Det är alltid rädslan som stått i vägen. Rädslan för att inte duga, för att inte vara tillräcklig, för att inte göra nog, för att inte vara nog, för vad människor ska tycka, för vad jag ska tycka, för att allt det där som jag känner i mitt hjärta egentligen inte är mitt hjärta utan mitt ego, för att jag ska göra fel, för att jag ska säga fel, för att de där sanningarna som kommer till mig inte ska vara sanningar utan mitt eget påhitt, för vem är jag att vara ett Guds barn?
Är det inte intressant att rädslan alltid, alltid, ALLTID är lögner?
Sanningen är att jag självklart är ett Guds barn. Det är du också! Alla är Guds barn. Sanningen är att om jag väljer att lyssna på den där Rösten och följa den, om jag gör som Den säger att jag ska göra så är jag ledd, beskyddad och så innerligt älskad. Det betyder inte att det alltid är lätt, att det alltid går som jag hoppas, men det betyder att jag kan alltid vila helt trygg i att Gud tar hand om mig och ser till varenda litet behov jag har - så länge jag vågar släppa taget och helt och fullt överlämna mig till Honom. Varför ska jag oroa mig för mig? Det är min sak att tänka på Gud, och Guds sak att tänka på mig.
Natten i natt har varit en kamp mellan rädsla och kärlek och jag kan inte beskriva mina upplevelser i ord, men när jag vaknade till ordentligt framåt sju-tiden i morse så kände jag mig renad. Helad. Återupprättad. Som om den där ryggsäcken jag burit på i så många år faktiskt blev bortlyft igår - precis som alla de där människorna sa. Oron är borta. Den där svarta, kletiga ångesten som i tjugoåtta år legat strax under huden är...inte där längre. Jag kan andas obehindrat. Den där känslan av att vara separerad från er andra är helt och totalt som bortblåst och den har ersatts av en total visshet att vi alla är bröder och systrar - det finns ingen hierarki, ingen överhet, ingen människa att svara inför. Det finns bara kärlek.
Gud har gett mig en uppgift, och Han har gett dig en uppgift. Sök, lyssna, hitta din grej - och gör den! Du behövs - precis exakt som du är.
Jag vet vad jag ska göra och jag längtar efter att gå ut och göra det. Precis som jag är - för det är så Gud vill ha mig. Jag ska inte trixa och försöka göra om mig för att passa in, för om Gud hade velat ha mig på något annat sätt än precis såhär som jag är så hade Han nog ordnat med det. Detsamma gäller för dig.
Du är hel. Du är fri. Gå ut i livet med all den kraften du har fått.
Vi ses!
söndag 20 mars 2011
lördag 19 mars 2011
J, här är inlägget du har väntat på.
Jag vet att du läser här och att du undrar om jag inte ska ta och skriva om vårt möte nån gång snart. Jag har tänkt på det i flera dagar, men du vet; ibland sker saker som är så kraftfulla att det blir svårt att hitta orden. Känslorna far som flipperkulor och jag hinner inte med och det smäller och blinkar och låter och jag tappar bort dem och jag hinner inte trycka in de där knapparna på sidorna som man trycker på för att fälla upp bommarna och hålla dem kvar - inte ens för en sekund. Det går så fort.
Det har gått två år, min vän. Mycket vatten har runnit under dina broar och under mina. Både du och jag har förstått saker som vi inte förstod då, vi har båda gjort misstag både mot varandra och i övrigt. Vi har båda fått bekräftat gång efter annan att vi fortfarande är högst mänskliga och att det är framsteg och inte fullkomlighet som är grejen, och jag är tacksam att det dröjde tills nu innan våra vägar sammanflätades igen, för jag hade nog inte klarat något annat. Vilken tur att Gud vet när det är dags och att saker och ting inte sker enligt min tidtabell, för om det hade skett enligt min plan så hade jag nog gjort sönder oss.
Om det är något jag har förstått under de här två åren - och det beror inte bara på det som hände mellan oss - så är det hur jag fungerar i relationer. Jag har blivit tvungen att möta både en och annan obehaglig sanning om mig själv och även om det har varit både smärtsamt och arbetsamt så har det gjort mig friare och tydligare.
Vår vackra silvertråd av vänskap har visat sig vara stark nog att både hålla för ett avstånd som i perioder har känts oändligt, för tystnad, för sårbarhet och för närhet. Den silvertråden sitter mellan din själ och min, för vi har delat saker med varandra som ingen av oss delat med någon annan - det är en enorm styrka och det gör oss också väldigt nakna inför varandra. Ja, jag har varit livrädd för den sortens nakenhet, och det var därför jag inte (bildligt talat) kedjade fast dig när du blev rädd och ville gå. Jag lät det hända, jag lät dig gå. Jag har låtit det hända i andra relationer också, men jag vet inte om det någonsin har varit så smärtsamt som med dig.
Du har fattats mig.
Jag är så glad att jag har dig i mitt liv igen, och du vet lika väl som jag att det är mycket som händer nu, många som kommer tillbaka, cirklar som sluts. Att meditera tillsammans med dig häromdagen var inget mindre än mirakulöst - tänkte du på att vi satt där tillsammans, vi som satt någon annanstans och mediterade ihop för ett par år sedan? Jag tänkte på det och blev alldeles överväldigad. Jag har förresten fortfarande kvar mina meditiationspapper från då, och jag ser ditt namn på tusen ställen och jag minns hur du och jag satt i mitt kök och mediterade och hur nära dig jag kände mig och hur trygg jag var i det. Nu är jag nära dig igen, och även om det är fantastiskt så är det lite trixigt att handskas med, för det blir liksom glädje galore och för mig är det lite skrämmande.
Välkommen tillbaka, min vackra väninna. Du var den första kvinna som kom in i mitt liv i vuxen ålder som jag vågade ha riktigt nära mig och jag har saknat dig. Mer än du anar.
Det har gått två år, min vän. Mycket vatten har runnit under dina broar och under mina. Både du och jag har förstått saker som vi inte förstod då, vi har båda gjort misstag både mot varandra och i övrigt. Vi har båda fått bekräftat gång efter annan att vi fortfarande är högst mänskliga och att det är framsteg och inte fullkomlighet som är grejen, och jag är tacksam att det dröjde tills nu innan våra vägar sammanflätades igen, för jag hade nog inte klarat något annat. Vilken tur att Gud vet när det är dags och att saker och ting inte sker enligt min tidtabell, för om det hade skett enligt min plan så hade jag nog gjort sönder oss.
Om det är något jag har förstått under de här två åren - och det beror inte bara på det som hände mellan oss - så är det hur jag fungerar i relationer. Jag har blivit tvungen att möta både en och annan obehaglig sanning om mig själv och även om det har varit både smärtsamt och arbetsamt så har det gjort mig friare och tydligare.
Vår vackra silvertråd av vänskap har visat sig vara stark nog att både hålla för ett avstånd som i perioder har känts oändligt, för tystnad, för sårbarhet och för närhet. Den silvertråden sitter mellan din själ och min, för vi har delat saker med varandra som ingen av oss delat med någon annan - det är en enorm styrka och det gör oss också väldigt nakna inför varandra. Ja, jag har varit livrädd för den sortens nakenhet, och det var därför jag inte (bildligt talat) kedjade fast dig när du blev rädd och ville gå. Jag lät det hända, jag lät dig gå. Jag har låtit det hända i andra relationer också, men jag vet inte om det någonsin har varit så smärtsamt som med dig.
Du har fattats mig.
Jag är så glad att jag har dig i mitt liv igen, och du vet lika väl som jag att det är mycket som händer nu, många som kommer tillbaka, cirklar som sluts. Att meditera tillsammans med dig häromdagen var inget mindre än mirakulöst - tänkte du på att vi satt där tillsammans, vi som satt någon annanstans och mediterade ihop för ett par år sedan? Jag tänkte på det och blev alldeles överväldigad. Jag har förresten fortfarande kvar mina meditiationspapper från då, och jag ser ditt namn på tusen ställen och jag minns hur du och jag satt i mitt kök och mediterade och hur nära dig jag kände mig och hur trygg jag var i det. Nu är jag nära dig igen, och även om det är fantastiskt så är det lite trixigt att handskas med, för det blir liksom glädje galore och för mig är det lite skrämmande.
Välkommen tillbaka, min vackra väninna. Du var den första kvinna som kom in i mitt liv i vuxen ålder som jag vågade ha riktigt nära mig och jag har saknat dig. Mer än du anar.
måndag 7 mars 2011
Förflutet.
Det sitter två personer i bilen; Föraren som varit ifrån de där äckliga kvartarna en tid, och Passageraren som ganska nyligen kommit ut efter en ganska lång volta, en volta han bland annat tagit för någon annans räkning. Det skymmer, senvinterns kyla tränger igenom bilens plåt, någon vrider upp värmen, båda ryser till, pratar om allt utom det de står inför.
Avfarten närmar sig, och när man äntligen kommit in på vägen man ska åka på är där naturligtvis en gammal traktor med timmerlast, och den kör i 20 km/h.
"Välkommen till landsbygden" mumlar Passageraren.
"Ja, det är ju så jävla typiskt" säger Föraren - klart spänd - och kör om.
Under några sekunder är det alldeles tyst - en tystnad som är öronbedövande.
"Ja, jag vet ju inte riktigt vad det är jag går in till" säger plötsligt Passageraren eftertänksamt, "de har ju sökt mig där".
De. De där människorna man inte gärna vill vara ovän med. De som i vissa lägen hänger på sig västar av både kevlar och skinn, som går tungt beväpnade, som inte backar för något, som inte bryr sig om något. De som inte har något kvar att förlora och alltså inte har några begränsningar.
Föraren är tyst, vet mycket väl hur det kan se ut i situationer som den här. Går igenom alla möjliga scenarion, ber ännu en bön och frågar sen "Vill du att jag går med dig in?"
"Nej, för fan. Det är lugnt."
"Är du säker?"
"Jaja. Det är lugnt."
Resten av färden sker under tryckande tystnad. Rädslan som båda känner men ingen vill kännas vid, gör atmosfären i bilen till någon slags kletig, tjärliknande variant av syre, och Föraren finner det svårt att andas.
Väl framme på parkeringen finner de båda vännerna en utbrunnen bil. Passageraren säger att det är hans, Föraren tänker att den där kolhögen till bilvrak är ett minnesmärke över ett liv och en situation där man verkligen blir utbrunnen - på alla plan och på alla sätt. Vilken ironi.
Passageraren lämnar bilen, och Föraren sitter kvar - hela tiden med handen på nyckeln för att kunna starta och dra så fort som möjligt om det skulle behövas. Tusen tankar trängs i huvudet, på om man eventuellt kanske skulle haft något vapen med sig, på om det finns något i bilen som i nödfall kan tjänstgöra, på vad fan man säger om Passageraren blir mulad såhär en senvinterkväll. Vad fan säger man till hans familj, vad säger man till sin egen?
Klockan - eller tiden som sådan - känns som en livs levande sadist; sekunderna släpar sig fram, minuterna känns som flera dagar.
Varför kommer han inte? Har det blivit knas?
Avfarten närmar sig, och när man äntligen kommit in på vägen man ska åka på är där naturligtvis en gammal traktor med timmerlast, och den kör i 20 km/h.
"Välkommen till landsbygden" mumlar Passageraren.
"Ja, det är ju så jävla typiskt" säger Föraren - klart spänd - och kör om.
Under några sekunder är det alldeles tyst - en tystnad som är öronbedövande.
"Ja, jag vet ju inte riktigt vad det är jag går in till" säger plötsligt Passageraren eftertänksamt, "de har ju sökt mig där".
De. De där människorna man inte gärna vill vara ovän med. De som i vissa lägen hänger på sig västar av både kevlar och skinn, som går tungt beväpnade, som inte backar för något, som inte bryr sig om något. De som inte har något kvar att förlora och alltså inte har några begränsningar.
Föraren är tyst, vet mycket väl hur det kan se ut i situationer som den här. Går igenom alla möjliga scenarion, ber ännu en bön och frågar sen "Vill du att jag går med dig in?"
"Nej, för fan. Det är lugnt."
"Är du säker?"
"Jaja. Det är lugnt."
Resten av färden sker under tryckande tystnad. Rädslan som båda känner men ingen vill kännas vid, gör atmosfären i bilen till någon slags kletig, tjärliknande variant av syre, och Föraren finner det svårt att andas.
Väl framme på parkeringen finner de båda vännerna en utbrunnen bil. Passageraren säger att det är hans, Föraren tänker att den där kolhögen till bilvrak är ett minnesmärke över ett liv och en situation där man verkligen blir utbrunnen - på alla plan och på alla sätt. Vilken ironi.
Passageraren lämnar bilen, och Föraren sitter kvar - hela tiden med handen på nyckeln för att kunna starta och dra så fort som möjligt om det skulle behövas. Tusen tankar trängs i huvudet, på om man eventuellt kanske skulle haft något vapen med sig, på om det finns något i bilen som i nödfall kan tjänstgöra, på vad fan man säger om Passageraren blir mulad såhär en senvinterkväll. Vad fan säger man till hans familj, vad säger man till sin egen?
Klockan - eller tiden som sådan - känns som en livs levande sadist; sekunderna släpar sig fram, minuterna känns som flera dagar.
Varför kommer han inte? Har det blivit knas?
torsdag 3 mars 2011
En kvällspromenad i Minnenas Allé
Det händer alltid när jag ser den där filmen. Flashbacks. Jag minns så tydligt hur det var - hur det kändes. Nu har jag varit nykter något längre än jag var sjuk, men det är fortfarande så...tydligt.
.
.
.
[mitten och slutet på 90-talet, samt några dimmiga månader 2000]
Fas 1 (jag kallar den Våren)
Idel solsken, vårkänslor, allt går som det ska. Pengarna rullar in, männen älskar mig (eller är i alla fall dumma nog att manipuleras så jag får det jag vill ha: nämligen mera pengar och allt kemiskt som kan ta mig ifrån där jag är), kläderna är snygga, jag är smal och vacker och när jag ser mig i spegeln glittrar ögonen av spänning, av liv. Jag är på topp, det här kommer att bli så jävla bra!
Fas 2 (jag kallar den Sommaren)
Sommar, hetta, varmt och svettigt, det börjar bli segt, solen som tidigare återspeglades i mina ögon och som värmde min hud så skönt, bränner plötsligt. Jag börjar söka skugga.
Fas 3 (jag kallar den Hösten)
Löven faller, frosten biter tag i marken, i grenarna, i mig. Dagarna blir allt kortare och nätterna allt längre (till slut kommer hela livet vara natt, men det vet jag inte ännu). Glittret i ögonen - det som var mitt kännetecken - är svårt att finna. Det är kallt. Alla människor är kalla. Jag är kall.
Fas 4 (jag kallar den Vintern)
Det är bottenfruset i alla riktningar. Storm. Bara mörker och kyla, och om det pågår i dagar, veckor, månader eller år vet jag inte, men varenda minut känns som en livstid. Det svider och värker i lungorna för varje andetag, hur ska jag orka? Snön är mjuk och vit och pudrig, jag luras att tro att den ska ta hand om mig, att den ska ta emot mig när jag faller. Jag lägger mig i en driva eftersom benen knappt bär mig längre, jag fryser. Jag är genomkyld, kall överallt. Så händer det plötsligt: där i drivan slutar jag huttra och skaka och börjar i stället fyllas av en känsla av värme och trygghet. Jag öppnar jackan. Tar av mig vantarna och halsduken. Hur kunde jag någonsin tycka att det var kallt? Svetten rinner nerför min panna, vidare längs halsen och jag blir plötsligt så otroligt trött. Den här drivan av det här vita pulvret...jag menar pudret...känns plötsligt så välkomnande. Mjukt. Och jag är så in i döden trött. Jag ska bara vila lite.
.
.
.
[mitten och slutet på 90-talet, samt några dimmiga månader 2000]
Fas 1 (jag kallar den Våren)
Idel solsken, vårkänslor, allt går som det ska. Pengarna rullar in, männen älskar mig (eller är i alla fall dumma nog att manipuleras så jag får det jag vill ha: nämligen mera pengar och allt kemiskt som kan ta mig ifrån där jag är), kläderna är snygga, jag är smal och vacker och när jag ser mig i spegeln glittrar ögonen av spänning, av liv. Jag är på topp, det här kommer att bli så jävla bra!
Fas 2 (jag kallar den Sommaren)
Sommar, hetta, varmt och svettigt, det börjar bli segt, solen som tidigare återspeglades i mina ögon och som värmde min hud så skönt, bränner plötsligt. Jag börjar söka skugga.
Fas 3 (jag kallar den Hösten)
Löven faller, frosten biter tag i marken, i grenarna, i mig. Dagarna blir allt kortare och nätterna allt längre (till slut kommer hela livet vara natt, men det vet jag inte ännu). Glittret i ögonen - det som var mitt kännetecken - är svårt att finna. Det är kallt. Alla människor är kalla. Jag är kall.
Fas 4 (jag kallar den Vintern)
Det är bottenfruset i alla riktningar. Storm. Bara mörker och kyla, och om det pågår i dagar, veckor, månader eller år vet jag inte, men varenda minut känns som en livstid. Det svider och värker i lungorna för varje andetag, hur ska jag orka? Snön är mjuk och vit och pudrig, jag luras att tro att den ska ta hand om mig, att den ska ta emot mig när jag faller. Jag lägger mig i en driva eftersom benen knappt bär mig längre, jag fryser. Jag är genomkyld, kall överallt. Så händer det plötsligt: där i drivan slutar jag huttra och skaka och börjar i stället fyllas av en känsla av värme och trygghet. Jag öppnar jackan. Tar av mig vantarna och halsduken. Hur kunde jag någonsin tycka att det var kallt? Svetten rinner nerför min panna, vidare längs halsen och jag blir plötsligt så otroligt trött. Den här drivan av det här vita pulvret...jag menar pudret...känns plötsligt så välkomnande. Mjukt. Och jag är så in i döden trött. Jag ska bara vila lite.
.
.
.
.
[RIDÅ]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)