig vila och öppnade mina ögon för fler områden i mitt liv jag behöver ge till Gud att beskära.
Ljuvligt är det. Ljuvligt.
Och du... Du är lika älskad som jag är. Han vill ta hand om dig på alla sätt. Be om det, bara. Han längtar efter att få möta alla dina behov.
