Utsida vs Insida

Hittills idag har det varit en ganska...tja...sorgsen dag. Vaknade med känslomässig baksmälla galore efter en underbar eftermiddag och kväll igår, men så kommer verkligheten smygande och även om jag vet att det är kort tid kvar och även om det nu är dagar jag kan räkna och inte månader så är det så fruktansvärt smärtsamt.

Att ha sin bästa vän i världen bakom murar och galler och eländig taggtråd är ingen situation jag önskar någon alls. Det är en så märklig upplevelse att ena stunden vara på bowlinghallen och möta sin djupaste rädsla (fånigt kanske, men så är det) i sällskap med min familj och bästa vännen och hans familj och några timmar senare se honom gå in genom grindarna och veta att jag inte kommer att höra ifrån honom på flera veckor igen.
Nog för att jag gillar när det svänger, men de här svängningarna är lite väl kraftiga.

En annan fin vän sa idag att "Jamen se det som att du har fått låna honom från Kriminalvården en stund, och nu ska du lämna tillbaka honom. Och är det inte bättre att lämna tillbaka honom dit, än till det liv han levde innan? Dessutom är det ju bara sjutton dagar kvar tills han kommer ut på riktigt" och visst har hon rätt. Visst är det så. Han är snart ute igen.
Men ibland hjälper inte förnuftet - alls.

Jag känner mig förresten lite dum också, som att jag inte har rätt att tycka att det gör ont när jag vet att hon har gått igenom det så många fler gånger och har så mycket mer investerat i honom på så många andra sätt - men det är som det är.
Jag är ledsen.
Jag saknar honom.
Det gör ont.

Hans sista ord innan han gick in igen var "När jag kommer ut ska jag installera mig där jag ska vara...och sen rullar vi igen". Jag längtar.