tisdag 8 februari 2011

Längst därinne.

[en natt för inte så länge sedan]


Ibland kommer det tillbaka med full kraft. Jag vet att det kommer att gå över, att det kommer med all sannolikhet att kännas bra igen i morgon, men när jag har haft sådär riktigt bra dagar, då är det som att minnena vräker sig över mig och jag kan liksom inte värja mig. Det har gått tio år, men fortfarande kommer det tillbaka, mer och mer sällan förvisso, men det kommer tillbaka.

Jag tänker på de människor jag sårat. Ibland mår jag jättedåligt av det, ibland vill jag skriva till dem, ringa dem, ta mitt ansvar, göra rätt för mig. Men så vet jag att jag därigenom kan vålla ännu större skada, och jag har inte rätt att lätta mitt eget samvete på någon annans bekostnad. Det är en svår balansgång, det där.

Jag visste ju inte bättre. Jag visste inte att jag var så självupptagen (snacka om självupptagen!!), jag förstod inte att jag sårade. Jag var förblindad av min egen bitterhet, konsumerad av min självömkan, jag krävde och krävde och krävde - åt åt åt - och gav inget. Sen spydde jag upp det jag ätit och klagade på att eftersmaken var bitter. Jag äcklas av mig själv.

Ibland tycker jag att jag har klarat mig så lindrigt undan, att jag borde ha skadats mer - fått mera stryk - av hur jag for fram under de där åren.
Jag tycker att jag har kommit så billigt undan.



Men så minns jag.

Ljudet som uppstår när en knuten näve träffar mitt käkben.
Det låter inte alls som på film.

Känslan när revbenen går av.
Den smärtan är särskilt obehaglig. Man kan liksom inte andas.

Doften av bränd hud.
Den sticker liksom i näsan.

Slagen, sparkarna, att inte känna igen min spegelbild, ljudet - och känslan - av skelett som går sönder, händer, läppar, tunga och kön som tvingar sig på, som kräver och äter och äger, cigarettglöden som lämnar bubblande, illaluktande, bränd hud - och så småningom ärr - på min kropp, misstänksamheten, ständig skräck, förtvivlan, mardrömmar, förödmjukelse.
Handbojorna som skär in i handlederna, knivseggen som delar huden i flikar, blodsmaken i munnen, det öronbedövande ljudet när näsbenet går av, blodet som rinner varmt ur ett sprucket ögonbryn - och orden. Alla de där orden. Orden är värst, för de sitter djupast. De påverkar allt jag gör, allt jag tänker, allt jag tillåter mig och allt jag förnekar mig.

“Jag fattar inte hur du tänker” “Din jävla hora” “Du behöver lära dig att lida” “Smärta är när vekheten rinner ur kroppen” “Sluta skrika” “Jag trycker av om du inte håller käften” “Du är så jävla dum i huvudet” “Varför kan du inte bara dö?” “Berättar du så dödar jag dig, och du vet att jag menar det” “Om vi någonsin ses igen, så är det bara en av oss som går levande därifrån - och det är inte du” “Du är slut. Ingen kommer någonsin att vilja ha dig” “Du ska vara jävligt tacksam att jag är tillsammans med dig”


Jag har hört det tusen gånger och även om det har gått flera år sedan sist och jag vet att det inte är sant så känns det sant ibland. Fortfarande. Hur tvättar man bort det?
Snälla gode Gud, tvätta bort det!
.
.
.
När de här tankarna slår rot och tar plats, när minnena vägrar låta mig vila och jag inte vågar gå och lägga mig och när det känns som att jag helst vill krypa ur mitt eget skinn, då skäms jag. Jag skäms för att jag låter någon röra vid mig alls, för ni - alla - är så vackra och rena och fulla av allt det där fantastiska som jag under såna här nätter tänker att jag aldrig kommer att bli, och jag blir så rädd att allt det här ruttna i mig ska smitta av sig på er.

Herregud, hur kan jag ens tro att den där värmen hos er är något som rätteligen tillkommer mig? Hur kan jag vara så förmäten att jag tror att det inte kommer att straffa sig att jag njuter av er närvaro i mitt liv? Vad är det för sjuka idéer som gör att jag tror att det ni säger är sant när ni säger att jag förtjänar att må bra, att jag förtjänar all den lycka jag upplever just nu.

Jag tänker att ni inte vet vad ni pratar om. Om ni förstod hur smutsig jag är, hur förbrukad jag är, hur vansinnigt förstörd jag är - då skulle ni vända och gå.

Ibland känns det som att jag aldrig nånsin kommer att bli hel, att jag alltid kommer att plågas av vissa saker, att det för all framtid kommer att finnas nätter som den här. Nätter då tankarna aldrig kommer till ro, då böner och meditation inte hjälper, då försök till fokusering inte tjänar något till. Kanske kommer det alltid att vara så. Kanske är det priset jag får betala. Kanske är minnena hårdvaluta.


Jag har kanske inte kommit så billigt undan ändå.

.
.
.
I såna här lägen är det lättare att vara den som går först, för då slipper jag få mina största rädslor bekräftade. Det gör mindre ont (inbillar jag mig) att hålla mig på avstånd från människor - att fortsätta vara ensam - än att släppa folk nära och sen tvingas se dem gå åt andra hållet.


(nej, jag vet att folk inte kommer att gå, jag vet att mina vänner älskar mig för den jag är och inte trots den jag är, i förnuftet vet jag att det är så, men det hjälper inte i dessa “mentala blinda fläckar” som det pratas om i en bra bok jag läser. det känns verkligen som att alla - utan undantag - skulle försvinna om jag pratade om det här. så ser det ut i huvudet på mig en natt som denna...och kanske den största ironin i det här är att en del människor tycks tro att jag inte är mänsklig, att jag inte har känslor som alla andra, att jag alltid är på topp och att ingenting kan komma under huden på mig. vilken lögn!)

7 kommentarer:

Anonym sa...

såja, tröst, tröst! Du är inte ensam, du är viktig och betydelsefull. Tack för att just du finns och kan klä dina tankar i ord.
Kram. S

Pia sa...

Tack <3

Anonym sa...

Du är en fantastisk människa! Du är modig, stark, ödmjuk, kärleksfull och har gjort och gör stor skillnad i många människors liv. Den värme du sprider den kärlek du ger är bortom alla ord. Och du kanske inte skulle vara den fantastiska varelse du är i dag om du inte gått igenom den misär du gjort och då skulle världen verkligen se sämre ut!
Jag förstår dina känslor, respekterar dem, men alla som haft förmånen att träffat dig och sett vem DU är, med allt vad det innebär, skulle aldrig kasta bort en sådan gåva. För det ÄR vad Du är för såå många!

Pia sa...

Anonym, tack snälla! Jag önskar att jag visste vem du är så jag kunde tacka dig ordentligt...men du ska veta att det värmer.

Tack! <3

Unknown sa...

Grym läsning Pia...åååhhh,,,,
Men det är inte farligt att det gör ont faktiskt.
Har i alla fall länkat dig i min blogg nu. Det tar lite tid innan jag fattar hur det går till;)
Kram på dig!

grantmeserenity... sa...

Jag läser och känner med dig, med mig själv, med alla kvinnor som utsätts nu och nu och nu och har blivit utsatta, jag vet vad det gör med självkänslan, hur den krymper, hur orden som skriks blir till sanningar fast dom handlar om HONOM, inte om dig eller mig, och hur ingen tror en, för att dom här männen utger sig för att vara otroligt charmerande, trevliga, förstående och ibland till och med de mest tillfrisknande i självhjälpsgrupperna.
Jag vet att det tar evigheter att läka, speciellt den psykiska misshandeln, orden fastnar på den inre bandspelaren och hur många män som än kommer och säger vackra ord efteråt, så spelar det ingen roll, för de elaka orden sitter, de ekar i huvudet och i alla cellerna i kroppen...
Jag tycker du är modig, och jag vet att du får många att känna igen sig. Du skriver bra, mycket känsla i din Blogg.
Såg att du har gift dig, jättegrattis!! Kom ihåg att du är värdefull, och INGENTING av det som hände var ditt fel.
Tusen kramar till dig.

Anonym sa...

Kan inte du ringa mig nästa gång du har en sån natt? :-) Kram från Hon på västkusten.Inte den norska utan den andra.