Firestarter

Uppfylld efter två dagar i Örebro tillsammans med elva av mina närmaste vänner vilka delar samma grundläggande värderingar och samma tro som jag själv ligger jag i soffan med min make och njuter av känslan att vara omhändertagen av både Gud och människor.

Jag önskar att jag i korthet kunde redogöra för vad jag får uppleva på daglig basis, att jag kunde smitta av mig av känslan av att vara helt trygg oavsett vad livet kastar i min väg, den totala förtröstan på att så länge jag så långt jag kan gör det jag tror är Guds vilja med mitt liv så ser Han till att jag inte behöver sakna någonting.

Jag har insett att just det - att ta emot omsorg från både Gud och människor - är det som är allra svårast för mig. Jag har generellt inga problem att handskas med mörker, med smärta, med depression, med utmaningar och med lidande, men att ta emot kärlek och hjälp...det är inte lika enkelt. Jag har under några år mer eller mindre ropat från hustaken att Gud är god och att Han är kärlek och bara kärlek, men de här två dagarna har öppnat mina ögon för hur jag begränsar både Honom och mig själv och också hur jag faktiskt förvägrar människor möjligheten att få välsigna mig, för det är exakt det jag gör när jag inte ber om hjälp när jag har det svårt.

Jag ÄLSKAR när jag kan göra något för någon som har det svårt, oavsett om det är att finnas som känslomässigt stöd, en axel att gråta mot, att hjälpa till med pengar när jag har, att hjälpa till med praktiska saker - ja, vad jag än kan göra för att hjälpa till fyller mig med en enorm känsla av tillfredsställelse och lycka, men jag förvägrar ihärdigt människor omkring mig att känna samma sak eftersom jag är så dålig på att sträcka ut min hand och be om hjälp när jag behöver det.

Varför? För att jag är stolt. För att jag är rädd. För att jag köper lögnen att jag är till besvär om jag skulle uttrycka att jag har behov. För att jag är fast i ett fattigdomstänk som inte har någonting att göra med vem jag är *egentligen*.

Sanningen är att Gud är god. Sanningen är att om jag litar på Hans ord och lutar mig mot Hans löften och låter Honom verka genom de människor Han satt i min väg så behöver jag aldrig sakna någonting. Sanningen är att jag är övermåttan älskad och att det finns människor som med glädje rusar till min hjälp om jag bara tillåter dem. Sanningen är att Gud ser till att jag är omhändertagen på alla sätt om jag bara låter Honom.

Sanningen är att jag är barn till en älskande Pappa som har gett mig hela himlen, det enda jag behöver göra är att sträcka ut mina händer och ta emot.

Två dagar i Örebro inspirerade mig, gav mig ny energi, gav mig fler andliga syskon, gav mig vila och öppnade mina ögon för fler områden i mitt liv jag behöver ge till Gud att beskära.

Ljuvligt är det. Ljuvligt.

Och du... Du är lika älskad som jag är. Han vill ta hand om dig på alla sätt. Be om det, bara. Han längtar efter att få möta alla dina behov.

PTSD

Det som syns på utsidan är kanske hur lättskrämd jag är, att jag gärna sätter mig med ryggen fri även där jag intellektuellt vet att jag är trygg, att jag reagerar starkt på plötsliga ljud, att jag drar mig undan stora folksamlingar, att jag ryggar tillbaka när du vill ge mig en kram. Du märker kanske att det finns dagar då jag inte svarar när du ringer och jag läser ditt meddelande men inte svarar, jag glömmer att ringa tillbaka, jag glömmer att vi skulle ses och du känner dig besviken och åsidosatt och som att jag sviker. Jag kan inte i ord förklara hur ledsen jag är för det, men faktum är att det är så mycket som händer som inte syns på utsidan.

Du ser inte att jag inte sover på nätterna utan ligger i någon slags mardrömslik dvala där våldet, förnedringen och skräcken inte bara finns där i form av drömmar, utan det är som att jag upplever det igen. Och igen. Och igen. Hjärnan blir som tuggummi, jag får svårt att hålla ihop, paniken ligger alldeles under huden all min vakna tid och det krävs så lite för att det ska spricka och jag faller igenom. Men det ser du inte.

Du ser inte skammen jag känner när jag möter någon på stan, känner igen deras ansikten men för mitt liv inte kan minnas hur jag känner honom eller henne. Skammen när jag inser att jag glömt viktiga saker vi upplevt tillsammans - sånt där som man bara inte glömmer! - eller när min traumafyllda hjärna blockerar ut saker som antingen är helt meningslöst att blockera ut, eller sånt som är så extremt avgörande att ingen vettig människa skulle kunna glömma.

Du ser inte skuldkänslorna när jag inser att jag överreagerat på något du sa eller gjorde och jag inte vet hur jag ska kunna förklara utan att framstå som sinnessjuk, för tro mig, jag förstår bättre än någon hur sinnessjuk jag framstår.

Du ser inte ensamheten, kraftlösheten, sorgen, frustrationen, känslan av att vara på väg att förlora greppet om precis allt och inte ha förmågan att göra något åt det utan bara stå maktlös - liksom bredvid mig själv - och se det hända. Så beter sig inte en frisk människa.
Jag är inte en frisk människa.

Efter år av våld och övergrepp blev min hjärna till slut permanent förändrad. Jag kan inte lita helt på den längre. Vissa dagar är bättre, andra sämre, men jag kan inte avgöra eller förutspå när minnesluckorna kommer och vad de gäller, jag kan inte välja när paniken slår klorna i mig, jag kan inte välja vilka symptom som dyker upp när - jag kan bara omge mig med människor som jag hoppas och tror ska förstå vad som händer. Ibland kommer du inte att förstå. Oftast förstår inte JAG vad som händer, och ibland inser jag inte förrän långt senare.

Jag tar ansvar för det så långt jag kan, men jag misslyckas ibland. Min hjärna sviker mig, och tro mig; ingen avskyr det mer än jag. Medvetenheten glappar, orken tryter, förmågan att hålla mig själv i schack brister.

Det har ett namn: Posttraumatiskt Stressyndrom. Det stjäl min nattsömn, det stjäl min glädje, det stjäl min vila. Det stjäl förmågan att vara social, att ha människor verkligt nära mig, det stjäl relationer och det har grusat fler av mina drömmar och ambitioner än jag kan räkna.

Ibland önskar jag att jag bara kunde ge upp, men Gud har tydligen andra planer, så jag kliver ur sängen morgon efter morgon och hoppas att den stundande dagen ska fortlöpa utan några större haverier. Ibland går det inte som jag önskar, men jag försöker. Gud ska veta att jag försöker!

Alla människor har en historia. Alla människor bär på sår. Det syns inte på utsidan alltid. Ibland syns det mycket tydligare än man önskar, och mitt största sår - PTSD - drabbar ibland mina medmänniskor på sätt som jag skulle offra min högra hand för att slippa, men lika lite som jag valde de situationer som orsakat de skador jag fått, lika lite väljer jag hur det yttrar sig.

Så, när jag inte svarar när du ringer, när jag drar mig undan, när jag inte kommer på middag eller kaffe, när jag glömmer något viktigt eller säger något märkligt eller svettas okontrollerat av ingenting så kanske du kan försöka komma ihåg att det inte är personligt, att det inte handlar om dig, att det inte säger någonting alls om våran relation utan att det helt enkelt är min själ som blöder.

Och att jag inte väljer.

Shhhhh, han sover.

Det slutar aldrig att förvåna mig hur snabbt det kan gå från att jag är lycklig, tillfreds, trygg och känner mig *så* älskad, till att jag är fullständigt konsumerad av den bottenlösa, nattsvarta, iskalla ensamheten jag känner så väl.

Ikväll var det nog personbästa: det gick bokstavligt talat på en enda sekund och det finns ingen som helst rimlig förklaring till varför.

Jag låg med armen om min kärlek, vi hade sagt god natt och tanken var att jag skulle sova. Jag tänkte på coola Gudgrejer, att jag är så glad att sommaren snart är här, hur lycklig jag är över min familj och mina vänner - och poff!! Svärta.

Det spelar liksom ingen roll att jag någonstans faktiskt *vet* att jag inte är ensam, att jag på något plan förstår att allt det som mitt huvud försöker säga mig är lögner, för känslan är så fruktansvärt verklig.

Tankarna far som en flipperkula från det ena hjärtslitande scenariot till det andra medan mitt rationella jag desperat försöker hejda, avleda, prata tillrätta.
Det går inte.

Så jag gråter tyst för att inte väcka den här ljuvliga mannen vid min sida, vet att han vill att jag *ska* väcka honom när det blir såhär, men jag kan bara inte. Jag kan inte ens förklara varför jag inte kan, men jag kan inte. Som förstenad ligger jag och gråter tysta tårar i skenet av telefondisplayen, skriver, lyssnar på mitt huvuds ändlösa malande, ber och hoppas att det ska släppa snart.

Snälla Gud, låt det släppa snart. 

Ännu en natt.

Hemsökt av mitt förflutna vaknar jag i panik ännu en gång. Sambon sitter vid datorn, hör att jag vaknar och frågar om jag vill att han ska komma och lägga sig. Jag känner mig som en smittbärare och klarar inte av hans renhet, hans glasklara kärlek, äcklad av drömmen borrar jag ner ansiktet i kattens mjuka päls och försöker glömma. Hans dova spinnande, det silkeslena pälsfluffet och hans sträva tunga mot min hand tar mig sakta tillbaka till verkligheten, till nutiden.

Jag drar på mig en klänning, smeker sambons tatuerade rygg när jag går förbi, blir tårögd av hur omedveten han är om väldigheten i hans kärlek, går ut på balkongen och tänder en cigg.

Ett par minuter senare är pulsen normal, den tjäraktiga känslan av drömmen börjar blekna och jag går in. Lägger mig i sängen, andas in doften av nytvättade lakan, klappar katten som kommer och lägger sig på mitt bröst. Som om han vet.

Det var en dröm. Min verklighet är här, med fantastiska människor och en ljuvlig katt. Jag är älskad. Trygg.

(O-)Hälsa

Jo jag gjorde ju en hysterektomi för ett par månader sedan. Det i sig var nog det bästa jag någonsin har gjort för min kropp; att bli av med Essure-inläggen som förgiftade mig 24/7, att bli av med all inflammerad vävnad och inte minst att slippa mens varenda månad. Eftersom jag inte ville hamna i klimakteriet vid 36 års ålder så valde jag att behålla äggstockarna, vilket resulterar i ingen mens - men PMS slipper jag inte undan. Det kan vara så att jag inbillar mig, men jag tycker att PMS:en faktiskt har blivit värre efter hysterektomin, jag är *ännu* känsligare än vanligt, brösten ökar två kupstorlekar och gör  F R U K T A N S V Ä R T  ont, jag får sådana matcravings - företrädesvis choklad och Dillchips - att jag nästan börjar gråta, det håller i sig i ungefär en vecka och är vidrigt. Jag lider med min familj som måste stå ut med mig, men deras medicin är ju som vanligt att bara älska på mig lite extra.

Förutom PMS:en så kämpar jag med min PTSD. Mardrömmarna är plågsamma och jag önskar att jag en enda morgon kunde få vakna utan att känna mig...skitig. Utan skam. Utan skuld. Att jag kunde få vakna med lugn.

Nästa steg är att försöka få hjälp med trauma-fokuserad terapi, men det verkar ta sin tid. Fram till dess så tar jag dag för dag, ibland andetag för andetag. Med Gud, familjen och vänner så ska det nog gå det här med.

New York City 25/8 - 31/8 2010

Det här skrev jag för snart sex år sedan:

"Central Park med vänner, ändlösa samtal, möten, sena kvällar och tidiga mornar på Times Square, en oförglömlig middag på TGI Friday’s, känslorna som vaknade av att stå vid Ground Zero, shoppa på Pier 17, solen, en trumcirkel som lämnade djupa spår i hjärtat hos alla som upplevde den, tid tillbringad med en kvinna som med kärlek tvingade mig att se mitt sanna jag, SoHo, äta cheescake på en restaurang när klockan passerar midnatt, regnet, alla upptagna människor på Wall Street, hettan, att träffa människor jag vet kommer att finnas i mitt hjärta för alltid, luftfuktigheten, de spontana konversationerna med främlingar medan jag väntade på tunnelbanan eller stod i kö för en Cinnamon Dolce Latte på Starbucks, ljusen, att sitta utanför Mariott Marquis och röka alldeles för många cigaretter medan jag utbytte erfarenheter med nya vänner, Times Square Church, ljudet, ett par hjältar som räddade en liten flicka från att bli separerad från sin familj i tunnelbanan, att meditera till ljudet av New York City på en vacker terass på 24:e våningen på Wall Street, någon som höll om mig när jag gick sönder av insikten att jag inte skulle stanna för evigt, människor som faktiskt möter varandras blickar när de samtalar – mångfalden, pulsen, intensiteten.

William Somerset Maugham har sagt det så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna:

”I have an idea that some men are born out of their due place.

Accident has cast them amid certain surroundings, but they have always a nostalgia for a home they know not.

They are strangers in their birthplace, and the leafy lanes they have known from childhood or the populous streets in which they have played, remain but a place of passage.

They may spend their whole lives aliens among their kindredand remain aloof among the only scenes they have ever known.Perhaps it is this sense of strangeness that sends men far and wide in the search for something permanent, to which they may attach themselves.

Perhaps some deeprooted atavism urges the wanderer back to lands which his ancestors left in the dim beginnings of history.

Sometimes a man hits upon a place to which he mysteriously feels that he belongs. Here is the home he sought, and he will settle amid scenes that he has never seen before, among men he has never known, as though they were familiar to him from his birth.

Here at last he finds rest.”

En del av mitt hjärta stannade kvar utanför The 46th Street Clubhouse i New York City.
En vacker dag ska jag tillbaka."

Tamejsjutton.
En vacker dag ska jag tillbaka!

Tillbaka till brottsplatsen

Så...för att göra en lång historia väldigt kort så tillbringade jag nästan fyra år i USA. Fyra år som förändrade mig i grunden på både gott och ont. Under en tid trodde jag att jag hade hittat hem, sådär *hem* som jag kände mig i New York fast ännu bättre; bergen och dalarna och floderna och cikadorna och de gula linjerna på vägarna och framför allt MÄNNISKORNA i West Virginia talade till djupet av min själ på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare. För en stund var jag odelat lycklig. 

Det gick över. Några detaljer tänker jag inte gå in på här och nu, men låt oss bara säga att det hade ingenting alls att göra med USA som sådant, men allt att göra med det umgänge jag hade där. Sakta men säkert dog jag inuti, den fantastiska kontakt jag hade med Gud och människor fick ge vika för det jag var tvungen att göra för att överleva i den situation jag hade satt mig i. Många gånger tvivlade jag på att jag skulle ta mig därifrån alls, men även om jag tog steg efter steg bort från Gud så slutade Han aldrig att se efter mig. Han sände människor i min väg som till slut fick mig att förstå vad det var jag behövde göra, jag fick kraft att göra det och till slut landade jag både bokstavligt och själsligt i trygga Sverige igen.

Min kärlek till det stora landet i väst är lika stark och kraftfull som någonsin, men det kommer med största sannolikhet att dröja innan jag kan åka tillbaka. Sorgligt - absolut! - men faktum är att den allra största delen av mitt hjärta numera är här.

Mycket har hänt under de här fyra åren, bland annat steriliserade jag mig med en metod som visade sig vara allt annat än säker, och jag blev väldigt sjuk. Det tog nästan tre år för mig att lista ut vad felet var, men nu är även det åtgärdat och mitt nya korståg är att medvetandegöra Sverige om farorna med Essure, som produkten heter. Min önskan är att inga fler kvinnor ska behöva lida som jag led.
Jag, och många med mig, är överkänsliga mot nickel, och den här specifika steriliseringsmetoden går till så att man lägger in ca fyra cm långa inlägg i äggledarna - inlägg som är gjorda av 55% nickel. Förutom nickel består de också av andra ämnen som är kända för att vara rent skadliga för människokroppen, bland annat PET-plast, tenn och teflon. Jag har förstått att sjukvården visste det lika lite som jag, men nu börjar det komma upp till ytan och jag är glad att mitt lidande kan vara någon annan till nytta.
I mitt specifika fall krävdes en ganska omfattande operation för att bli av med Essure-inläggen, det krävdes att man opererade bort nästan alla inre organ som är specifika för oss kvinnor: livmodern, livmoderhalsen och äggledarna. Det är en sorg i sig. Inte för att jag ville ha fler barn, men det hände onekligen något med mig efter operationen. Det positiva är att de 40 biverkningar jag hade kvällen innan operationen var spårlöst försvunna när jag vaknade ur narkosen. Nu fick jag ju några nya bekymmer, men inget jag inte kan leva med.

På daglig basis kämpar jag en del med min rygg (som fortfarande har åsikter om tillvaron) och nu också en ganska svår variant av C-PTSD. Jag är inte säker på hur mycket av det jag kommer att gå in på här, men det lär väl visa sig.

Nu till det positiva: genom en mycket märklig räcka omständigheter (läs: Facebook) träffade jag en man PRECIS när jag hade kommit sams med tanken på att vara singel till jag är minst 57. Det visade sig vara en långhårig, tatuerad, gitarrspelande, gudomligt sjungande Gudsman med det varmaste, renaste, godaste hjärta jag mött. Han har burit mig igenom det senaste halvåret med sjukdomar och operation, han håller mig genom ångestnätter, vet oftast vad jag behöver innan jag gör det själv, han är sams med sina känslor och är inte rädd för att uttrycka dem, och som grädde på moset har jag har fått en alldeles ljuvlig liten bonusson på 9 år.

Få saker är konstanta i mitt liv - det är så det vanligen ser ut - men Gud, min älskade son (som hunnit bli 16!) denna ljuvliga man och hans son som jag nu får förmånen att älska, familjen Ådahl och min älskade vän Jonna - utan er vet jag inte vad jag skulle göra.

Kanske betyder det här att jag är tillbaka i bloggosfären. Kanske inte. Den som lever får se.