onsdag 25 maj 2016

Shhhhh, han sover.

Det slutar aldrig att förvåna mig hur snabbt det kan gå från att jag är lycklig, tillfreds, trygg och känner mig *så* älskad, till att jag är fullständigt konsumerad av den bottenlösa, nattsvarta, iskalla ensamheten jag känner så väl.

Ikväll var det nog personbästa: det gick bokstavligt talat på en enda sekund och det finns ingen som helst rimlig förklaring till varför.

Jag låg med armen om min kärlek, vi hade sagt god natt och tanken var att jag skulle sova. Jag tänkte på coola Gudgrejer, att jag är så glad att sommaren snart är här, hur lycklig jag är över min familj och mina vänner - och poff!! Svärta.

Det spelar liksom ingen roll att jag någonstans faktiskt *vet* att jag inte är ensam, att jag på något plan förstår att allt det som mitt huvud försöker säga mig är lögner, för känslan är så fruktansvärt verklig.

Tankarna far som en flipperkula från det ena hjärtslitande scenariot till det andra medan mitt rationella jag desperat försöker hejda, avleda, prata tillrätta.
Det går inte.

Så jag gråter tyst för att inte väcka den här ljuvliga mannen vid min sida, vet att han vill att jag *ska* väcka honom när det blir såhär, men jag kan bara inte. Jag kan inte ens förklara varför jag inte kan, men jag kan inte. Som förstenad ligger jag och gråter tysta tårar i skenet av telefondisplayen, skriver, lyssnar på mitt huvuds ändlösa malande, ber och hoppas att det ska släppa snart.

Snälla Gud, låt det släppa snart. 

onsdag 18 maj 2016

Ännu en natt.

Hemsökt av mitt förflutna vaknar jag i panik ännu en gång. Sambon sitter vid datorn, hör att jag vaknar och frågar om jag vill att han ska komma och lägga sig. Jag känner mig som en smittbärare och klarar inte av hans renhet, hans glasklara kärlek, äcklad av drömmen borrar jag ner ansiktet i kattens mjuka päls och försöker glömma. Hans dova spinnande, det silkeslena pälsfluffet och hans sträva tunga mot min hand tar mig sakta tillbaka till verkligheten, till nutiden.

Jag drar på mig en klänning, smeker sambons tatuerade rygg när jag går förbi, blir tårögd av hur omedveten han är om väldigheten i hans kärlek, går ut på balkongen och tänder en cigg.

Ett par minuter senare är pulsen normal, den tjäraktiga känslan av drömmen börjar blekna och jag går in. Lägger mig i sängen, andas in doften av nytvättade lakan, klappar katten som kommer och lägger sig på mitt bröst. Som om han vet.

Det var en dröm. Min verklighet är här, med fantastiska människor och en ljuvlig katt. Jag är älskad. Trygg.

lördag 14 maj 2016

(O-)Hälsa

Jo jag gjorde ju en hysterektomi för ett par månader sedan. Det i sig var nog det bästa jag någonsin har gjort för min kropp; att bli av med Essure-inläggen som förgiftade mig 24/7, att bli av med all inflammerad vävnad och inte minst att slippa mens varenda månad. Eftersom jag inte ville hamna i klimakteriet vid 36 års ålder så valde jag att behålla äggstockarna, vilket resulterar i ingen mens - men PMS slipper jag inte undan. Det kan vara så att jag inbillar mig, men jag tycker att PMS:en faktiskt har blivit värre efter hysterektomin, jag är *ännu* känsligare än vanligt, brösten ökar två kupstorlekar och gör  F R U K T A N S V Ä R T  ont, jag får sådana matcravings - företrädesvis choklad och Dillchips - att jag nästan börjar gråta, det håller i sig i ungefär en vecka och är vidrigt. Jag lider med min familj som måste stå ut med mig, men deras medicin är ju som vanligt att bara älska på mig lite extra.

Förutom PMS:en så kämpar jag med min PTSD. Mardrömmarna är plågsamma och jag önskar att jag en enda morgon kunde få vakna utan att känna mig...skitig. Utan skam. Utan skuld. Att jag kunde få vakna med lugn.

Nästa steg är att försöka få hjälp med trauma-fokuserad terapi, men det verkar ta sin tid. Fram till dess så tar jag dag för dag, ibland andetag för andetag. Med Gud, familjen och vänner så ska det nog gå det här med.

onsdag 4 maj 2016

New York City 25/8 - 31/8 2010

Det här skrev jag för snart sex år sedan:

"Central Park med vänner, ändlösa samtal, möten, sena kvällar och tidiga mornar på Times Square, en oförglömlig middag på TGI Friday’s, känslorna som vaknade av att stå vid Ground Zero, shoppa på Pier 17, solen, en trumcirkel som lämnade djupa spår i hjärtat hos alla som upplevde den, tid tillbringad med en kvinna som med kärlek tvingade mig att se mitt sanna jag, SoHo, äta cheescake på en restaurang när klockan passerar midnatt, regnet, alla upptagna människor på Wall Street, hettan, att träffa människor jag vet kommer att finnas i mitt hjärta för alltid, luftfuktigheten, de spontana konversationerna med främlingar medan jag väntade på tunnelbanan eller stod i kö för en Cinnamon Dolce Latte på Starbucks, ljusen, att sitta utanför Mariott Marquis och röka alldeles för många cigaretter medan jag utbytte erfarenheter med nya vänner, Times Square Church, ljudet, ett par hjältar som räddade en liten flicka från att bli separerad från sin familj i tunnelbanan, att meditera till ljudet av New York City på en vacker terass på 24:e våningen på Wall Street, någon som höll om mig när jag gick sönder av insikten att jag inte skulle stanna för evigt, människor som faktiskt möter varandras blickar när de samtalar – mångfalden, pulsen, intensiteten.

William Somerset Maugham har sagt det så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna:

”I have an idea that some men are born out of their due place.

Accident has cast them amid certain surroundings, but they have always a nostalgia for a home they know not.

They are strangers in their birthplace, and the leafy lanes they have known from childhood or the populous streets in which they have played, remain but a place of passage.

They may spend their whole lives aliens among their kindredand remain aloof among the only scenes they have ever known.Perhaps it is this sense of strangeness that sends men far and wide in the search for something permanent, to which they may attach themselves.

Perhaps some deeprooted atavism urges the wanderer back to lands which his ancestors left in the dim beginnings of history.

Sometimes a man hits upon a place to which he mysteriously feels that he belongs. Here is the home he sought, and he will settle amid scenes that he has never seen before, among men he has never known, as though they were familiar to him from his birth.

Here at last he finds rest.”

En del av mitt hjärta stannade kvar utanför The 46th Street Clubhouse i New York City.
En vacker dag ska jag tillbaka."

Tamejsjutton.
En vacker dag ska jag tillbaka!

tisdag 3 maj 2016

Tillbaka till brottsplatsen

Så...för att göra en lång historia väldigt kort så tillbringade jag nästan fyra år i USA. Fyra år som förändrade mig i grunden på både gott och ont. Under en tid trodde jag att jag hade hittat hem, sådär *hem* som jag kände mig i New York fast ännu bättre; bergen och dalarna och floderna och cikadorna och de gula linjerna på vägarna och framför allt MÄNNISKORNA i West Virginia talade till djupet av min själ på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare. För en stund var jag odelat lycklig. 

Det gick över. Några detaljer tänker jag inte gå in på här och nu, men låt oss bara säga att det hade ingenting alls att göra med USA som sådant, men allt att göra med det umgänge jag hade där. Sakta men säkert dog jag inuti, den fantastiska kontakt jag hade med Gud och människor fick ge vika för det jag var tvungen att göra för att överleva i den situation jag hade satt mig i. Många gånger tvivlade jag på att jag skulle ta mig därifrån alls, men även om jag tog steg efter steg bort från Gud så slutade Han aldrig att se efter mig. Han sände människor i min väg som till slut fick mig att förstå vad det var jag behövde göra, jag fick kraft att göra det och till slut landade jag både bokstavligt och själsligt i trygga Sverige igen.

Min kärlek till det stora landet i väst är lika stark och kraftfull som någonsin, men det kommer med största sannolikhet att dröja innan jag kan åka tillbaka. Sorgligt - absolut! - men faktum är att den allra största delen av mitt hjärta numera är här.

Mycket har hänt under de här fyra åren, bland annat steriliserade jag mig med en metod som visade sig vara allt annat än säker, och jag blev väldigt sjuk. Det tog nästan tre år för mig att lista ut vad felet var, men nu är även det åtgärdat och mitt nya korståg är att medvetandegöra Sverige om farorna med Essure, som produkten heter. Min önskan är att inga fler kvinnor ska behöva lida som jag led.
Jag, och många med mig, är överkänsliga mot nickel, och den här specifika steriliseringsmetoden går till så att man lägger in ca fyra cm långa inlägg i äggledarna - inlägg som är gjorda av 55% nickel. Förutom nickel består de också av andra ämnen som är kända för att vara rent skadliga för människokroppen, bland annat PET-plast, tenn och teflon. Jag har förstått att sjukvården visste det lika lite som jag, men nu börjar det komma upp till ytan och jag är glad att mitt lidande kan vara någon annan till nytta.
I mitt specifika fall krävdes en ganska omfattande operation för att bli av med Essure-inläggen, det krävdes att man opererade bort nästan alla inre organ som är specifika för oss kvinnor: livmodern, livmoderhalsen och äggledarna. Det är en sorg i sig. Inte för att jag ville ha fler barn, men det hände onekligen något med mig efter operationen. Det positiva är att de 40 biverkningar jag hade kvällen innan operationen var spårlöst försvunna när jag vaknade ur narkosen. Nu fick jag ju några nya bekymmer, men inget jag inte kan leva med.

På daglig basis kämpar jag en del med min rygg (som fortfarande har åsikter om tillvaron) och nu också en ganska svår variant av C-PTSD. Jag är inte säker på hur mycket av det jag kommer att gå in på här, men det lär väl visa sig.

Nu till det positiva: genom en mycket märklig räcka omständigheter (läs: Facebook) träffade jag en man PRECIS när jag hade kommit sams med tanken på att vara singel till jag är minst 57. Det visade sig vara en långhårig, tatuerad, gitarrspelande, gudomligt sjungande Gudsman med det varmaste, renaste, godaste hjärta jag mött. Han har burit mig igenom det senaste halvåret med sjukdomar och operation, han håller mig genom ångestnätter, vet oftast vad jag behöver innan jag gör det själv, han är sams med sina känslor och är inte rädd för att uttrycka dem, och som grädde på moset har jag har fått en alldeles ljuvlig liten bonusson på 9 år.

Få saker är konstanta i mitt liv - det är så det vanligen ser ut - men Gud, min älskade son (som hunnit bli 16!) denna ljuvliga man och hans son som jag nu får förmånen att älska, familjen Ådahl och min älskade vän Jonna - utan er vet jag inte vad jag skulle göra.

Kanske betyder det här att jag är tillbaka i bloggosfären. Kanske inte. Den som lever får se.