lördag 12 februari 2011

Houston, Houston, we have a problem.

känslorna är utanpå huden
jag hittar små öglor att haka fast mig i
jag klarar inte kaoset
dränker virrvarret av abstrakter
i det som är konkret
på papper;
det som är
det (som) är tryggt




Om jag byter ut ett ord där
ändrar den där formuleringen
om jag knäcker koden
då kan jag lära ut till andra
det så många hade behövt för länge sedan


Även om man inte tror det kanske
så kan ett avtal
(ett till synes vanligt affärsavtal)
vara skillnaden mellan liv och död
den enes död, den andres bröd - är det inte tragiskt?





Människor kommer och går
jag släpper in
får en kniv i ryggen
blir lurad
och faller
jag tror att jag ska döden dö
men så blir det naturligtvis inte
den här gången heller
så jag borstar av mig dammet
reser mig igen
och bestämmer mig för att aldrig göra om samma misstag
aldrig öppna den där dörren
aldrig blotta hjärtat

men jag är ju inte byggd enligt den modellen

jag kan inte knäcka min egen kod
jag är inget konkret på ett papper


ibland önskar jag mig mer av den där sjukdomen jag har drag av
jag önskar att jag kunde vara helt svart eller helt vit
att det inte fanns något mellanting
att jag och Simon inte bara var skruvade åt samma håll
utan stöpta i samma form
men så är det inte

ibland är det liksom lite ansträngande att vara lite skruvad inuti
men se slät ut på utsidan

det hade varit så mycket enklare om allt hade suttit ihop

2 kommentarer:

Linda sa...

Dramatiskt som vanligt - men på samma gång vackert!
Poesi..
Kram

Pia sa...

Men tack hjärtat! <3