lördag 19 mars 2011

J, här är inlägget du har väntat på.

Jag vet att du läser här och att du undrar om jag inte ska ta och skriva om vårt möte nån gång snart. Jag har tänkt på det i flera dagar, men du vet; ibland sker saker som är så kraftfulla att det blir svårt att hitta orden. Känslorna far som flipperkulor och jag hinner inte med och det smäller och blinkar och låter och jag tappar bort dem och jag hinner inte trycka in de där knapparna på sidorna som man trycker på för att fälla upp bommarna och hålla dem kvar - inte ens för en sekund. Det går så fort.

Det har gått två år, min vän. Mycket vatten har runnit under dina broar och under mina. Både du och jag har förstått saker som vi inte förstod då, vi har båda gjort misstag både mot varandra och i övrigt. Vi har båda fått bekräftat gång efter annan att vi fortfarande är högst mänskliga och att det är framsteg och inte fullkomlighet som är grejen, och jag är tacksam att det dröjde tills nu innan våra vägar sammanflätades igen, för jag hade nog inte klarat något annat. Vilken tur att Gud vet när det är dags och att saker och ting inte sker enligt min tidtabell, för om det hade skett enligt min plan så hade jag nog gjort sönder oss.

Om det är något jag har förstått under de här två åren - och det beror inte bara på det som hände mellan oss - så är det hur jag fungerar i relationer. Jag har blivit tvungen att möta både en och annan obehaglig sanning om mig själv och även om det har varit både smärtsamt och arbetsamt så har det gjort mig friare och tydligare.

Vår vackra silvertråd av vänskap har visat sig vara stark nog att både hålla för ett avstånd som i perioder har känts oändligt, för tystnad, för sårbarhet och för närhet. Den silvertråden sitter mellan din själ och min, för vi har delat saker med varandra som ingen av oss delat med någon annan - det är en enorm styrka och det gör oss också väldigt nakna inför varandra. Ja, jag har varit livrädd för den sortens nakenhet, och det var därför jag inte (bildligt talat) kedjade fast dig när du blev rädd och ville gå. Jag lät det hända, jag lät dig gå. Jag har låtit det hända i andra relationer också, men jag vet inte om det någonsin har varit så smärtsamt som med dig.
Du har fattats mig.

Jag är så glad att jag har dig i mitt liv igen, och du vet lika väl som jag att det är mycket som händer nu, många som kommer tillbaka, cirklar som sluts. Att meditera tillsammans med dig häromdagen var inget mindre än mirakulöst - tänkte du på att vi satt där tillsammans, vi som satt någon annanstans och mediterade ihop för ett par år sedan? Jag tänkte på det och blev alldeles överväldigad. Jag har förresten fortfarande kvar mina meditiationspapper från då, och jag ser ditt namn på tusen ställen och jag minns hur du och jag satt i mitt kök och mediterade och hur nära dig jag kände mig och hur trygg jag var i det. Nu är jag nära dig igen, och även om det är fantastiskt så är det lite trixigt att handskas med, för det blir liksom glädje galore och för mig är det lite skrämmande.

Välkommen tillbaka, min vackra väninna. Du var den första kvinna som kom in i mitt liv i vuxen ålder som jag vågade ha riktigt nära mig och jag har saknat dig. Mer än du anar.

1 kommentar:

Anonym sa...

<3 skriv mera! uppdatera 10 ggr om dan ju! -j