Det här hade ju blivit ett löjligt långt sms.

Jo det blir såhär ibland. Ibland blir det så påtagligt, både hur glad jag är att du faktiskt inte dog därute men också hur förbannad jag är över att det ens behövde gå dit.

Ibland vill jag ge dig en smäll så du hjular till Norge, för all den där oron och ångesten och rädslan och förtvivlan som jag har känt (men oftast förnekat) när du har varit borta liksom slår mig med full kraft. Jag trodde i min enfald att jag hade lämnat allt det där till Gud, att jag verkligen inte oroade mig, att jag hade släppt taget, att jag någonstans alltid visste att du skulle komma tillbaka, men jag hade inte det och jag visste inte det...och gånger som den här blir det så smärtsamt tydligt.

Jojo, kärlekstourettes i alla ära...men du om någon vet att ibland är kärleken inte bara mild och rosa och glitter och bomull och kramar och regnbågar och mys. Nej, ibland sliter den upp med rötterna, den kastar omkull och vänder upp och ner på alla begrepp och den vänder ut och in och den jagar och flåsar en i nacken och tränger in en i ett hörn och jag tror att kärlekens innersta väsen är att vare sig man vill eller inte så lämnar den inte en ifred. Man kommer inte undan. Inte ens när man vill. Kanske särskilt inte när man vill.

Tro mig, det har verkligen funnits stunder när jag har önskat att du inte skulle komma att bli min bror - för du är verkligen min bror på alla sätt som räknas. Det må vara att det inte är rent biologiskt, men den som sa att blod är tjockare än vatten var verkligen helt ute och cyklade.

Ibland har jag förbannat den där dagen jag klev ner i källarlokalen och du satt där med alla dina gaddningar (de har blivit fler med åren) och mohikanfrisyren och öppnade munnen så all värme och mjukhet bara ramlade ut - ditt yttre till trots - och jag har försökt tränga undan minnet av alla filmkvällar och alla gånger när jag har varit så obekväm så jag nästan dött (eller velat dö - en stund i alla fall) och du bara har stått där och tagit emot mig sådär fantastiskt som du gör.

Jag har av och till hatat att jag har kunnat vara så sårbar med dig -så fruktansvärt jävla naken - och att du aldrig har kastat det i ansiktet på mig, aldrig straffat mig, aldrig belagt mig med skam, aldrig gjort annat än verkligen visat vad det faktiskt är att vara kärleksfull. Du har aldrig gett mig en anledning att bli tillräckligt förbannad för att be dig dra åt helvete och det störde mig så fruktansvärt under den där (evighetslånga) tiden som du var borta, för på samma sätt som min emo-kärlek och strykningar över ryggen och oprovocerade vänliga ord och okynneskramar och allt annat jag pysslar med gör dig obekväm, så gör ditt mycket mer handfasta sätt att visa kärlek mig obekväm.

Vafan, liksom?!

Jag har klarat mig själv sedan jag var en tvärhand hög, och så kom du plötsligt för några år sedan och helt oprovocerat började hjälpa mig med prylar. Du har skruvat upp hyllor, burit grejer, lagat bilar, bäddat ner mig i soffan när jag varit rädd och liten, köpt bilar, lagat mat, hjälpt mig andas när jag varit så stressad så jag nästan imploderat, tvingat mig att gå emot mina största rädslor...du har älskat mig på extremt konkreta sätt och det gör mig vansinnigt obekväm. Glad såklart - men obekväm.

För vet du? Jag kommer inte heller undan.

Det är fan inte rosenrött att vara bästa vänner jämt.

Ju längre tiden går, ju mer kommer du att betyda för mig och ju viktigare blir du och ju räddare blir jag att du ska börja glömma igen. Jag menar, självklart har jag tänkt tanken - konstigt vore väl annars? Och tro mig, trots att jag vet att det inte funkar att banka in vett i huvudet på folk och allt det där, så är det ju ändå så att jag - med all respekt - ta mig sjutton inte riktigt vet vad jag skulle ta mig till om du började skeva ur igen. En vis man sa till mig för några år sedan att "...ibland, Pia, så måste man tala med bönder på bönders språk" och du vet lika väl som jag att du och jag pratar exakt samma språk när saker och ting väl ställs på sin spets.

För jo, du vet att jag skulle ge mitt liv för dig vilken sekund som helst. Du vet att det inte finns något jag inte skulle göra för dig om du bad mig. Du vet att det inte finns någonting jag inte skulle göra för dig även om du inte bad mig. Du vet att jag älskar dig.

Och - för att vara fullständigt ärlig så är det inte alltid helt lätt att älska en tjurskallig, norrländsk, finsk/samisk gammal gangster vars sätt att visa kärlek är lika bekant för mig som Azerbajdzjans inrikespolitik.

Men. Hur krångligt det än är ibland så är det få saker som har berikat mitt liv så otroligt som att ha dig i det. Få människor kan få mig både ur och i balans, men du är en av dem.

Och förresten; att se dig tillsammans med din kvinna gör mig så glad så jag knappt kan andas, för tillsammans med henne är du dig själv. Kanske lite mer dig själv än annars, för på samma sätt som du tvingar mig att bli lite bättre, lite mer, lite modigare, så gör hon det med dig.

Det är vackert.

Jo, jag älskar dig käraste bror.

Faktiskt så mycket så jag nästan går sönder ibland.

Idag är en sån dag.

.

.

.

.

.

Håll med; det hade blivit ett löjligt långt sms, eller hur?