fredag 11 februari 2011

Oj förlåt! Är jag för lycklig nu igen?

Jag har varit hemlös. Jag har varit kliniskt död fem gånger. Jag har sovit under broar. Jag har levt i relationer som tagit ifrån mig allt av värdighet och mänsklighet. Jag har själv utsatt människor för saker som varit långt under deras människovärde. Jag blev tvungen att vara åtskild från min son i flera år. Jag har suttit under ett bord i en knarkarkvart och slagit i mig droger mot min vilja och gråtit och bett att Gud ska ta hem mig, för jag orkade inte leva så - inte längre - inte en enda sekund till. Jag har mött människors fördömanden, jag har mött myndigheters fördömanden, jag har blivit förskjuten av min familj och räknad som död av mina vänner. Jag har suttit i rullstol i flera år. Jag har levt med en värk som jag inte kan beskriva i ord. Jag har förlorat allt - flera gånger om.
.
.
.
Idag kan jag gå. Varje kväll får jag säga god natt till min son, pussa hans mjuka lilla kind och krama honom. Varje morgon får jag möta tillsammans med min familj. Visst har jag ont i ryggen, men inte ens i närheten av hur det var. Jag går en utbildning som jag tycker är helt fantastisk och min klass består av människor jag tycker om. Jag har vänner som älskar mig. Jag är välkommen i min familj. Jag lever. Jag har en lägenhet som är ett hem, vilket jag delar med min familj och mina vänner. Jag behöver inte vara hungrig en enda minut någon enda dag.
.
.
.
Ja, jag har lite svårt att bli grinig över saker som andra tycks bli väldigt upprörda över, jag är faktiskt generellt otroligt lycklig. Jag lägger inte så stor energi på myndigheters göranden och låtanden, jag bryr mig inte så mycket om huruvida det snöar eller regnar (även om jag såklart hellre skulle ha strålande sol, molnfritt och 30 grader varmt för jämnan), det är inte så viktigt för mig om jag inte kan köpa nyaste kläderna eller flashigaste mobilen; jag slipper frysa och jag har en telefon alls - det funkar för mig. Jag kräver inte att andra ska se saker på samma sätt, men jag har lärt mig att om man blir glad för lite så har man mycket att vara glad över. Så tråkigt om det är provocerande eller om det gör någon obekväm, men så är det.

Det säger i alla fall mer om dem än om mig.

4 kommentarer:

Annika sa...

Klart att du ska vara lycklig :)

Det är ju såhär: Jag blir ju inte mer olycklig för att du är lycklig, och jag blir inte lyckligare för att du är olycklig. Det är inte så livet fungerar, det finns inte bara en viss mängd lycka. Alla kan vara lyckliga.

Sen att det är många som blir provocerade, det är en annan sak.

Jag blir personligen inte det minsta provocerad av att du är lycklig, eller att du inte bryr dig om att det är snö, men däremot förstår jag om folk tar åt sig när du skriver saker som det du skrev i morse i din statusrad, det kan lätt uppfattas som att vi som mår dåligt av vädret är lite smått dumma i huvudet som inte har förstått att det är vinter i februari. Alltså, jag känner dig tillräckligt väl för att veta att du inte menade det så, men om jag inte vore så förbannat förstående hade jag också kunnat bli lite irriterad över det ;)

Annika sa...

... och om man är lite känslig så kan

"Jag kräver inte att andra ska se saker på samma sätt, men jag har lärt mig att om man blir glad för lite så har man mycket att vara glad över. Så tråkigt om det är provocerande eller om det gör någon obekväm, men så är det.

Det säger i alla fall mer om dem än om mig."

upplevas som rätt så fördömande. Faktiskt.

Sussi sa...

De var jätte fint skrivet av dig å de stämmer ju in så bra med hur de är här i livet nu mera. kram

Pia sa...

Annika, fast jag skrev inte ett dugg om de som är LESS på att det är vinter - jag skrev att jag tycker att det är märkligt att så många verkade FÖRVÅNADE. De som inte är förvånade utan less över vintern behöver ju då inte ta åt sig. Nånstans så tycker jag väl att om jag ska behöva censurera mig eller förklara vad som står bland mina vänners statusar för att någon eller några (och nu syftar jag inte på det som blev idag - det har hänt säkert trettio gånger tidigare med andra människor) stör sig på att jag är glad för det mesta så tycker jag att något är snett.

Idag blev väl liksom droppen - särskilt när det kommer från ett så oväntat håll.

Och de som blir provocerade över att någon annan är lycklig - tja, det säger faktiskt mer om dem än om mig, det handlar inte om att vara fördömande, det är väl mest så det _är_ liksom - det säger mer om mig än om dig när jag tittar på dig och känner mig ful; det handlar inte om att du på något sätt förmedlar till mig att jag är det, det mest troliga är att jag har en dålig dag och jämför mig på ett sätt som verkligen inte är konstruktivt för någon. Förstår du hur jag menar?