Förflutet.

Det sitter två personer i bilen; Föraren som varit ifrån de där äckliga kvartarna en tid, och Passageraren som ganska nyligen kommit ut efter en ganska lång volta, en volta han bland annat tagit för någon annans räkning. Det skymmer, senvinterns kyla tränger igenom bilens plåt, någon vrider upp värmen, båda ryser till, pratar om allt utom det de står inför.

Avfarten närmar sig, och när man äntligen kommit in på vägen man ska åka på är där naturligtvis en gammal traktor med timmerlast, och den kör i 20 km/h.
"Välkommen till landsbygden" mumlar Passageraren.
"Ja, det är ju så jävla typiskt" säger Föraren - klart spänd - och kör om.

Under några sekunder är det alldeles tyst - en tystnad som är öronbedövande.

"Ja, jag vet ju inte riktigt vad det är jag går in till" säger plötsligt Passageraren eftertänksamt, "de har ju sökt mig där".

De. De där människorna man inte gärna vill vara ovän med. De som i vissa lägen hänger på sig västar av både kevlar och skinn, som går tungt beväpnade, som inte backar för något, som inte bryr sig om något. De som inte har något kvar att förlora och alltså inte har några begränsningar.

Föraren är tyst, vet mycket väl hur det kan se ut i situationer som den här. Går igenom alla möjliga scenarion, ber ännu en bön och frågar sen "Vill du att jag går med dig in?"

"Nej, för fan. Det är lugnt."
"Är du säker?"
"Jaja. Det är lugnt."

Resten av färden sker under tryckande tystnad. Rädslan som båda känner men ingen vill kännas vid, gör atmosfären i bilen till någon slags kletig, tjärliknande variant av syre, och Föraren finner det svårt att andas.

Väl framme på parkeringen finner de båda vännerna en utbrunnen bil. Passageraren säger att det är hans, Föraren tänker att den där kolhögen till bilvrak är ett minnesmärke över ett liv och en situation där man verkligen blir utbrunnen - på alla plan och på alla sätt. Vilken ironi.

Passageraren lämnar bilen, och Föraren sitter kvar - hela tiden med handen på nyckeln för att kunna starta och dra så fort som möjligt om det skulle behövas. Tusen tankar trängs i huvudet, på om man eventuellt kanske skulle haft något vapen med sig, på om det finns något i bilen som i nödfall kan tjänstgöra, på vad fan man säger om Passageraren blir mulad såhär en senvinterkväll. Vad fan säger man till hans familj, vad säger man till sin egen?

Klockan - eller tiden som sådan - känns som en livs levande sadist; sekunderna släpar sig fram, minuterna känns som flera dagar.


Varför kommer han inte? Har det blivit knas?