torsdag 3 mars 2011

En kvällspromenad i Minnenas Allé

Det händer alltid när jag ser den där filmen. Flashbacks. Jag minns så tydligt hur det var - hur det kändes. Nu har jag varit nykter något längre än jag var sjuk, men det är fortfarande så...tydligt.
.
.
.
[mitten och slutet på 90-talet, samt några dimmiga månader 2000]


Fas 1 (jag kallar den Våren)
Idel solsken, vårkänslor, allt går som det ska. Pengarna rullar in, männen älskar mig (eller är i alla fall dumma nog att manipuleras så jag får det jag vill ha: nämligen mera pengar och allt kemiskt som kan ta mig ifrån där jag är), kläderna är snygga, jag är smal och vacker och när jag ser mig i spegeln glittrar ögonen av spänning, av liv. Jag är på topp, det här kommer att bli så jävla bra!

Fas 2 (jag kallar den Sommaren)
Sommar, hetta, varmt och svettigt, det börjar bli segt, solen som tidigare återspeglades i mina ögon och som värmde min hud så skönt, bränner plötsligt. Jag börjar söka skugga.

Fas 3 (jag kallar den Hösten)
Löven faller, frosten biter tag i marken, i grenarna, i mig. Dagarna blir allt kortare och nätterna allt längre (till slut kommer hela livet vara natt, men det vet jag inte ännu). Glittret i ögonen - det som var mitt kännetecken - är svårt att finna. Det är kallt. Alla människor är kalla. Jag är kall.

Fas 4 (jag kallar den Vintern)
Det är bottenfruset i alla riktningar. Storm. Bara mörker och kyla, och om det pågår i dagar, veckor, månader eller år vet jag inte, men varenda minut känns som en livstid. Det svider och värker i lungorna för varje andetag, hur ska jag orka? Snön är mjuk och vit och pudrig, jag luras att tro att den ska ta hand om mig, att den ska ta emot mig när jag faller. Jag lägger mig i en driva eftersom benen knappt bär mig längre, jag fryser. Jag är genomkyld, kall överallt. Så händer det plötsligt: där i drivan slutar jag huttra och skaka och börjar i stället fyllas av en känsla av värme och trygghet. Jag öppnar jackan. Tar av mig vantarna och halsduken. Hur kunde jag någonsin tycka att det var kallt? Svetten rinner nerför min panna, vidare längs halsen och jag blir plötsligt så otroligt trött. Den här drivan av det här vita pulvret...jag menar pudret...känns plötsligt så välkomnande. Mjukt. Och jag är så in i döden trött. Jag ska bara vila lite.

.
.
.
.
[RIDÅ]

5 kommentarer:

pernilla sa...

fint skrivet kommentera min blogg gumman

linda sa...

Fan jag ryyyser!!!
Du är grym!

lotta sa...

Wow...

Pia sa...

Tack...jag vet inte va jag ska säga...men tack! Ni uppmuntrar verkligen. :)

Claes sa...

Känner kärlek!! Fantastiskt åskådliggjort, fantastiskt skrivet!! Allt gott <3