Det här hade ju blivit ett löjligt långt sms.

Jo det blir såhär ibland. Ibland blir det så påtagligt, både hur glad jag är att du faktiskt inte dog därute men också hur förbannad jag är över att det ens behövde gå dit.

Ibland vill jag ge dig en smäll så du hjular till Norge, för all den där oron och ångesten och rädslan och förtvivlan som jag har känt (men oftast förnekat) när du har varit borta liksom slår mig med full kraft. Jag trodde i min enfald att jag hade lämnat allt det där till Gud, att jag verkligen inte oroade mig, att jag hade släppt taget, att jag någonstans alltid visste att du skulle komma tillbaka, men jag hade inte det och jag visste inte det...och gånger som den här blir det så smärtsamt tydligt.

Jojo, kärlekstourettes i alla ära...men du om någon vet att ibland är kärleken inte bara mild och rosa och glitter och bomull och kramar och regnbågar och mys. Nej, ibland sliter den upp med rötterna, den kastar omkull och vänder upp och ner på alla begrepp och den vänder ut och in och den jagar och flåsar en i nacken och tränger in en i ett hörn och jag tror att kärlekens innersta väsen är att vare sig man vill eller inte så lämnar den inte en ifred. Man kommer inte undan. Inte ens när man vill. Kanske särskilt inte när man vill.

Tro mig, det har verkligen funnits stunder när jag har önskat att du inte skulle komma att bli min bror - för du är verkligen min bror på alla sätt som räknas. Det må vara att det inte är rent biologiskt, men den som sa att blod är tjockare än vatten var verkligen helt ute och cyklade.

Ibland har jag förbannat den där dagen jag klev ner i källarlokalen och du satt där med alla dina gaddningar (de har blivit fler med åren) och mohikanfrisyren och öppnade munnen så all värme och mjukhet bara ramlade ut - ditt yttre till trots - och jag har försökt tränga undan minnet av alla filmkvällar och alla gånger när jag har varit så obekväm så jag nästan dött (eller velat dö - en stund i alla fall) och du bara har stått där och tagit emot mig sådär fantastiskt som du gör.

Jag har av och till hatat att jag har kunnat vara så sårbar med dig -så fruktansvärt jävla naken - och att du aldrig har kastat det i ansiktet på mig, aldrig straffat mig, aldrig belagt mig med skam, aldrig gjort annat än verkligen visat vad det faktiskt är att vara kärleksfull. Du har aldrig gett mig en anledning att bli tillräckligt förbannad för att be dig dra åt helvete och det störde mig så fruktansvärt under den där (evighetslånga) tiden som du var borta, för på samma sätt som min emo-kärlek och strykningar över ryggen och oprovocerade vänliga ord och okynneskramar och allt annat jag pysslar med gör dig obekväm, så gör ditt mycket mer handfasta sätt att visa kärlek mig obekväm.

Vafan, liksom?!

Jag har klarat mig själv sedan jag var en tvärhand hög, och så kom du plötsligt för några år sedan och helt oprovocerat började hjälpa mig med prylar. Du har skruvat upp hyllor, burit grejer, lagat bilar, bäddat ner mig i soffan när jag varit rädd och liten, köpt bilar, lagat mat, hjälpt mig andas när jag varit så stressad så jag nästan imploderat, tvingat mig att gå emot mina största rädslor...du har älskat mig på extremt konkreta sätt och det gör mig vansinnigt obekväm. Glad såklart - men obekväm.

För vet du? Jag kommer inte heller undan.

Det är fan inte rosenrött att vara bästa vänner jämt.

Ju längre tiden går, ju mer kommer du att betyda för mig och ju viktigare blir du och ju räddare blir jag att du ska börja glömma igen. Jag menar, självklart har jag tänkt tanken - konstigt vore väl annars? Och tro mig, trots att jag vet att det inte funkar att banka in vett i huvudet på folk och allt det där, så är det ju ändå så att jag - med all respekt - ta mig sjutton inte riktigt vet vad jag skulle ta mig till om du började skeva ur igen. En vis man sa till mig för några år sedan att "...ibland, Pia, så måste man tala med bönder på bönders språk" och du vet lika väl som jag att du och jag pratar exakt samma språk när saker och ting väl ställs på sin spets.

För jo, du vet att jag skulle ge mitt liv för dig vilken sekund som helst. Du vet att det inte finns något jag inte skulle göra för dig om du bad mig. Du vet att det inte finns någonting jag inte skulle göra för dig även om du inte bad mig. Du vet att jag älskar dig.

Och - för att vara fullständigt ärlig så är det inte alltid helt lätt att älska en tjurskallig, norrländsk, finsk/samisk gammal gangster vars sätt att visa kärlek är lika bekant för mig som Azerbajdzjans inrikespolitik.

Men. Hur krångligt det än är ibland så är det få saker som har berikat mitt liv så otroligt som att ha dig i det. Få människor kan få mig både ur och i balans, men du är en av dem.

Och förresten; att se dig tillsammans med din kvinna gör mig så glad så jag knappt kan andas, för tillsammans med henne är du dig själv. Kanske lite mer dig själv än annars, för på samma sätt som du tvingar mig att bli lite bättre, lite mer, lite modigare, så gör hon det med dig.

Det är vackert.

Jo, jag älskar dig käraste bror.

Faktiskt så mycket så jag nästan går sönder ibland.

Idag är en sån dag.

.

.

.

.

.

Håll med; det hade blivit ett löjligt långt sms, eller hur?

En tanke, bara.

Hur vore det om det fanns en personlig Gud för just dig? Om det fanns ett Högsta Väsen som är allsmäktigt, allestädes närvarande, som ser dig, hör dig, som känner dina allra innersta tankar och drömmar och som alltid - alltid - har ditt allra bästa för ögonen?

Hur vore det om denna Kraft gav dig gåvor av det övernaturliga slaget, om du skulle komma på dig själv med att fyllas av en känsla av liv och skratt så till den milda grad att det enda du kan göra är skratta hjälplöst eller fälla varma, mjuka tårar av sinnesrörelse? Hur vore det om du hörde dig själv säga saker du egentligen inte har en aning om, till människor du knappt känner - och de bekräftar att du har rätt?

Hur skulle det vara om du vaknade mitt i natten av en inre röst som talar om för dig att du ska stänga av mobiltelefonen, ha den avstängd i 48 timmar och tillbringa de 48 timmarna i bön för en människa du just träffat? Skulle du göra som Rösten säger - hur galet det än verkar?

Hur skulle det vara om du pratade med en människa för första gången och den människan tillbringade tio minuter med att berätta hur du är, vad du tänker, vilka dina hinder är, vilka mardrömmar som hemsöker dig på nätterna, om den personen pratade om dina allra innersta tankar och skamligaste hemligheter med kärlek och förståelse - och den människan säger "Jag går med Gud"...skulle du tro då?

Gud är verklig.

Han är levande.

Han är här.

Han är nu.

Och framför allt:

Han kallar på dig.

Ja, just dig ja.

Svarar du?

Om att följa sin kallelse.

Det är alltid rädslan som stått i vägen. Rädslan för att inte duga, för att inte vara tillräcklig, för att inte göra nog, för att inte vara nog, för vad människor ska tycka, för vad jag ska tycka, för att allt det där som jag känner i mitt hjärta egentligen inte är mitt hjärta utan mitt ego, för att jag ska göra fel, för att jag ska säga fel, för att de där sanningarna som kommer till mig inte ska vara sanningar utan mitt eget påhitt, för vem är jag att vara ett Guds barn?
Är det inte intressant att rädslan alltid, alltid, ALLTID är lögner?

Sanningen är att jag självklart är ett Guds barn. Det är du också! Alla är Guds barn. Sanningen är att om jag väljer att lyssna på den där Rösten och följa den, om jag gör som Den säger att jag ska göra så är jag ledd, beskyddad och så innerligt älskad. Det betyder inte att det alltid är lätt, att det alltid går som jag hoppas, men det betyder att jag kan alltid vila helt trygg i att Gud tar hand om mig och ser till varenda litet behov jag har - så länge jag vågar släppa taget och helt och fullt överlämna mig till Honom. Varför ska jag oroa mig för mig? Det är min sak att tänka på Gud, och Guds sak att tänka på mig.

Natten i natt har varit en kamp mellan rädsla och kärlek och jag kan inte beskriva mina upplevelser i ord, men när jag vaknade till ordentligt framåt sju-tiden i morse så kände jag mig renad. Helad. Återupprättad. Som om den där ryggsäcken jag burit på i så många år faktiskt blev bortlyft igår - precis som alla de där människorna sa. Oron är borta. Den där svarta, kletiga ångesten som i tjugoåtta år legat strax under huden är...inte där längre. Jag kan andas obehindrat. Den där känslan av att vara separerad från er andra är helt och totalt som bortblåst och den har ersatts av en total visshet att vi alla är bröder och systrar - det finns ingen hierarki, ingen överhet, ingen människa att svara inför. Det finns bara kärlek.

Gud har gett mig en uppgift, och Han har gett dig en uppgift. Sök, lyssna, hitta din grej - och gör den! Du behövs - precis exakt som du är.

Jag vet vad jag ska göra och jag längtar efter att gå ut och göra det. Precis som jag är - för det är så Gud vill ha mig. Jag ska inte trixa och försöka göra om mig för att passa in, för om Gud hade velat ha mig på något annat sätt än precis såhär som jag är så hade Han nog ordnat med det. Detsamma gäller för dig.

Du är hel. Du är fri. Gå ut i livet med all den kraften du har fått.
Vi ses!

J, här är inlägget du har väntat på.

Jag vet att du läser här och att du undrar om jag inte ska ta och skriva om vårt möte nån gång snart. Jag har tänkt på det i flera dagar, men du vet; ibland sker saker som är så kraftfulla att det blir svårt att hitta orden. Känslorna far som flipperkulor och jag hinner inte med och det smäller och blinkar och låter och jag tappar bort dem och jag hinner inte trycka in de där knapparna på sidorna som man trycker på för att fälla upp bommarna och hålla dem kvar - inte ens för en sekund. Det går så fort.

Det har gått två år, min vän. Mycket vatten har runnit under dina broar och under mina. Både du och jag har förstått saker som vi inte förstod då, vi har båda gjort misstag både mot varandra och i övrigt. Vi har båda fått bekräftat gång efter annan att vi fortfarande är högst mänskliga och att det är framsteg och inte fullkomlighet som är grejen, och jag är tacksam att det dröjde tills nu innan våra vägar sammanflätades igen, för jag hade nog inte klarat något annat. Vilken tur att Gud vet när det är dags och att saker och ting inte sker enligt min tidtabell, för om det hade skett enligt min plan så hade jag nog gjort sönder oss.

Om det är något jag har förstått under de här två åren - och det beror inte bara på det som hände mellan oss - så är det hur jag fungerar i relationer. Jag har blivit tvungen att möta både en och annan obehaglig sanning om mig själv och även om det har varit både smärtsamt och arbetsamt så har det gjort mig friare och tydligare.

Vår vackra silvertråd av vänskap har visat sig vara stark nog att både hålla för ett avstånd som i perioder har känts oändligt, för tystnad, för sårbarhet och för närhet. Den silvertråden sitter mellan din själ och min, för vi har delat saker med varandra som ingen av oss delat med någon annan - det är en enorm styrka och det gör oss också väldigt nakna inför varandra. Ja, jag har varit livrädd för den sortens nakenhet, och det var därför jag inte (bildligt talat) kedjade fast dig när du blev rädd och ville gå. Jag lät det hända, jag lät dig gå. Jag har låtit det hända i andra relationer också, men jag vet inte om det någonsin har varit så smärtsamt som med dig.
Du har fattats mig.

Jag är så glad att jag har dig i mitt liv igen, och du vet lika väl som jag att det är mycket som händer nu, många som kommer tillbaka, cirklar som sluts. Att meditera tillsammans med dig häromdagen var inget mindre än mirakulöst - tänkte du på att vi satt där tillsammans, vi som satt någon annanstans och mediterade ihop för ett par år sedan? Jag tänkte på det och blev alldeles överväldigad. Jag har förresten fortfarande kvar mina meditiationspapper från då, och jag ser ditt namn på tusen ställen och jag minns hur du och jag satt i mitt kök och mediterade och hur nära dig jag kände mig och hur trygg jag var i det. Nu är jag nära dig igen, och även om det är fantastiskt så är det lite trixigt att handskas med, för det blir liksom glädje galore och för mig är det lite skrämmande.

Välkommen tillbaka, min vackra väninna. Du var den första kvinna som kom in i mitt liv i vuxen ålder som jag vågade ha riktigt nära mig och jag har saknat dig. Mer än du anar.

Förflutet.

Det sitter två personer i bilen; Föraren som varit ifrån de där äckliga kvartarna en tid, och Passageraren som ganska nyligen kommit ut efter en ganska lång volta, en volta han bland annat tagit för någon annans räkning. Det skymmer, senvinterns kyla tränger igenom bilens plåt, någon vrider upp värmen, båda ryser till, pratar om allt utom det de står inför.

Avfarten närmar sig, och när man äntligen kommit in på vägen man ska åka på är där naturligtvis en gammal traktor med timmerlast, och den kör i 20 km/h.
"Välkommen till landsbygden" mumlar Passageraren.
"Ja, det är ju så jävla typiskt" säger Föraren - klart spänd - och kör om.

Under några sekunder är det alldeles tyst - en tystnad som är öronbedövande.

"Ja, jag vet ju inte riktigt vad det är jag går in till" säger plötsligt Passageraren eftertänksamt, "de har ju sökt mig där".

De. De där människorna man inte gärna vill vara ovän med. De som i vissa lägen hänger på sig västar av både kevlar och skinn, som går tungt beväpnade, som inte backar för något, som inte bryr sig om något. De som inte har något kvar att förlora och alltså inte har några begränsningar.

Föraren är tyst, vet mycket väl hur det kan se ut i situationer som den här. Går igenom alla möjliga scenarion, ber ännu en bön och frågar sen "Vill du att jag går med dig in?"

"Nej, för fan. Det är lugnt."
"Är du säker?"
"Jaja. Det är lugnt."

Resten av färden sker under tryckande tystnad. Rädslan som båda känner men ingen vill kännas vid, gör atmosfären i bilen till någon slags kletig, tjärliknande variant av syre, och Föraren finner det svårt att andas.

Väl framme på parkeringen finner de båda vännerna en utbrunnen bil. Passageraren säger att det är hans, Föraren tänker att den där kolhögen till bilvrak är ett minnesmärke över ett liv och en situation där man verkligen blir utbrunnen - på alla plan och på alla sätt. Vilken ironi.

Passageraren lämnar bilen, och Föraren sitter kvar - hela tiden med handen på nyckeln för att kunna starta och dra så fort som möjligt om det skulle behövas. Tusen tankar trängs i huvudet, på om man eventuellt kanske skulle haft något vapen med sig, på om det finns något i bilen som i nödfall kan tjänstgöra, på vad fan man säger om Passageraren blir mulad såhär en senvinterkväll. Vad fan säger man till hans familj, vad säger man till sin egen?

Klockan - eller tiden som sådan - känns som en livs levande sadist; sekunderna släpar sig fram, minuterna känns som flera dagar.


Varför kommer han inte? Har det blivit knas?

En kvällspromenad i Minnenas Allé

Det händer alltid när jag ser den där filmen. Flashbacks. Jag minns så tydligt hur det var - hur det kändes. Nu har jag varit nykter något längre än jag var sjuk, men det är fortfarande så...tydligt.
.
.
.
[mitten och slutet på 90-talet, samt några dimmiga månader 2000]

Fas 1 (jag kallar den Våren)
Idel solsken, vårkänslor, allt går som det ska. Pengarna rullar in, männen älskar mig (eller är i alla fall dumma nog att manipuleras så jag får det jag vill ha: nämligen mera pengar och allt kemiskt som kan ta mig ifrån där jag är), kläderna är snygga, jag är smal och vacker och när jag ser mig i spegeln glittrar ögonen av spänning, av liv. Jag är på topp, det här kommer att bli så jävla bra!

Fas 2 (jag kallar den Sommaren)
Sommar, hetta, varmt och svettigt, det börjar bli segt, solen som tidigare återspeglades i mina ögon och som värmde min hud så skönt, bränner plötsligt. Jag börjar söka skugga.

Fas 3 (jag kallar den Hösten)
Löven faller, frosten biter tag i marken, i grenarna, i mig. Dagarna blir allt kortare och nätterna allt längre (till slut kommer hela livet vara natt, men det vet jag inte ännu). Glittret i ögonen - det som var mitt kännetecken - är svårt att finna. Det är kallt. Alla människor är kalla. Jag är kall.

Fas 4 (jag kallar den Vintern)
Det är bottenfruset i alla riktningar. Storm. Bara mörker och kyla, och om det pågår i dagar, veckor, månader eller år vet jag inte, men varenda minut känns som en livstid. Det svider och värker i lungorna för varje andetag, hur ska jag orka? Snön är mjuk och vit och pudrig, jag luras att tro att den ska ta hand om mig, att den ska ta emot mig när jag faller. Jag lägger mig i en driva eftersom benen knappt bär mig längre, jag fryser. Jag är genomkyld, kall överallt. Så händer det plötsligt: där i drivan slutar jag huttra och skaka och börjar i stället fyllas av en känsla av värme och trygghet. Jag öppnar jackan. Tar av mig vantarna och halsduken. Hur kunde jag någonsin tycka att det var kallt? Svetten rinner nerför min panna, vidare längs halsen och jag blir plötsligt så otroligt trött. Den här drivan av det här vita pulvret...jag menar pudret...känns plötsligt så välkomnande. Mjukt. Och jag är så in i döden trött. Jag ska bara vila lite.

.

.

.

.

[RIDÅ]

Klicka på länken! Gör't bara.

Jag har gillat honom länge men Grammy-galan avgjorde det hela; det var nära nog en andlig upplevelse när jag snubblade över videon på YouTube idag. Klicka här för sju minuter och sex sekunder av ren njutning - och lyssna på publiken! Jag kan inte förstå, men med tanke på min historia så är det i alla fall inte helt omöjligt att föreställa sig vilken fantastisk känsla det måste vara för honom efter alla förödmjukelser, allt självförakt, all kamp och nu hans uppstigande som värsta fågel Fenix! Jag börjar nästan gråta bara jag skriver om det. Fantastiskt! Och kärleksförklaringen till Dr Dre är ju bara...wow. Magi, mina vänner. Musikmagi.

Och ja, Rihanna kan ju vara bland det vackraste Gud har skapat.

Houston, Houston, we have a problem.

känslorna är utanpå huden
jag hittar små öglor att haka fast mig i
jag klarar inte kaoset
dränker virrvarret av abstrakter
i det som är konkret
på papper;
det som är
det (som) är tryggt

Om jag byter ut ett ord där
ändrar den där formuleringen
om jag knäcker koden
då kan jag lära ut till andra
det så många hade behövt för länge sedan


Även om man inte tror det kanske
så kan ett avtal
(ett till synes vanligt affärsavtal)
vara skillnaden mellan liv och död

den enes död, den andres bröd - är det inte tragiskt?

Människor kommer och går
jag släpper in
får en kniv i ryggen
blir lurad
och faller
jag tror att jag ska döden dö
men så blir det naturligtvis inte
den här gången heller
så jag borstar av mig dammet
reser mig igen
och bestämmer mig för att aldrig göra om samma misstag
aldrig öppna den där dörren
aldrig blotta hjärtat

men jag är ju inte byggd enligt den modellen

jag kan inte knäcka min egen kod
jag är inget konkret på ett papper

ibland önskar jag mig mer av den där sjukdomen jag har drag av
jag önskar att jag kunde vara helt svart eller helt vit
att det inte fanns något mellanting
att jag och Simon inte bara var skruvade åt samma håll
utan stöpta i samma form
men så är det inte

ibland är det liksom lite ansträngande att vara lite skruvad inuti
men se slät ut på utsidan

det hade varit så mycket enklare om allt hade suttit ihop

Utsida vs Insida

Hittills idag har det varit en ganska...tja...sorgsen dag. Vaknade med känslomässig baksmälla galore efter en underbar eftermiddag och kväll igår, men så kommer verkligheten smygande och även om jag vet att det är kort tid kvar och även om det nu är dagar jag kan räkna och inte månader så är det så fruktansvärt smärtsamt.

Att ha sin bästa vän i världen bakom murar och galler och eländig taggtråd är ingen situation jag önskar någon alls. Det är en så märklig upplevelse att ena stunden vara på bowlinghallen och möta sin djupaste rädsla (fånigt kanske, men så är det) i sällskap med min familj och bästa vännen och hans familj och några timmar senare se honom gå in genom grindarna och veta att jag inte kommer att höra ifrån honom på flera veckor igen.
Nog för att jag gillar när det svänger, men de här svängningarna är lite väl kraftiga.

En annan fin vän sa idag att "Jamen se det som att du har fått låna honom från Kriminalvården en stund, och nu ska du lämna tillbaka honom. Och är det inte bättre att lämna tillbaka honom dit, än till det liv han levde innan? Dessutom är det ju bara sjutton dagar kvar tills han kommer ut på riktigt" och visst har hon rätt. Visst är det så. Han är snart ute igen.
Men ibland hjälper inte förnuftet - alls.

Jag känner mig förresten lite dum också, som att jag inte har rätt att tycka att det gör ont när jag vet att hon har gått igenom det så många fler gånger och har så mycket mer investerat i honom på så många andra sätt - men det är som det är.
Jag är ledsen.
Jag saknar honom.
Det gör ont.

Hans sista ord innan han gick in igen var "När jag kommer ut ska jag installera mig där jag ska vara...och sen rullar vi igen". Jag längtar.

Oj förlåt! Är jag för lycklig nu igen?

Jag har varit hemlös. Jag har varit kliniskt död fem gånger. Jag har sovit under broar. Jag har levt i relationer som tagit ifrån mig allt av värdighet och mänsklighet. Jag har själv utsatt människor för saker som varit långt under deras människovärde. Jag blev tvungen att vara åtskild från min son i flera år. Jag har suttit under ett bord i en knarkarkvart och slagit i mig droger mot min vilja och gråtit och bett att Gud ska ta hem mig, för jag orkade inte leva så - inte längre - inte en enda sekund till. Jag har mött människors fördömanden, jag har mött myndigheters fördömanden, jag har blivit förskjuten av min familj och räknad som död av mina vänner. Jag har suttit i rullstol i flera år. Jag har levt med en värk som jag inte kan beskriva i ord. Jag har förlorat allt - flera gånger om.
.
.
.
Idag kan jag gå. Varje kväll får jag säga god natt till min son, pussa hans mjuka lilla kind och krama honom. Varje morgon får jag möta tillsammans med min familj. Visst har jag ont i ryggen, men inte ens i närheten av hur det var. Jag går en utbildning som jag tycker är helt fantastisk och min klass består av människor jag tycker om. Jag har vänner som älskar mig. Jag är välkommen i min familj. Jag lever. Jag har en lägenhet som är ett hem, vilket jag delar med min familj och mina vänner. Jag behöver inte vara hungrig en enda minut någon enda dag.
.
.
.
Ja, jag har lite svårt att bli grinig över saker som andra tycks bli väldigt upprörda över, jag är faktiskt generellt otroligt lycklig. Jag lägger inte så stor energi på myndigheters göranden och låtanden, jag bryr mig inte så mycket om huruvida det snöar eller regnar (även om jag såklart hellre skulle ha strålande sol, molnfritt och 30 grader varmt för jämnan), det är inte så viktigt för mig om jag inte kan köpa nyaste kläderna eller flashigaste mobilen; jag slipper frysa och jag har en telefon alls - det funkar för mig. Jag kräver inte att andra ska se saker på samma sätt, men jag har lärt mig att om man blir glad för lite så har man mycket att vara glad över. Så tråkigt om det är provocerande eller om det gör någon obekväm, men så är det.

Det säger i alla fall mer om dem än om mig.

Längst därinne.

[en natt för inte så länge sedan]


Ibland kommer det tillbaka med full kraft. Jag vet att det kommer att gå över, att det kommer med all sannolikhet att kännas bra igen i morgon, men när jag har haft sådär riktigt bra dagar, då är det som att minnena vräker sig över mig och jag kan liksom inte värja mig. Det har gått tio år, men fortfarande kommer det tillbaka, mer och mer sällan förvisso, men det kommer tillbaka.

Jag tänker på de människor jag sårat. Ibland mår jag jättedåligt av det, ibland vill jag skriva till dem, ringa dem, ta mitt ansvar, göra rätt för mig. Men så vet jag att jag därigenom kan vålla ännu större skada, och jag har inte rätt att lätta mitt eget samvete på någon annans bekostnad. Det är en svår balansgång, det där.

Jag visste ju inte bättre. Jag visste inte att jag var så självupptagen (snacka om självupptagen!!), jag förstod inte att jag sårade. Jag var förblindad av min egen bitterhet, konsumerad av min självömkan, jag krävde och krävde och krävde - åt åt åt - och gav inget. Sen spydde jag upp det jag ätit och klagade på att eftersmaken var bitter. Jag äcklas av mig själv.

Ibland tycker jag att jag har klarat mig så lindrigt undan, att jag borde ha skadats mer - fått mera stryk - av hur jag for fram under de där åren.
Jag tycker att jag har kommit så billigt undan.


Men så minns jag.

Ljudet som uppstår när en knuten näve träffar mitt käkben.
Det låter inte alls som på film.

Känslan när revbenen går av.
Den smärtan är särskilt obehaglig. Man kan liksom inte andas.

Doften av bränd hud.
Den sticker liksom i näsan.

Slagen, sparkarna, att inte känna igen min spegelbild, ljudet - och känslan - av skelett som går sönder, händer, läppar, tunga och kön som tvingar sig på, som kräver och äter och äger, cigarettglöden som lämnar bubblande, illaluktande, bränd hud - och så småningom ärr - på min kropp, misstänksamheten, ständig skräck, förtvivlan, mardrömmar, förödmjukelse. Handbojorna som skär in i handlederna, knivseggen som delar huden i flikar, blodsmaken i munnen, det öronbedövande ljudet när näsbenet går av, blodet som rinner varmt ur ett sprucket ögonbryn - och orden. Alla de där orden. Orden är värst, för de sitter djupast. De påverkar allt jag gör, allt jag tänker, allt jag tillåter mig och allt jag förnekar mig.

“Jag fattar inte hur du tänker” “Din jävla hora” “Du behöver lära dig att lida” “Smärta är när vekheten rinner ur kroppen” “Sluta skrika” “Jag trycker av om du inte håller käften” “Du är så jävla dum i huvudet” “Varför kan du inte bara dö?” “Berättar du så dödar jag dig, och du vet att jag menar det” “Om vi någonsin ses igen, så är det bara en av oss som går levande därifrån - och det är inte du” “Du är slut. Ingen kommer någonsin att vilja ha dig” “Du ska vara jävligt tacksam att jag är tillsammans med dig”

Jag har hört det tusen gånger och även om det har gått flera år sedan sist och jag vet att det inte är sant så känns det sant ibland. Fortfarande. Hur tvättar man bort det?
Snälla gode Gud, tvätta bort det!
.
.
.
När de här tankarna slår rot och tar plats, när minnena vägrar låta mig vila och jag inte vågar gå och lägga mig och när det känns som att jag helst vill krypa ur mitt eget skinn, då skäms jag. Jag skäms för att jag låter någon röra vid mig alls, för ni - alla - är så vackra och rena och fulla av allt det där fantastiska som jag under såna här nätter tänker att jag aldrig kommer att bli, och jag blir så rädd att allt det här ruttna i mig ska smitta av sig på er.

Herregud, hur kan jag ens tro att den där värmen hos er är något som rätteligen tillkommer mig? Hur kan jag vara så förmäten att jag tror att det inte kommer att straffa sig att jag njuter av er närvaro i mitt liv? Vad är det för sjuka idéer som gör att jag tror att det ni säger är sant när ni säger att jag förtjänar att må bra, att jag förtjänar all den lycka jag upplever just nu.

Jag tänker att ni inte vet vad ni pratar om. Om ni förstod hur smutsig jag är, hur förbrukad jag är, hur vansinnigt förstörd jag är - då skulle ni vända och gå.

Ibland känns det som att jag aldrig nånsin kommer att bli hel, att jag alltid kommer att plågas av vissa saker, att det för all framtid kommer att finnas nätter som den här. Nätter då tankarna aldrig kommer till ro, då böner och meditation inte hjälper, då försök till fokusering inte tjänar något till. Kanske kommer det alltid att vara så. Kanske är det priset jag får betala. Kanske är minnena hårdvaluta.


Jag har kanske inte kommit så billigt undan ändå.
.
.
.
I såna här lägen är det lättare att vara den som går först, för då slipper jag få mina största rädslor bekräftade. Det gör mindre ont (inbillar jag mig) att hålla mig på avstånd från människor - att fortsätta vara ensam - än att släppa folk nära och sen tvingas se dem gå åt andra hållet.


(nej, jag vet att folk inte kommer att gå, jag vet att mina vänner älskar mig för den jag är och inte trots den jag är, i förnuftet vet jag att det är så, men det hjälper inte i dessa “mentala blinda fläckar” som det pratas om i en bra bok jag läser. det känns verkligen som att alla - utan undantag - skulle försvinna om jag pratade om det här. så ser det ut i huvudet på mig en natt som denna...och kanske den största ironin i det här är att en del människor tycks tro att jag inte är mänsklig, att jag inte har känslor som alla andra, att jag alltid är på topp och att ingenting kan komma under huden på mig. vilken lögn!)

Det där jag ville säga

I nästan ett och ett halvt år har jag varje dag varit beredd på Samtalet. Samtalet som talar om för mig att någon har hittat dig i något dike någonstans, samtalet som berättar att en av de som står mig närmast i hela världen faktiskt är borta för alltid.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte försökt förbereda mig. Jag har tänkt på vad jag skulle säga till den som levererade nyheten, på hur jag skulle handskas med det, jag har tänkt på vad jag skulle ha för kläder på mig på din begravning, jag har till och med tänkt på vilka ögonblick under vår vänskap som är mest signifikativa för dig som person och som jag skulle kunna prata om på minnesstunden.

De gånger jag har träffat dig under den här tiden har jag nästan desperat försökt att lägga varje minut på minnet, varje ord, varje skiftning i ditt ansikte, varje doft, alla detaljer...allt för att kunna minnas så mycket som möjligt - om du nu ska försvinna från den här existensformen så vill jag försöka konservera så mycket jag kan.

När dagarna har blivit till veckor utan att jag hört något ifrån dig så har jag ibland satt mig ner vid datorn och lyssnat på de där låtarna jag vet att du älskar. Jag har kollat på trailers från filmer vi har sett, jag har sjunkit ner i soffan och gråtit och tänkt tillbaka på när vi åkte till Stockholm över en helg, jag har vältrat mig i minnen av ett oändligt antal teaterrepetitioner, meditationsstunder på lunchen, varma Polly-godisar, underbart kaffe, associationsövningar utan censur och värderingar. Jag har med enorm värme och saknad tänkt på ditt stöd när jag stått i begrepp att leverera sanning från de djupaste delarna av min själ, när vi tillsammans gjort tillitsövningar som tvingat oss båda att möta demoner från det förflutna. Jag minns fler timmar än jag kan räkna i bilar och bussar på väg någonstans för att försöka att sprida hopp till människor som inget hopp har - eller 'bara' för att väcka tankar. Jag har inte kunnat glömma hur du bäddade ner mig i din soffa och gav mig din sons nalle när jag var mer rädd än jag någonsin varit dittills - jag minns att din lägenhet var det enda ställe jag kände mig trygg på.

Ja, jag har varit förbannad också. Jag har förbannat att du försvann, att du var så jävla självisk och blind, jag har varit nära nog vansinnig för alla sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor av tid som du har stulit från mig - tid som jag har tillbringat i oro och ångest för din skull.

Men.

När du sträckte upp handen till en hälsning på andra sidan grinden, när du kramade mig, när du överlämnade presenter som är från ditt hjärta till mitt, när jag äntligen fick sitta och lyssna på dig, när jag nu ikväll fick tillbringa tid med dig och se att du faktiskt verkligen lever, att du är här, att du är tillbaka - på riktigt - då försvann allt det där arga och det enda som fanns kvar var den där rena, okonstlade glädjen och kärleken som jag faktiskt inte upplever med så särskilt många här i världen.

Nu är det bara sex veckor kvar tills jag får börja umgås med dig på riktigt igen. Jag ser fram emot filmkvällar och roadtrips, jag längtar efter att skapa tillsammans med dig, jag vill upptäcka ny och gammal musik, jag vill lära mig mer om mig själv och om dig - jag saknar och längtar efter dynamiken i vår vänskap. Jag älskar hur du utmanar och provocerar mig och liksom tvingar mig utanför min trygghetszon. Det finns vissa människor som tycks ha en förmåga att göra mig lite bättre än vad jag egentligen är, och du är en av dem. Våra olikheter tvingar oss att växa, och jag tycker faktiskt väldigt mycket om den jag är när jag umgås med dig. Jag älskar den du är. Alltid.

Jag vet vad du tycker om sånt här "känslodravel", men jag vill att du ska veta att du är en av de bästa vänner jag någonsin haft, jag skulle lägga mitt liv i dina händer vilket ögonblick som helst och jag skulle lika lätt offra mitt liv för dig. Det finns ingenting jag inte skulle göra för dig.

Välkommen hem, min vän. Du är älskad.